Orkar inte leva, men vågar inte dö.

Frågan kommer till mej, varje dag.
Är detta verkligen, jag.
Är detta livet, som var meningen, med allt.
Hur kan jag bara, låtsas leva, överallt.
Ingenstans finns den där, röda tråden.
Överallt bara, de där, goda råden.
Tänker, känner och försöker se.
Vad det är, som detta mitt liv, ska ge.
Orkar inte leva, men vågar inte dö.
Tänk om tiden stanna, och jag skulle ta adjö.
Modet sviker mitt lejonhjärta.
Jag kanske kan orka med, än mer smärta.
Kämpar o strävar, precis som man ska.
Säger aldrig nej, utan alltid, ja.
Väljer mina krig, med varsam hand.
Väntar på tiden, i timglasets sand.
Man ska akta sig för, vad man behöver.
Så inte detta enda mitt liv, bara går över.
Jag orkar ju inte leva, men vågar inte dö.
Isen ska smälta i själen, så jag väntar med mitt, adjö.

Författare:

Publicerat

Dela: