Abela fjällfolkets dotter(hon som försvann

Dimman lättar över fjäll och skogsfolk. I soluppgången syns älvor dansa sin ringlek.
De lämnar efter sig stora älvringar på marken där bara svampar kan växa. I det öppna ljusa
fjällandskapet växer också orkidéer av olika slag såsom longifolia, guckusko och lapponica, som också kallas lappnycklar och är Abelas favoritorkidé. Fjällfolket uppdelas i tre grupper,alkafolk,hedlandsfolk och fjällingar. Abela tillhör gruppen fjällingar eller fjällfolk som de också kallas. Hon älskar den frodiga ängsbjörkskogen som brer ut sig över sluttningarna. Det är i hennes värld alla naturväsen huserar och det hjälper om man har kunskap om alla dessa som kan råda och förebåda saker och ting. Abela känner sig besläktad med alla dessa väsen som om hon själv rent av vore ett av dem. Perioder av rik nederbörd har gjort att naturen är frisk och fjällvinden hälsosam. Det klara vattnet i älven är gott och nyttigt att släcka törsten med heta sommardagar. Området hon älskar mest ligger ovanför den s.k. trädgränsen.
Skogsfolket däremot håller till i området längs trädgränsen. I det området trivs också den vitryggiga hackspetten. Den är en s.k. orakelfågel som kan förutsäga kommande framtida händelser med sitt ihärdiga trummande. Skogsfolket sägs också kunna förvandla sig till både varulv och björn under månens inflytande. Man delar också in skogsfolket i olika grupper som taijgafolk, hällmarksfolk och flodfolk. Laurens tillhör flodfolket vilka sägs locka människorna likt näcken ner i floder och kärr.
Skogsfolket är i stort illa sett och klumpas därför ihop i en enda grupp som i folkmun kallas kringvandrande folket eller strövarkatterna. När dimman lättar och solen går upp börjar den hårda slitsamma arbetsdagen för både fjäll och skogsfolk. De ska laga mat,fiska,jaga,arbeta i smedjorna,bruka jorden,ta hand om födslar och födslar,sköta djurhållningen och däremellan ställa till med glada gillen då någon kringfarande spelman har vägarna förbi. Med örter som man samlat in ska demoner och otyg hållas borta liksom sjukdomar och annat elände. Kyrkans makt står oemotsagd och allsmäktig så kyrkobesöken är frekventa. Husförhör hålls för att hålla folket på plats och den som är av en annan åsikt blir s.k. bannad som man säger eller bannlyst. Skogsfolket är illa sett av kyrkans män och gör bäst i att leva som fredlösa i skogarna. Abelas och Laurens historia har lämnat efter sig både skrönor och sånger som denna: Hon var fjällets dotter med hy så vit som snö. Han var skogens son som aldrig skulle dö. De såg varandra en afton i eldens klara sken. Hans hår var ljust och vackert och hennes hud så len. Men de kunde inte mötas då de var av skilda slag så flickan fick försvinna ty så löd prästens lag. Men för att börja från början. Här är historien om Abela och Laurens:
Under dagarna bär jag håret i en krans på huvudet. Det har börjat skymma och kransen är upplöst.
