Tortyr medels rosor & andra dikter: en hyllning till Yukio Mishima

TORTYR MEDELS ROSOR

I en dröm vackra smärtor
har jag likt en blind man vadat ur
Vid min mun en vit ros fyller världen
och jag känner havsvindens kyla
mot mitt nakna bröst en sista gång
Inför mina ögon har solen stigit upp
och höljt havets vågor i ett skimmer av blod
och mig i en grav av flammande rosor


TILL YUKIO MISHIMA

I.

Mörkret sänker sig
framför solens glödande järn
Natten viskar i de förvridna tallarna
harmonin har inträtt med svärtan

Är det sant att varje del av livet
måste bryta av mot resten
likt en ensam ruta i ett spel
som går mot remi

Eller är det så
att alla motsägelser
alla slitningar inom oss
som plågar oss
och gör oss sjuka
ebbar ut när de till slut
når det hav som är
en oändlig skönhet
och en oerhörd tystnad
tomhetens hav
dödens hav

Är det sant
att orden som kommer till oss
längtan efter gamla drömmar
åtrån till ett enda ögonblicks
fullständigt liv
är värda något slags offer

Eller är det så
att ditt slutgiltiga konstverk
det oåterkalleliga, unika -
själen lämnad i bläcket
stålet i handen, under solen
- var kapitulationen inför
den stumma vårfloden
en längtan efter att aldrig mer
behöva vidröra tiden


II: DEMASKERING

Ett ögonblicks sanning
framför spegeln en morgon
och alla livets masker
läggs fram i det ljus
som gradvis dör bort
när ridån faller

Likt skådespelaren efter styckets slut
lägger undan masken
har tillvaron klätts av
i väntan på nästa roll

Historien skall glömma oss
men just nu sjunker solen
och samurajens självspillda blod
färgar snön vid Fujisans fot
i svartsinta, drömmande nyanser

III: F-104

I en pil av silver
högt ovan världen
En Ikaros i syrgasmask
en dröm om evig skönhet
en tillvaro sliten
mellan ord och handling
en sång om sol och stål
För ett enda ögonblick
har himlens färger sköljts av
För ett enda ögonblick
har Ikaros förenats
med den cirkel av ljus
som omsluter världen
av livets krets


KATA

Känn eggens skärpa
Detta är tillvarons svärd
Jag står med ansiktet
vänt mot Intets gränsmarker
Det vilar i mina händer
likt en kal blomstängel
Jag känner klingans kyla
mot överkroppens nakna hud
Här finns ingen ensamhet
bara jag och en ängel
balanserande på svärdets spets
Dess vingar är körsbärsblommor
som singlar ner och förmultnar
vid rötterna till det träd som är jag
så kalt, så kalt


NÄR VI EN DAG MÖTS

De mörka träytorna är tysta
och portens mun är lämna öppen
Du har trätt över skymningens tröskel
och slått dig ner vid sömnens eld
Av kvällens gråhet, av himmelns
blåhet och gryningens guld
har din klädnad förfärdigats
Utanför i vinterns mörker
sjunger havets vind i pinad tall
Jag ler mot dig stilla
och bländas av ditt hår
Kom sitt med mig vid sömnens eld
Kom nära mig och och hölj dig själv
i nattens tystnad

Skriven av: Sven André