Adopterad igen

Natalie visste vad som väntade henne. Hon satt på sin säng hos sina fosterföräldar Mia och Peter. Dom som hade velat ha barn, men inte lyckats att få ett så dom adopterade Natalie. Men det hade inte blivit som dom tänkt sig. Natalie fick inte umgås med vem hon ville och måste nästan hela tiden sitta inne på sitt rum och göra sina läxor och fick inte träffa några kompisar förrän hon inte hade några läxor att göra. Med tårar i ögonen sätter Natalie på stereon och en cd-skiva med lugna låtar. Dom låtarna med den italienske sångaren brukade Natalie tänka på sin föräldar. Dom riktiga föräldrarna som omkom i en bilolycka när Natalie bara var 8 år. Sedan dess har hon varit adopterad. Det knackade på dörren och med gråten i halsen försökte hon prata, men fick inte fram ett ord.
Kom in! sa hon kraxande.
Mia kom in och såg att Natalie grät. Hon satte sig bredvid henne och kramade henne.
Vet du vad, Natalie? Det har inte fungerat så värst bra sean Peter ville adoptera ett barn, sa Mia sorgset. Vi ska åka tillbaka till barnhemmet där du får träffa dina gamla
vänner igen. Du kan packa dina väskor med dom tillbehörigheter som är lätta. Mia lämnade rummet och gick ut i vardagsrummet för att prata med Peter. Natalie plockade upp sin sportbag och la ner hennes dagbok, fotoalbum på sig och sina riktiga föräldrar som hon fick utav sin mormor och så lite mynt som hon kunde ha ifall hon behövde. Mia och Peter kom in Natalies rum och såg på Natalie med sorg i blicken.
Förlåt att vi har varit stränga mot dig, sa Peter. Men det blir så när man som mig inte är van av att adoptera 10 åringar som dig.
Äsch, det gör inget, fnyste Natalie medan hon packade sina saker. Jag får ju träffa dom andra.
Ja, och kanske hittar några föräldrar som du trvis med också, log Peter och gav Natalie en kram. Kom nu, så åker vi till barnhemmet.
Mia och Peter gick med Natalie i trappan till deras lägenhet och bort till parkeringsplatsen. Peter låste upp sin Toyota Corolla och Mia och Natalie satte sig bredvid varandra i baksätet. Natalie visste att hon skulle hitta sin rätta familj. Fast när? Kanske på adoptionsdagen på lördag?

5 minuter senare hade bilen stannat vid barnhemmet Enhörningen och dörrarna flög upp och ut kom det ett gäng barn och en föreståndarinna som höll ordning på dom. Barnen var från 5-10 år gamla och dom blev väldigt glada över att Natalie hade kommit tillbaka.
Det var ju roligt att lilla Natalie kom tillbaka, sa den medelåldriga kvinnan och pratade sedan med Peter och Mia. Dom kramade om Natalie och sedan satte dom sig i bilen och åkte iväg. Föreståndarinnan följde med Natalie upp till barnkammaren där hon och alla dom andra 10 åriga tjejerna hade sina sängar och saker. En liten tjej som hette Nina gick fram till Natalie som bara grät.
Oroa dig inte, sa hon glatt. Du kommer nog säkert att hitta din familj i morgon. Det är då det är adoptionsdag på barnhemmet.

På lördagen satt Natalie och dom andra flickorna helt stilla när föreståndarinnan gick med ett gäng föräldrar som skulle adoptera ett barn. Natalie satt lydigt på sin säng och grät tyst för sig själv. Många blickar såg på Natalie, men vände sedan sig snabbt om för att dom såg att hon inte var lämplig till dom. Natalie la sig på sängen och grät den här gången ganska högt. Och just då som hon grät kom det fram en ung man och en kvinna. Dom såg på Natalie som låg och grät. Den snälle mannen gick fram och satte sig på Natalies säng och strök henne över ryggen. Och i samma stund såg Natalie in i mannens blåa och lugna blick.
Tjena, jag heter Kjell och det här är min fru Marie, presenterade sig mannen. Natalie var fortfarande ledsen, men Kjell ställde tydligen upp för att trösta henne. Sedan gick Kjell och Marie med lilla Natalie till föreståndarens kontor, men dit fick Natalie inte komma in för det var privat. Natalie stod utanför dörren och såg hur Nina svansade efter sina nya adoptivföräldrar och räckte sedan tummen upp till Natalie. Även om Natalie inte kunde höra vad dom vuxna människorna pratade om där inne på kontoret visste hon i alla fall att dom pratade om att adoptera lilla Natalie.
Just då slog dörren upp och dom vuxna kom ut ur kontoret. Föreståndarinnan bara log mot lilla Natalie.
Vet du vad, gumman? sa hon och tittade på Natalie.
Natalie skakade på huvudet.
Du ska äntligen få bo hos familj som du trivs hos, sa föreståndarinnan och log brett.
Natalie kunde knappt tro det. Efter alla dessa år hos dom hemska adoptivfamiljerna så ska hon äntligen få flytta tille n helt normal adoptivfamilj, som verkligen klarar av att hantera ett adoptivbarn. Natalie gav både Kjell och Marie en bamsekram och innan hon gick upp på sitt rumför att packa sina saker så gav hon föreståndarinnan också en jättekram.

Och efter att ha packat sina saker så gick Natalie med sina nyblivna föräldrar Marie och Kjell ner till deras vita Toyota Land Cruiser som stod parkerad vid trottoaren.
Nu hade Natalie fått en ny adoptivfamilj och i den skulle hon nu trivas i som fisken i vattnet.

Skriven av: Sofie Myhrberg