Och utanför

Och hon är bara liten när hon står vid finrumsfönstret, soffgruppen i brunt, bröstkorgen mot fönsterbrädan i marmor. Därunder sticker snödroppar upp. Blir till påskliljor, blir till blåklint, lammöron, kärleksört. Löv i trasigt gult som glider nerför glaset i regnstrilar.
Och i det mörka bakom glaset ser hon två bilder av sig själv, en innanför och en utanför. Ett par ögon med hennes blick och ett par utan. Där ute svävar de och tillhör inte. Ilska är de. Monsterblicken i så fall, utanför.
Och det är snö som ligger på fönsterbläcket. Tydliga flingor, stora som händer och ingen likadan. Stora som små små händer i så fall, som Barbiehänder. Man ser inte en och en, det blir sockervadd. Drivor av strösocker som gnistrar.
Och hon är inte liten längre. Marmorbrädan kall mot låren, hon står i trosorna och tittar ut. Snödropparnas små huvuden i snön, deras små händer och blad. Soffan är inte samma, och där ligger han. Det blir inte mer, säger hennes blick och bakom den är de andra ögonen tysta. Men han har somnat.
Och där kommer att ligga många i den soffan. Varje gång sticker snödroppar upp likadant. Blir till påskliljor, blir till blåklint, lammöron, kärleksört. Hennes blick och den andra, den utanför.
Och hon är äldre nu. Skrattrynkor runt ögonen, men bara runt dem innanför. I det mörka bakom glaset sitter den första bilden utanför kvar, likadan alltid. Det är snö som ligger på ögonfransarna, gnistrar som socker. Skrattrynkorna, hon skrattar alltid först så att ingen annan hinner före. Alla skrattar åt henne, hon alltid först. Men ögonen utanför är allvarliga.
Och när kärleksörten blommat färdigt hörs inget mer. Hon och han, den siste, sitter bredvid varandra i soffan som är ny. Brandvarnaren tjuter, men tyst. Alldeles tyst är det. Löv och gnistor rinner nerför glaset, eldflagor stora som händer. Stora som stora händer i så fall.
Och det är glassplitter som ligger på fönsterbläcket. Elden sprängde rutan, men blicken utanför är kvar. Många har legat i soffan. Nu ligger de ovanpå varandra, lågorna kryper under dem. Hon hinner skratta först. Men han har somnat. Mörkret utanför är inne nu, tar med sig ögonen utan blick och rör vid hennes panna. Alldeles vid hårfästet där luggen grånar.
Och nu brinner soffan upp med henne, och honom, den siste, som har somnat. Hon somnar också nu, men utan att det gör ont i så fall, med ögonen utanför öppna. Hon är bara liten när hon somnar.

Skriven av: Elna Falkstedt