Smygande vintertid

Det är dags igen. Vinden har vänt och kylan har tagit över.
Vintern närmar sig, moder jord förbereder sig för att bädda
ner och skydda allt liv från den vackra och bistra frosten.
Det känns i luften, det syns på människorna, det känns i kroppen.
Det värker, täpper till andningen.

Jag har vankat mig fram och tillbaka i månader,
sett samma väggar i mer än hundra timmar i sträck.
Jag har klivit på samma golvplankor allt för länge.
Jag har bytt ut sängen mot kökssoffan.
Jag har stirrat mig blind på blanka papper, '
bryggt kaffe som förblivit orört och kallnat.
Jag har blivit likgiltig.

Jag har glömt hur regnet doftar,
hur kärleken värmer inombords.
Jag hör ingen glädjande klang i musiken.
Jag kvävs långsamt till döds och kan ändå
inte förmå mig att göra någonting åt saken.
Jag måste komma härifrån,
skulle ha tagit steget för många år sedan,
varför tar jag inte steget?

Jag får inte, kan inte ge vika.
Tanken på landstingets kläder
gör mig illamående och jag förblir
hellre avklädd resten av livet än bär
den sorgliga dräkten igen.
Det sista jag behöver är fler timmar av ensamhet med mig själv.

Ta djupa andetag och titta inte bakåt, ta steget, följ ditt hjärta!
Hoppet är det sista som lämnar, våga ta klivet mot din dröm,
livet som ingen medicin i världen kan erbjuda..

Författare:

Publicerat

Dela: