Tonåringens tankesoppa

Vad fan ska jag göra?
Jag fattar inte hur han menar… vill han ha mig alls?
Jag tror det
Till vad? Sex. Men tycker han om min person?
Jag tror inte det. Inte mer än någon annan i alla fall.

Så vad gör jag? Backar undan från honom. Är det smart?
Jag hoppas det. Han får inte tro för mycket. Vem vill jag ha?
Nu är det ingen. Fast jag vill att alla ska älska mig. Helst föredra mig framför alla andra.
Jag strävar efter ett ouppnåeligt mål. Fan. Ett psykfall.

Så vad gör jag? Ser till att alla älskar mig. Det är omöjligt. Hur ska jag sluta?
Vem ska jag älska? Framför allt. Vem ska älska mig? För vad ska de älska mig?
Jag är ingenting. Ingenting värt att spara. Varför är jag då inte bortslängd än?
Har de inte fattat att jag är tom? Eller vill de inte ha mer? Varför har de då så låga krav?
Jag vet inte. Ingen vill svara tydligt nog. Kanske gör de det, man jag misstolkar, överreagerar.

Gör jag det? Jag vet aldrig vad de menar. Jag kan bara inte tro att man kan vara så ond eller dum eller egotrippad eller… eller god. Är de verkligen så vackra? Kärlek är det finaste som finns. Jag älskar dem. Jag har ingen aning om vad de tycker om mig.
Jag saknar dem alltid. De ringer aldrig först. Det gör bara han. Han som jag inte vill ha.

Vad gör jag?
Springer för livet.
Flyr undan, försätter mig i trans.
Jag varken ser eller hör eller känner någonting.
Det är lätt att leva med ögonen slutna.
Jag kan öppna dem men utan att förstå vad jag såg.

Jag kikar ibland. Ser glimtar av världen. Bara de vackraste. Och de som jag egentligen helst av allt bara vill glömma bort. Sen sluter jag ögonen igen. Jag förstår inte vad jag ser. Det är nyanser som skiftar till oigenkännlighet. Det gör ont att tänka för mycket.
Så jag slutar. Och livet rinner ur mig. Jag vill ha färg!
Fyllas av sprakande varma färgar för att alltid fyllas på med mer.
Jag vill leva.

Jag vill vara sedd upp till. Vem skulle se upp till mig? Varför? Så många frågor. Jag ser inte svaren jag söker. De skiftar i miljoner toner. Snabbare. Jag kan inte tänka klart. Försöker förstå med hjälp av svar som aldrig kommer. Jag får fortsätta söka. Jag ser inte det jag letar efter. Det ligger framför mig. Tungt och mjukt.
Det skulle sluta sig kring mig och bilda den kokong av total
likgiltighet som jag ändå flyr till allt som oftast.
Eller så finns den redan där. Fast inte som likgiltighet utan kärlek.
Som är besvarad.
Ovillkorligt.
Jag älskar dem.
Kanske älskar de mig tillbaka.
Kan jag hoppas det?

Jag vill inte bli sviken.
Det sårar så djupt.
Jag har lärt mig att stoppa det på vägen ner. Mitt vapen är blindheten.
Det är värre än varje svek som finns. Men först i efterhand inser man det.
Och då är det för sent.
Lär av mina misstag!

Jag älskar er!

Författare:

Publicerat

Dela: