Tusen Sjöar

Vacker kvinna, helig moder
Jungfru och oskuld
Dyker ner i tusen sjöars djup
Där ligger hon flyter
Och ser upp mot himlens rand

Tusen sjöar mörkt, stormigt, blåsigt,
Gungit, svajigt, förrädiskt
Vaggar henne dag som natt
Fyller hennes kropp med vågor så vita
Kvinnan, nu havande, gungar i tusen sjöar

Tung hennes börda är att bära
Hon ser upp mot himlens sky
”Se mitt hemska öde!
Plågsam är mina smärtor!
Över gud i himlen, kom!
Lindra mig från mina plågor!
Kom!”

Knipan flyger, försöker hitta land att finna
Dags att guldägg värpa
Dags att guldägg ruva
Kvinnan ser fågelns smärta som sin egen
Och höjer sin knäskål över vattnet

Fågeln landar, lägger sina ägg
Fågeln bygger sitt bo, det är dags att värpa
Knipan värper, knipan ruvar
Ett ägg, två ägg, tre ägg

Hettan plågar kvinnan
Hon darrar med sitt ben
Äggen rullar ut i vattnet
Slås sönder mot dess yta

Ur vitan kommer vår värld, så härlig
Ur gulan kommer solen
Ur det färggranna kommer tusen stjärnor

Tiden rinner, tiden flyger
Nu tänker fostret födas
Kvinnan vrider sig åter i plågor
Holmar, grynnor och stränder blir till

Fostret vistas envist kvar i kvinnans mage
Tillslut blir han instängd
Han vill skåda himlen, världen
Beundra solen och månen

Fostret sparkar sig ut, huvudstupa ner i vattnet
Kravlar sig upp på land
Där kunde han beundra världen
Och månen, solen och stjärnorna
Det var en kvinna, som gett honom livet
I tusen sjöar





Författare:

Publicerat

Dela: