Två ord, namnlös, Jag, namnlös, isprinsesan

Två ord
En kropp
& tre steg
Staplande tre steg
In i regnet
& ut ur tavlan

Korpens näste
Är själens fäste
Ungen flyger ut
Faller ner
& tittar på mina händer
Asfalten har skapat sår
Sår som blöder

Reser mig upp
& rättar till korset
I vimlet av fötter
Ser jag pojken
Med de trasiga fötterna
Jag flyr till hans undsättning
Skruvar upp
& han börjar gå
Efter varje steg blir allt tyngre
Korset växer
Ryggsäcken fylls

De tre staplande stegen
& jag tömmer magen ut och in
Tittar upp och ser min mörka väg
Framåt
Det ljusnar vid horisonten
Jag springer
Steg efter steg
På rullbandet
Trött kliver jag av
& ställer in mig i ledet
Hör det två skotten
Hoppar högt
Andas ut

Andas in storstans avgaser
Går över
& tränger mig vidare
På gågata 23
Tar in på McDonald
Ett stort gap som sväljer mig hel
Inte trodde vi att det skulle göra ont
Bandagerar
Ger några smärtstillande sprutor
& ut på gatan
Tar båten över till andra sidan
Stänger fotoalbumet
Sätter in det i bokhyllan

Korpen stirrar på brödbiten
Som den glupskt vräker i sig
Tar pusselbiten
Kastar ner den till sitt pussel
Flyger i väg och söker nästa bit



Liksom den fallne
står
jag
på mina
barra knän
& ber till den evige
Slingrande kommer
den
som
lyssnar
Jag
sväljer
varje
ord
som
lämnar
dess
giftiga
tunga
Jag faller
ner till
avgrunden

Vandrande
i
den mörkrets krypta
Lär
jag
mig
att
sky ljuset
I mörkrets korridorer
vandrar jag
bland de övergivna
Med skräck
ser vi
hur blodet
fyller vår
rymd
I det döda havet renas
vi
& föds på nytt
Med ekon av
den Svarte
Förblir
vi
i
hans koppel

I
mardröms
landet
ser
jag ingen gud
inget altare
inget heligt
Liksom alla
andra förblir
våra mardrömmar
värkliga


I den Svartes tidsålder
dansar
små djävlarna
på bordet
& jag vaknar
upp
kall blodig
Törstande efter blod
Söker
jag
upp
en böjd nacke
När
törsten
inte
lämnar
min
strupe
tar
jag
fram
kniven
& öppnar min handled

Jag famlar
jag faller
- NEJ INTE I GEN!!!!
Jag faller
ner
bende
till
den
döve
guden

Alla pusselbitar
smulas sönder
Som sanden
i ett timglas
slits jag fram
& tillbaks

Ihop
&
förtvivlan
Dör
min
kropp
& min
själ
faller
Ett besök
för
att tillfredsställa
min skapare
Jag
hör
hans skratt
& jag
ser
hur
schackbrädets
offer faller

plattorna faller
&
i en stört
dykning
ser
jag
de
eviga
eldarna
Död
faller
jag
ner
på marken
Förblöder
& stirrar upp
mot min fader
ner
mot min moder

höger
vänster
höger
vänster
höger
vänster
- stopp!
Jag går över

Ramlar
gråter
snyftar
Undrar
hur paradiset
kan vara
så grymt

I en
förbipasserande
dimension
smyger
jag
mig
in
i
ett
hörn
för
att
kasta
mig
ut

Inseende
att
jag
är
döende
sliter
jag
ut
mina
ögon
& skriker ut

Blöder
ner
världen
& stirrar
in i
min garderob
skeletten
där
inne
tynar & försvinner

Skrikandes
tar
jag
fram
mitt
rakblad
& ristar
in
alla
ord
som
finns
Ser blod
blöder
förblöder

Dansande
djävlar
styckar
mig
i bitar
& äter
min kropp
dricker
mitt blod
helgar
sig
själva
För
att
komma
min
fader
närmare

Trasig
& sänkt
läger
jag mig
ner i
en
gråta

vilar
sover
vaknar
ber
min
fader
att låta mig vara
Faller
ner
i
avgrunden
för
en
sista
gång

I den eviga
elden bränner
jag min kropp
dricker ur det röda havet
& faller i en evig dvala



Jag sitter här i min mörka hålla
och tänker ut den Svartes ord.
Om blod skulle stilla hans hunger
skulle jag göra all för att ge
honom det.

En kakerlaka följd av sin arme
attackerar min kropp. Medan deras
sylvassa rakblads munnar gnager
på min kropp känner jag hur
jag domnar. Tynar och försvinner.

Genom den Mörkes korridorer
ser jag de dödas flod.
Där står min vägledare och väntar.
Vinkar och ler. Lockar mig att stiga
ombord. För att börja min färd.

om jag inget viste skulle allt vara
så mycket lättare. Fast nu vet jag vad
rädsla är. Jag andas djupt och dycker.
Dycker ner i mitt undermedvetna
och söker efter mitt vapen.

I min garderob finner jag det
jag inte vill minas. Genom irrfärder,
genom mitt förflutna mins jag
mina mardrömmar. De är min styrka
och mitt vapen.

Frusen och våt ser jag ut över havet.
Okänt vatten
är vad mitt öga kan se.
Den klibbiga sanningen drar mig
längre ner i mörkret.

Om jag gav upp nu. Vad skulle
jag då vara? Genom drömmar
och ljus söker jag efter en
balans, man allt jag finner
är min egen galenskap.

Jag fuktar mina torra läppar
och hör den Svartes skratt långt
där borta. Jag kliver av
och mina fötter nuddar marken.
Min vägledare ler och pekar

Inför mig ser jag ett vägskäll upp sig.
Jag sätter mig ner för att fundera.
Tittar åt båda hållen.
Mina fötter står och jag fortsätter
vandringen genom att gå emellan.

Dansandes på tå navigerar jag
mig fram, med hjälp av mina
stjärnor.
Min röst blir en pipa,
som spelar den tystes visa.

Inför mig tonar berget upp.
Jag måste besegra det för att
kunna dyka längre ner i mitt förflutna.
Varje krampaktig
hävning får sitt pris när jag når toppen.

Murarnas svarta stenar får mig
att rysa, med hjälp av din ordslägga
slår jag håll på en efter en.
Tills jag kliver in på borggården
och skådar mig själv

Jag har segrat men även förlorat.
Jag är inte längre jag. Jag finns inte
längre. Tysta glädje tårar strömmar
ner för min kind, och jag kastar mig
i dina armar.



När tärningen är kastad
När solen har gått ner
När spelet är slut spelat
När världen slutat snurra
Står du då ensam kvar



Du går framåt,
Men inse fakta
du står stilla
Fast frusen är fötterna
Kylan
som sakta tar all
värme från ditt hjärta
gör dig kall
& avskärmad
En isprinsessa formas
Med is kristaller
i ditt hår
& dina isiga blickar
styr du bort alla
På din
is tron sitter
du i mörkrets ensamhet
En isprinsessa
Du faller
& går i bitar
I en kista
av glas
ligger tusen bitar
av is
som vägra
att
smälta
En isprinsessas död

Författare:

Publicerat

Dela: