Ploppens vers

Hej du där se här har du en liten blank plopp,
en liten söt sak som varken äger kropp eller hopp.
Och fastän jag inte har så mycket att leva för,
vet jag att det blir sorgligt den stund jag dör.
För familj och vänner och andra i mitt sociala liv,
tycker om mig som jag är och vill att jag så ska bliv.
Men vad är jag värd över livets stora ändlösa finns,
jag kan aldrig jämföra mig med kungarnas prins.
Jag har ju varken namn, kropp eller något mera,
och det enda jag kan är att hjälpa till att massera.
En liten plopp eller en droppe olja eller så,
hur ska jag någonsin få ur min tanke då?
Ett rostigt liv eller kan det ens kallas att leva,
när jag inte ens kan få kärleken dela?
Inte vet jag för jag vet ju ingenting om nått,
det enda jag vet är att jag är något obetydligt smått.
Kanske en dag det kommer något som kan leva upp mig,
något som kan göra mig lika värd som dig?
Människa människa nu kanske du något ilsket tror,
men mucka inte upp dig för min syster är innerligt stor!

Och fasten jag inte vet ett dugg,
kan dricka eller få skarbugg,
så vet jag ändå på något vis,
att livet inte är nån rättvis.

Och fasten jag inte är värt nånting,
inte kan höra eller ge ifrån spring,
så kan jag ändå lyssna till nått,
från mitt inre som kan förstått.

Och fasten jag inte är nått alls,
inte kan sjunga eller dansa valls,
så kan mitt hjärta dunka stort,
och viska att jag inte bara är en meningslös lort.

Hälsningar Ploppen,
utan den saknade kroppen,
som inte finns,
men ändå tydligt minns.

Författare:

Publicerat

Dela: