Postlådan

POSTLÅDAN.

När jag flyttade hit viste jag inte om det, i staden där jag bott tidigare innan barnen flyttade hemifrån kom posten direkt i dörren. Här ute på landet så får jag promenera dryga kilometern dit ut till den lite större vägen där vi har vår postlåda. Vi är inte ensamma om att hämta posten där, det finns minst fyra lådor till och sedan Knuttes låda som bara använts på sommaren.

Eftersom jag arbetar hemma så har det fallit på min lott att sköta postgången. Min fru åker varje morgon ner till sitt arbete och lämnar mig här med katten
Ibland kändes det som om jag ville hoppa över den här promenaden. Vissa dagar gör jag det också, när det regnar ihållande på hösten och det droppade stora kalla droppar på mitt huvud från de stora täta kastanjerna. Då har det till och med hänt att jag vänt om utan post.

På våren och sommaren däremot kan promenaden vara riktigt upplivande och har jag lite tur så träffar jag på gamla fru Ohlsson. Hon får ingen post av naturligt själ, ingen kommer ihåg henne och hon har inga skulder, så några räkningar är det inte tal om i hennes låda.
Jag har lagt märke till att hon kan dra lite på den skrynkliga munnen när lådan ibland fyllt på sedvanligt vis av reklam. Ja se då tar hon den lilla knippan under armen och sällar sig därmed till oss andra som redan står där med en ansenlig bunt under armen med räkningar och hot om inkasso. Jag har lagt märke till att dessa så att säga reklam dagar är hon alltid på ett mycket bättre humör och hon pratar om sina barnbarn i Alingsås. Hur de är och vad det förväntas bli av dem.
Jag har bott här i fem år nu och efter vad jag förstått så var den yngste av barnbarnen sju år när jag flyttade hit och borde då rimligen vara tolv nu. Eftersom de aldrig, mig veterligen, besökt sin farmor så tror nog den gamla halvsenila fru Ohlsson att de fortfarande är små förskolebarn. Jag har aldrig haft hjärta att påpeka detta för den snälla gamla damen.

En fördel med fru Ohlsson är att man vet vad hon kommer att prata om, hon upprepar ofta samma saker dag efter dag. En svårighet med detta är att man har svårt att vara förvånad över till exempel hennes lottovinst på tretusen kronor, när man hör det för nionde gången.

I sällsynta fall kommer Hasse farande i sin ljusgröna Volvo 142:a av okänd årsmodell.
”Lasse på åsen” som är deltidsbonde här i trakten han hävdar bestämt att den antagligen tillverkats illegalt i Tyskland under andra världskriget. Ingen stat med humaniteten i behåll kan ha frambringat något så ondskefullt, påstår han, men som sagt han är ju jordbrukare.
Hur det nu är med den saken så framföres ett sådant fordon tydligen oftast på två hjul, antingen med full gas eller med bromspedalen i botten. Fru Ohlsson stirrar storögt på det ljusgröna frustande monster som i ett moln sten och sand stannat framför våra fötter.
Redan innan bilen riktigt står stilla är Hasse ute ur bilen hälsande med ena handen och grabbar tag i sin post med den andra så att den mest liknar en pappersboll. Fru Ohlsson har ingen möjlighet att hinna hälsa men jag lyckas få fram ett hej innan bilen far iväg med dörren öppen.

Vad Hasse har för arbete är höljt i dunkel men det är nog något som borde varit färdigt i går antagligen. Att hans brådska skulle ha med arbetet att göra kan vara en missuppfattning .
Familjelivet levs tydligen på samma sätt och den väna hustrun har på fyra år framfött två gossar och en lillasyster. Han är väll en sådan där tempoarbetare sa ”Lasse på åsen” men just Lasse har ju så lite erfarenhet av tempo att jag valde att bortse från kommentaren.

Lasses låda är oftast fylld till bredden av naturliga skäl, han får aldrig tid att vittja den. Antingen så regnar det och då avstår han av princip att hämta post då han tycker detta är ovärdigt en dubbelarbetande medborgare. Skiner solen så har han inte tid då måste nämligen höet slås eller vändas. Ibland åt ena hållet och ibland åt andra hållet.

Det hela brukar resultera i att hans lilla fyra åriga dotter Jenny brukar hämta posten i en konsumkasse. Om vi är där, fru Ohlsson och jag då är det inga problem jag tömmer hela lådans innehåll i påsen under tiden som fru Ohlsson torkar av den lilla näsan på Jenny.
Vid dylika tillfällen har jag observerat oväntade försändelser så som telefonräkningar trots att telefonräkningen kom förra månaden. Detta mysterium sysselsatte mig i flera dagar med ett intensivt tankearbete, detta i sin tur gjorde att veden blev osågad. Detta i sin tur ledde till en del syrliga kommentarer från min hustru. Vi privatdeckare kan dock inte låta sådana detaljer påverka vårt arbete.

Vid nästa posthämtning var den lilla Jenny redan i färd med att vittja familjens låda.
Musteriet var löst, den lilla tjejen var så kort att hennes hand inte når de nedre delarna av postlådan. Glad att löst de hela försökte jag förklara det för fru Ohlsson. Efter att försökt tre gånger gav jag emellertid upp och beslutade mig för att inte heller försöka få min älskade hustru att förstå utan ha denna triumfens ögonblick för mig själv.
När jag ser den lilla snuviga Jenny kämpa iväg hemåt med veckans skörd av post så förundras jag att inte kronofogden redan lagt beslag på höet med tanke på vad som kan ligga kvar i lådans nedre regiånger ibland flera veckor.

Eftersom tiden gått har postlådan blivet en av dagens höjdpunkter och just då hör jag att den allmänna opinionen vill ha posten framkörd till dörren. Detta skulle kunna kullkasta hela civilisationen på den här breddgraden. Vi skulle glosögda och vithyade sitta bakom gardinen och stirra efter postiljonen hela förmiddagarna. Nej vi posthämtare kommer inte att ge oss utan strid och det försökte jag förklara för fru Ohlsson men, utan större framgång.
Arnold.

Skriven av: Arnold