Odjuret som reser sig

Likt ett mäktigt odjur reser den sig.
Epok efter epok, och i en sista.
I en skrud som förtäljer dess natur.
Sten, stål och sågverk.
Farkoster och vägar.
Kol, olja och uran.
Energi till maskinen.
Nyckfull i sin förgörelse,
ingiven makt av döden själv.
En tom makt som slukar naturen sprungen ur livet.
Där förr fanns liv,
där finns idag död.
För visso inte i alla eller vid alla.
Men som mästaren sa,
om inte den tiden förkortades skulle inget kött räddas.
För vem kan trotsa odjuret?
Blickandes ut över sundet,
på en klippa sittandes i min egen skrud.
Kläder slitna bärandes teknologiska ting obegripliga för en annan tid.
Ljus från stadens neonljus glimmar i vattnet,
samtidigt som det färgas rött utav solen.
Molnen görs sig ett majestätiskt skådespel.
De förorenas utav röken från fabrikernas omgärdande skorstenar.
Människorna rör sig i staden, dag och natt.
Fokuserade och koncentrerade men än dock inte vakna.
Alla upptagna med sitt, sin egen tomhet.
Människorna har inte tid och håg för vaksamheten.
Liv, vad är det?
Frågor för den udda?
Vem har tid med sådant,
vare sig den fattige eller frie?
Inte i detta livskvävande odjurs rike.
Ett rike som fördunklar, förvrider själen.
Själen som inte längre kan se.
Det kvider för själen, denna kamp.
År har gått nu sedan det blev uppenbart.
Uppenbart att det inte finns något hopp,
om en annorlunda värld.
För världen det vill säga.
Det finns en räddning, än dock mycken dold.
Och till det inre.
Det inre speglas i det yttre,
vittnandes om döden i människan.
Livet är tabu och döden är norm.
Alla myriader av kulisser av död,
fångandes själens uppmärksamhet.
Dödsriket på jorden.
Där allt kan säljas och allt kan köpas,
där du inte annars kan finnas till.
Forntiden såg andan i tiden och varnade för den.
Dock lever vi i den, denna tid.
Dolda såsom i kontinentens urtida dagars nav.
Såsom i katakomber, i underjorden.
Det fanns en naiv tid då detta var romantik.
Detta om blod, svett och tårar.
Att vara i det dolda.
Att försöka överleva dödsriket på jorden,
i hopp om en annan tid.
Nyttjandes varje resurs och det sparsamt.
Bråte, skrot och sopor.
Att hitta noder för nät.
Att kommunicera,
och med människor som svårast.
Att röra sig i odjurets rike men att inte vara av det.
En kamp för vinst, och ibland en tvehågsenhet till förlust.
Att vara fri har sitt pris men för visso har det sin belöning.
Liv, vadan det?
Världen är död och alla ska dö.
Kanske en fråga för den udda,
för den i det dolda.
Säkerligen en fråga om det inre.
Mästaren förkortar tiden och räddar ens kött,
om det inre har liv.
Detta då mästaren är liv.

CHRISTER SANDVIK
Söndagen den 16e juni 2013

Författare:

Publicerat

Dela: