Spegelglas; pojken som försvann

Spegelglas som visar insidan ut,
måla en bild av självaste själen,
när finna barndomen sitt slut?
Vart äro pilen satt i Akilles hälen?

Vart är pojken som försvann?
De pigga ögon av tillit och tröst,
de höga skrik som ljöd och brann,
bakom masken i ett fruset bröst.

En vinge av tro lämnad bruten,
förräderi födde vår tystnad,
konsten nu utåt insidan sluten,
observerande ögon av lystnad.

Pojken försvann, levande eller död,
sökt i spegelbild nu förgäves blank,
kvarstår gör skepnaden vi kalla röd,
en vuxen karl skäggig och rätt slank.

Konsten är uttryck för en sorg,
minnet av pojken död eller fri,
i tankar kvarstår tyst i vår borg,
där blott minnena åter förbli.

Vi söka ej närhet hos människor,
till ärrad hand funnes ingen tillit,
ensamheten bliva aldrig lika stor,
som när lögn slita en itu bit för bit.

Konsten äro en gångbar kvarleva,
en inre sång mellan eld och is,
en glimt av insidan i en reva,
så ej någon bliva alltför vis.

Spegelglas, skärvor av verklighet,
visa vart pojken hittat sitt hem?
Fri från skrik och bur, vem vet?
Inget mer än frågor i vårt poem.

Författare:

Publicerat

Dela: