Påhittad historia del 2

2
Mister Y är på väg till jobbet, alltså är klockan lite över fem på morgonen. Brukar alltid vakna av att ytterdörren slår igen efter honom. Drömde igen inatt, om att jag blev skållad levande i ett kar med varmt vatten. Hatar mina drömmar men har börjat vänja mig vid att sova dåligt.
Förut vaknade jag av minst lilla ljud, det gör jag inte längre. Efter ett tag blir man så uttröttad av att bry sig om vad som kan hända att man slutar oroa sig. Man bara accepterar att det är så. Antingen så händer det man trodde skulle hända eller också händer det inte. Men mardrömmarna finns där fortfarande vid ens sida. Troligtvis för att man inte ska glömma sanningen helt. Börjar undra om inte hela den här historien gjort mig galen. Funderar på om verkligheten verkligen är så annorlunda eller om det bara är jag som ändrats. Det är därför jag har börjat skriva dagbok. För att ta reda på hur det ligger till. Göra det klart och tydligt på papper om det är jag som är sjuk eller om världen är det. Egentligen är det väl lika bra att börja från början. Allt började med mitt eget ansikte i en spegel. Och främmande barns röster utanför dörren till den skoltoalett jag just då befann mig på. Ord som sårade, nötte sig in i min skalle och som sedan dess stannat kvar där. Ett annat barns fördömande ord som satt sig i hela mig för alltid. Jag minns den dagen som dagen då jag dog. Inte så det syntes på utsidan men inombords. Det var den dagen som jag för alltid kom att hata min spegelbild. Då var jag sju år gammal och visste inte lika mycket om livet som jag gör nu. Andra barns ord kan vara så ogenomtänkta, så hårda och så förödande. Jag blev aldrig jag igen, i alla fall inte det jag som jag hade innan. Jag var ett mycket mobbat barn, varje dag i grundskolan minns jag med plåga. Något annat jag minns är också det hat jag kände och delvis känner inför andra människors existens. Det som växer och växer för varje dag. Har alltid varit lite rädd för det. Tänk om jag tappar kontrollen över mina känslor. Jag är ju nästan inget annat än en tickande bomb av förödelse. Skulle nog kunna klassificeras som samhällsfara. En sådan som tänker mord, planerar mord och så småningom också kommer att utföra mord. För det är allt jag vill. Allt jag väntat på under alla dessa år av smärta. Dagen då min hämnd ska komma. Då dom alla kommer att sluta skratta. Jag tror inte att jag är någonting annat än en blivande dödsmaskin. Har en plan för dom alla. Och jag vet att jag kommer att njuta när varje droppe av liv rinner ur deras sargade kroppar. Bara det att jag har börjat tvivla på min förmåga att verkligen göra det. Att verkligen döda någon annan människa. Jag har krympt inombords, blivit mindre, räddare på något sätt som jag inte med ord kan förklara. Det är det jag försöker reda ut. Kanske är det här en blivande mördares dagbok. Eller en blivande tönts sista tankar i livet. Det är jag eller dom. Något av det måste jag slutligen välja. Något av dom kommer det att bli. Men vilket
av dom kan inte jag själv svara på så här tidigt. Det måste dagarna få utvisa, med tiden kommer vi att veta det båda två. Klockan har tickat fram till sju. Dags att följa rutinerna och stiga upp ur den knakande dubbelsängen jag ligger i och möta en ny dag.

Skriven av: Linda Odelmar