Mitt rödbruna hår böljar ner över min underklänning i grovt linnetyg. Överklänningen i ylle samt bältet med skinnväskan och kniven ligger slängda över rotekistan intill bädden och på toppen av högen min hätta och stråhatt. Det är sommar och jag har fått förtroendet att flytta ut hit till sätergläntan igen, för att övervaka fähus och betesdjur och att med eldens hjälp hålla granvargarna borta. Bastian,gråhunden som är min kompanjon i vått och torrt har fått följa med hit. Mitt namn är Abela vilket betyder hon som försvann vilket kan sägas vara ett passande namn på en flicka som mig.. Fjällfolkets dotter kommer jag också att kallas i era skrönor om så där en femundra år. Min hy är vit som de snöklädda fjällen runt dalen,älven och den stora rullstensåsen. Solhatten ser jag som min räddning eftersom jag är ute mycket om dagarna och fastän sommaren just börjat är hela mitt ansikte redan täckt av små små bruna fläckar så det syns att jag inte är någon adelsdam precis. Gässen Anifas och Abel kacklar och skränar som skalmejor så fort någon eller något närmar sig sätervallen och stugan. Jag har lärt mig av släkt och fjällfolk att tillkalla s.k. rådare av skilda slag som t.ex skogsrået,bergsrået,näcken,bäckahästen och sjörået- Mycket har jag också lärt av min starka rättrådiga mor Ragnhild och min far Amund som är trofast och vis. Amund kommer förbi någon gång då och då för att hålla mig med lite matnyttigheter hemifrån. Då får jag som tur är träffa min saknade fåle Stjärnöga för en stund också. I övrigt dricker jag hälsobringande källvatten,äter ägg,nötter,granskott och inlagda bär och frukter till gröten som jag tillagar det lilla intill liggande mathuset där det finns en öppen spis. Där kan jag hänga mitt kokkärl över elden eller använda trebensgrytan. Katterna är mina frisinnade gäster,förutom de jag dränker vid födseln som är svarta och står i förbund med djävulen. Katterna håller stånd emot råttor och möss vilket är tacknämligt. Här är inte lika illaluktande och trångt som därhemma. Van att sova skavfötters med syskon som jag är så känns den egna bädden som en ynnest. Det är nu två år sedan min lillebror Adrian dog endast fyra år gammal efter att ha fått något djävulusiskt i sig,det var vad mor trodde i alla fall.
Familjens sorg var och är stor över den förlusten men efter likvaka och begravning har allt börjat återgå till vardagen igen. Vi tillbringade hans sista tid tillsammans på sätervallen, jag och min lillebror som nu är i himlen där vi en gång ska ses igen. Många barn har gått samma väg som han med hög feber som inte gått att bota ens med örter som fått sjuda och dra. Själv försökte jag och min mor med ett hopkok av älggräs,rölleka(vit och rosa) samt flädervänderot. Ragnhild blev svart av sorg men visade det inte för mig då hon vissteatt jag också gjort mitt bästa. Amund förlorade nästan sin tro ett tag men har nu förlikat sig med att få se sin lille hjälpreda igen efter sin egen hädanfärd. Herren Vites vägar är outgrundliga för oss människor kan jag tycka. Många barn som inte klarar livhanken idag på grund av otyg och djävulskap kommer göra det i er tid om sådär femhundra år har jag hört nattramnarna (de odöpta barnens gastar) kraxa i skogen. Idag känner jag mig glad och fri med en stark känsla av närvaro då firandet av Johannes Döparen och midsommartiden närmar sig. Hans namn är Laurens. Håret är långt och ljust,samlat i en knut i nacken,kolten är försedd med kilar och ett bälte med skinnväska innehållande jaktkniv hänger ner över höften. Han tillhör det kringvandrande folket, det s.k. skogsfolket,bannlyst av kyrkan och lika ratat av kyrkan som svarta katter. I hennes ögon kommer han dock vara den vackraste människan hon någonsin mött.Skogsfolket sägs komma smygande till gårdar och byar om natten och använda bolmörten för att söva sina offer,fjäderfän,grisar,får med flera.
De sägs röva bort både människor och prylar som silversaker,skinn och fårfällar. Fjällfolket har fått agera angivare till prästerskapet för att förhindra som man säger"strövarkatterna" att smyga iväg med sina byten. Om en ung kvinna t.ex gått ner sig i kärret sägs det att hon blivit tagen av en strövarkatt. Vilket väl antagligen inte är sant. Mycket var det man beskyllt detta folk för var helt ogrundade anklagelser vilket gjorde att de verkliga rövarna många gånger gick lösa och kunde härja fritt i byarna.
När kyrksilver försvann visste prästerna direkt vilka som var skyldiga och skulle få ta på sig skulden.
Ännu är han bara en föraning om vad som ska komma att drabba henne med full kraft.
Agape,den allomfattande kärleken som ska fullständigt förändra allt. Han känner sig fri där han strövar bland gran och fur fastän han inte är det. I själva verket är det ju inte bara han utan hela hans släkt som får hålla sig undan för att inte bli anklagade för en det ena en det andra. Men nu susar vinden i hans öra och östergöken ger tröst på väg till nattkvarteret och sina vänner. Sin tro på Kristi Vite har han numera bytt ut till tron på naturens läkande kraft men rädslan för skärselden består det har prästerskapet sett till. Skulle han som sina systrar och bröder fördömda av präster och kyrkfolk kunna göra annat. De som inte ens får begrava sina döda,döpa sina barn eller gifta sig med prästens välsignelse. Skogsfolket har skapat sin egen kultur för att de blivit tvungna inte bara för att de vill så. Var det inte skogsrået han såg? Hennes långa rödbruna hår stod som en kvast utifrån hennes huvud då hon svepte förbi men när han försökte stoppa henne för att språkas vidkände hon tvärt och av den nakna ryggen syntes bara ett svart hål och hon försvann med blixtens hastighet. Han längtade efter att få träffa någon som hon,vacker och lockande men inte lika flyktig dock. Bland skogsfolket hade han ännu inte mött någon som passade in på hans beskrivning av skogsrået. Ingen flicka med hy vit som fjälltopparna han såg i fjärran och små små bruna prickar över hela sitt ansikte. Den vackraste människan han någonsin skulle komma att träffa. Skogsrået hade flugit förbi som en föraning om vad som komma skulle. Brevet ligger i rotekistan. Så här står att läsa: Jag vill att ni som läser detta just nu i en annan tid än min ska veta att jag aldrig velat göra något som strider mot Kristi Vites vilja och att jag är en gudfruktig kvinna. Kyrkan har jag aldrig vänt mig emot men heller ej kärleken. Agape den allomfattande kärlekens väsen är min ledstjärna. När jag själv drabbades som en ännu ung kvinna kunde jag inte längre ta till mig kyrkans lära på samma sätt som innan. Det må väl vara mig förlåtet..Men för att gå tillbaka till historien vill jag be er att aldrig glömma mig. När ni vandrar i skogen i en annan tid än min och hör fjällbäcken porla eller ser en stjärna falla. Eller kanske när ni rullar er i det daggvåta gräset på midsommaraftons morgon om den seden då fortfarande finns kvar i en framtid då någon kanske läser detta. Glöm inte då är ni snälla att den osjälviska kärleken är allt och att det som förenar oss är starkare än det som skiljer oss åt och om någon skulle råka se ett skogsrå flyga förbi och undra över hennes likhet med flickan i historien ni hört så är det nog bara en tillfällighet. I kärlekens tecken Amen Er Abela med namnet som betyder hon som försvann,ett passande namn på fjällfolkets dotter. Om söndagen vallfärdade man till kyrkan från alla närliggande byar. Far betslade Stjärnöga och spände för vagnen, sedan for vi i omgångar till kyrkan d.v.s. de som inte var ansatta av djävulskap eller sjukdom Dödsmässor hölls med jämna mellanrum för de döda och jag deltog som brukligt var. Vi utförde dödsdanser mellan gravarna under överinseende av prästen för att de hädangångna skulle stanna där de var och inte komma och störa oss levande i skepnad av gastar,demoner och spöken. Med skalmejor,trummor och säckpipa förde vi ett öronbedövande oväsen.
Väl inne i kyrkan igen sjöng några korgossar i stämmor,först en sedan stämde alla inklusive kyrkobesökarna in i sången . Högtiden var tillägnad Johannes Döparen och kallades Kristi Vite.
Fader Henrik en mycket magerlagd herre fortsatte mässandet efter det att korgossarna och församlingen avslutat sin sång. Prisad vare Kristi Vite, Vår Herre och Allsmäktige Skapare förlåt oss våra synder osv med entonig röst. Därefter räknades de s.k. dödssynderna upp i tur och ordning något som församlingen lyssnade andäktigt till eftersom det med jämna mellanrum hölls husförhör i stugorna och den som inte kunde dessa på sina sju fingrar bestraffades med att få lämna ifrån sig av sina tillgångar som fårskinn,smycken,kött m.m. Fader Henrik fortsatte att orera: Högmod,girighet,lust/otukt;avund,frosseri,vrede och lättja mot detta hjälper föga utom i vissa fall bikt och offergåvor. Är det någon som sätter sig emot detta så är det bara skärselden och att i evig tid brinna i helvetet som återstår. Jag Abela är fortfarande vid den här tiden en gudfruktig och välsedd ung kvinna i kyrkans och fjällfolkets ögon. En lättlärd flicka som t.o.m. lärt sig läsa och skriva men känner skräck som de flesta andra över att drabbas av skärselden. De sju dygderna stämde mer överens med hur jag tyckte mitt liv varit hittills: Ödmjukhet,generositet,kyskhet,medmänsklighet,måttfullhet,tålamod och flit fortsatte prästen mässa.Det är era rättesnören. Han vände sig mot församlingen från sin upphöjda plats i predikstolen och välsignade alla med sitt korstecken i luften och som avslutning uttalade han orden: -Gå i frid med myndig stämma. På gårdsplanen utanför stod Stjärnöga beredd på hemfärd. Jag gav honom en klapp på mulen och sedan bar det åter iväg till min hemvist där hunden Bastian skällde och kom mig tillmötes. Nästa helg var det midsommarafton och helgen föregicks av allehanda förberedelser. Örter sades vara extra potenta som läkemedel om de insamlades under midsommartid, helst nattetid.
Alrunan skulle hålla onda makter borta och daggen skulle man rulla sig i tidigt om morgonen,helst midsommaraftons morgon om man skulle få ett hälsosamt och lyckligt liv. Veckan gick långsamt och fastän jag kände mig fri och glad till sinnes saknades mig något eller någon. En kväll när jag mockat i hönshuset och skulle gå till älven för att hämta vatten tyckte jag mig se näcken men han såg inte längre ut som den jag tidigare tyck mig se och höra spela på sin fiddla. Hans hår var ljust och inte mörkt som näckens och fastän jag såg honom på håll var det som hans isblå ögon fästes vid min villfarna blick och liksom sögs fast i min.. Bastian som var med mig morrade och reste ragg men jag drogs närmare min synvilla. Helt nära honom var det som jag såg honom virvlande försvinna bort i älven och bara lämna en ring efter sig. Kanske var det ändå näcken eller sjörået jag förnummit. Så här nära midsommarafton var ju skiktet tunnare mellan människornas värld och det övernaturligas. Hela den kvällen tänkte jag på det jag erfarit,den isblå blicken och den vackra kroppen så stark men ändå ömsint. Ett väsen på det hela taget. Om jag tänkte på honom tillräckligt starkt kanske jag skulle få se honom igen och om han var näcken skulle han kunnat lockat mig och spelat mig rakt ner i fördärvet,men det var betydelselöst. Hans oerhörda styrka och på samma gång ömhet avspeglade sig i hela hans väsen. Det ljusa håret som var utsläppt låg som spunnet guld över hans smala men starka axlar. Snart skulle vi ses igen...
Jag blev hämtad av far för att hjälpa till därhemma inför midsommarhelgen och firandet där som jag tyvärr till stor del fick avhålla mig ifrån eftersom jag behövdes på sätern hos betesdjuren. På dagen skulle jag komma hem och hjälpa till med att fläta blomsterkransar och löva midsommarstången samt dansa lite ringdans med barnen. Det gladde mig att se dem alla mor,far,mostrar,fastrar och småsyskon.
När kvällen kom var det ändå skönt att få skjuts tillbaka till säterstugan. Mätt och däst i magen tog jag farväl av dem alla och jag kramade om Ragnhild och Amund lite extra utfall det var sista gången jag såg min far och mor. Varför jag kände så visste jag inte,men föraningar hade jag haft förr. Jag var i färd med att kasta kol och ved i brasan när jag hörde något eller någon komma smygande nerifrån älven rakt emot mig bakifrån. Jag ryggade till och hämtade andan. Det första han sa var: - Finns du verkligen? Jag trodde du var ett skogsrå och jag svarade - detsamma men ändrade mig snabbt till - Jag menar näcken. Sedan var det som vi var borta från den här världen en lång stund. Vi såg intensivt på varandra och började samspråka som om vi inte gjort annat i hela vårt unga liv. Resten går till historien som flickan som försvann från bygden. Hon som aldrig försvann på riktigt utan bara hittade kärleken bland dem som kallas det kringvandrande folket. Abela och Laurens, vars historia berättas ännu i vår tid femhundra år senare. Hon skulle komma att få lämna allt därhemma som hon hållit kärt men historien om henne skulle finnas bevarad för eftervärlden i rotekistan intill hennes bädd i säterstugan. Nu var hon inte ensam längre och de skulle alltid finnas för varandra precis som i sagan

Författare:

Publicerat

Dela: