Samhällets oväsen

Bäcken porlar,
träden viskar,
naturens tysta röst.

Jag sitter i detta rike,
fylld av avund,
för mitt hjärta hamrar så högt.

Huvet skriker,
mina tårar faller,
jag passar inte in.

Naturens skönhet,
mitt självförakt,
den släpper mig inte in.

Ett skrik,
min röst spricker,
men allt stannar som det är.

Jag vill bara bli ett med den,
så vacker så skön,
men ingen verkar hålla mig kär.

Jag kom från den,
nu vill jag tillbaka,
men naturen är inte mitt hem.

Jag vänder,
jag går tillbaka,
in till staden igen



Författare:

Publicerat

Dela: