Tick-tack

Varje morgon räknades.
Livet
var en fest
som varade varenda,
fantastiska
soliga morgon och blå stjärniga kväll.
Livet var en dans, jag levde i min
fantasivärld
med Disney prinsessor och Barbie-dockor,
för mycket salt och socker var
inte mitt problem.
Hade den
perfekta
lilla familjen där jag var
mamma och pappas
lilla prinsessa.
Jag var på
toppen
av jorden.
Jag var den
bästa jag
som jag kunde vara.

Dagens största utmaning:
vakna upp
varje jävla morgon,
utan att ha det där
hemska gråa molnet
över mig.
Förföljer mig
vart än jag går, berättar för mig hur
misslyckad,
otillräcklig,
ombytlig
person jag är.
Besviken
på mig, för att om
tioåriga jag
skulle se mig själv idag så skulle hon vara
besviken
på mig, för att jag inte har uppnått
hennes
drömmar,
mål
och
önskningar.
Hur ska jag kunna göra det när min
största utmaning är att
ta mig igenom dagen?
När ingen kan
hjälpa
mig från den
tomhet och
konstanta känslan av
trötthet
som dök upp med
tiden.
När väl molnet inte kan hålla
tillbaka all
negativitet,
exploderar den
och forsar ned
salt vatten
i form av droppar,
i varje
lilla
sår
som inte har
läkt.
Då vill jag vara
ensam,
närmaste utvägen är att
låsa in mig
och tappa kontakten med
allt
och
alla.
För att min
kalla,
glas
förstörda
stjäl
trivs
av
ensamheten,
den vill vara där.
Den är min
livboj,
när
ingen annan
är.

En gång
var mitt
liv
en
dans,
idag så är den ett
stort
grått
moln
som kommer att
explodera
i vilken sekund som helst.
Tick,
tack.

Författare:

Publicerat

Dela: