Aldrig blir jag fri

Julia låg på sängen. Ledsen och upprörd.
Ambulansen hade varit hos henne, då hon känt att hjärtat skenade och tyckte sig känna en domning i vänstra armen.
"Stroke!" Tanken hade kommit och Julia blev livrädd, ringde 112 och en lugn kvinnoröst hade sagt:
"112, vad har hänt?"
Julia hade sagt sitt problem samtidigt som hon andades häftigt.
"Sätt dig ner och ta djupa andetag" sa kvinnorösten lugnt. "Var bor du?"
Julia berättade hennes address och försökte andas lugnt.
"Okej, Julia, jag skickar första lediga bil till dig, under tiden så får du sitta ner och ta det lugnt. Andas djupa andetag.
Om något skulle ändras så ringer du till oss."
De avslutade samtalet och Julia gick och satte sig på soffan.
Hon tog händerna för ansiktet och grät. Ska skiten aldrig ta slut?!
Till slut knackade det på dörren, Julia gick och öppnade, där stod det två ambulansmän.
Julia släppte in dem och de gick till vardagsrummet och frågade lite om situationen, kände på hennes arm, tog tempen och blodtryck.
Allting såg bra ut, sa de. Du är alldeles för ung för att få stroke.
En tyngd ramlade av Julias axlar och ambulansmännen sa att de trodde att det var ångest som utlöste de fysiska menen.
Männen kunde inte göra mycket mer utan sa att skulle det bli värre så skulle hon kontakta akuten och åka dit. Men i nuläget var ambulans inte nödvändig.
De tackade för sig och hoppades att Julia skulle bli bättre.

När ambulansmännen gått så kände hon sig som en dålig människa som kontaktade ambulansen när de inte var så farligt.
Det var alltså den där skit-ångesten som hade utlöst allting!
Julia var så trött på sin ångest. Den hade varit med i flera år.
Det minsta lilla ljud kunde utlösa den. Ibland kom den bara på en gång. Ingen förvarning utan mer som ett hårt slag i ansiktet.
Ångesten sitter i magen och liksom går runt och förgiftar varje organ och cell med sin närhet!
Hon var så rädd för att dö.

Författare:

Publicerat

Dela: