Utan titel [Id:1515]

I.
en röd valmet står till hälften dold i åkern där dammet ännu inte lagt sig, en mor
och en far sitter på en filt till höger, någon av dom med handen mot en termos
som för att dom däri
kan bibehålla någon sorts lycka.
Ballerinakakornas choklad smälter ut i små smutsiga pölar dom nybakade
kanelbullarna fastnar i sina pappersformar dom vita och ljust blå kopparna slår
emot varandra och ger upphov till små nästan omärkliga sprickor i solen luktar
dom gladpacksdränkta ostmackorna som bränd plast och en fars seniga armar
doftar av smuts och svett.
höet kliar som nyklippt hår över axlarna och ner längs med ryggen på pojken i
förgrunden. han håller andan tills han är blå i ansiktet bara för att se hur många
dagar han klarar det en två tre fyra tio tjugo tjugofem minuter. samma sak när han
ska bada eller sova. den långa revan över ett solblekt Runsbäck den tjugoåttonde i
sjunde nittonhundraåttiofem sträcker sig mellan honom och en mor och en far. det
är två dagar kvar tills han fyller sju.

II.
inte för mycket soja det kan du få cancer av läser du inte tidningarna säger hon och
jag häller på ytterligare lite. Klockan nitton och fyrtiosju bråkar vi alltså för första gången och ett par timmar senare har vi druckit tillräckligt med vin för att prata
om mostrar, systrar, bröder och döda
om att resa och om att stanna om drömmar om marijuana
om Kerouac och Cassady och Dahlström och Hammarby
om arbeten och bristen på dom
och om hur illa hon tycker om äppelpaj
för äpplena blir mjuka och varma och sväller i munnen som ruttet kött tills man
varken kan tugga eller andas. Tjugotvå och fjorton dricker vi öl och röker cigaretter pissar med öppen dörr och skrattar på ett annorlunda sätt i bara överkroppar äter vi
kalla rester med litervis av soja och jag glor på hennes bröst och hals och hon glor
tillbaka utan att få en skymt av muskler. Tjugotre och fyrtiofyra somnar jag med handen på hennes trosor några timmar senare vaknar jag med handen innanför
hennes trosor och går upp klär på mig och smyger därifrån.

III.
ögonblick skiljer
oss åt; ett ögonkast för
oss närmare igen

IV.
110 kilometer sydväst om Budapest
i utkanten av slottsdistriktet Veszprém
ligger World's End
Här fanns inget igår
Det finns inget idag och ingenting kommer finnas imorgon
110 kilometer sydväst om Budapest och i värmen
blir svettdropparna som flugor i ett spindelnät
fastnar mot stenmuren som skiljer oss från det stilla havet
av grönska och ruiner. En man står på muren
vid världens kant och på avstånd ser han ut som
en fågelskrämma mest ser ut
110 kilometer sydväst om Budapest.

Skriven av: morgan