Alex and Brian (Del 3)

Jag reste mig upp för att klä på mig och Brian låg kvar fridfullt i sängen och log med slutna ögon.
Jag gick ner för trappan för jag behövde gå på toaletten.
Jag uträttade mina behov och kammade det rufsiga håret.
Jag tittade mig noga i spegeln och fick syn på ett märke på halsen.
Oh my god! Det var ett sugmärke.
Brian hade gjort det.
Jag skrattade åt mig själv.
Tänk, jag var inte oskuld längre. Tänkte jag och tittade mig ännu noggrannare i spegeln
Det kändes konstigt men ändå skönt att det var förbi och det var en fantastisk upplevelse.
Jag låste upp och traskade med mina bara fötter längst korridoren och hörde skramlande i köket och att två människor som samtalade.
Jag kikade in, det var MAMMA!
Av en förskräckelse hoppade jag nästan upp i taket.
Mamma och min styvfar som packade upp massa matvaror.
Mitt hjärta hade fryst till is och jag stod helt orörlig i dörröppningen.
Hej Gumman, hur har du haft det?
Men men skulle inte ni komma förens på söndag stammade jag.
Det blev ändrade planer svarade hon klappade mig på huvudet.
Vad skulle mamma säga om hon fick reda på att Brian var här kl.10. på morgonen.
Vad skulle jag göra?
Smuggla ut honom på något sett eller?
Vad har du där sa hon och pekade på mitt sugmärke.
Ingenting, sa jag och la handen över.
Hon såg misstänksam ut.
Jag rusade iväg, uppför trapporna och slog igen dörren till mitt rum
BRIAN! Sa jag på ett stressat sett och ruskade om honom.
Vad är det?
Min mamma har kommit hem, dem är i köket! Viskade jag.
Men… Jag avbröt honom.
Hon får inte få reda på att du är här nu, det är för tidigt och dessutom stod jag bara i nattlinne.
Shit! Röt han och hoppade ur sängen.
Han klädde på sig fort som ögat.
Det knackade på dörren och hörde mamma.
Alexandra, Alexandra ropade Mamma.
Brian öppnade balkongdörren och rusade ut i bara byxor.
Jag stängde dörren och drog för gardinerna.
Älskling, det finns frukost sa hon när jag öppnat dörren.
Jag darrade hela jag och det var svårt att se orädd ut.
Jag är inte hungrig svarade jag och tänkte stänga dörren.
Är det något på tok?
Nnejj!
Jag stängde dörren och hörde mamma gå nedför trapporna.
Jag rusade genast och drog undan gardinerna och Brian stod där ute med ögon lika stora som bärnstenar.
Jag öppnade dörren och han föll i min famn.
Vad fan ska vi göra! Sa han skräckslagen.
Vi måste få ut dig på något sett.
Det är det enda vi kan göra.
Han tog på sig tröjan och slängde på sig väskan.
Han tog tag i min hand och jag öppnade dörren långsamt och kikade ut och vi smög ut.
Jag hade aldrig varit så rädd i hela mitt liv.
Jag kände hur Brian darrade.
Han var väl lika rädd som jag.
Vi tassade ner för trappstegen.
Som tur va, så var ytterdörren nära trappan men öppet från vardagsrummet.
Vi kom ner och jag såg en skugga i köket.
Vid sista trappsteget hörde jag fotsteg från hallen.
Det vart allt högre och vi rusade men plötsligt stod mamma stirrande på oss.
Vad ska det här betyda?
Mamma, stammade jag.
Du, jag förstår vad du har haft för dig medens jag varit borta.
Jag såg ju vad du har på halsen, jag är inte dum!
Brian tittade på märket och fnittrade lite och jag med.
Fru. Johnson det är inte som du tror, försökte Brian tillägga och fnittrade ännu mer.
Ut med dig! Skrek hon
Du rör inte min dotter.
Hur kunde hon svika honom så ljupt efter allt han gjort.
Hon visste ju att han var en jättefin kille.
Brian stod ändå kvar.
Ni får inte träffas mer så här.
Det blir bara i skolan.
Men mamma!
Du träffar inte honom på fritiden och håll dig borta från honom i skolan, har du förstått?
Vad har han gjort för fel? Skrek jag och Styvfadern Jim stod och tittade på oss.
Du är för ung för sådant ..
Jag är femton år mamma, jag är inte för ung.
Jo, nu ber jag dig gå röt hon till Brian.
Du kan inte göra så här, sa Brian.
Jag gör det som är bäst för min dotter.
Detta är inte det bästa för henne, svarade han och gick ut genom dörren.
Jag började gråta och sprang upp till mitt rum.
Mamma skrek efter mig.
Jag smällde igen dörren och slängde mig på sängen och grät och tjöt under kudden.
Min mamma hade förbjudit mig att träffa Brian.
Det var hemsk men jag brydde mig inte om det hon sa.
Jag älskar Brian och kan inte leva utan honom.
Jag kunde ju träffa honom utan att hon skulle få veta.
Jag hörde dörren klirra och mamma stod och tittade på mig.
Jag kan inte låta dig träffa honom.
Din relation med honom är slut!
Varför mamma? Skrek jag.
Han är inte bra för dig, jag trodde han var jätte trevlig och så efter det han gjort för några veckor sedan men jag vet att han bara utnyttjar dig.
Och jag har pratat med hans pappa ett antal gånger och hört att han haft svåra problem i skolan efter hans mammas död.
Han lever ju ett nytt liv här nu!
Jag litar inte på utlänningar.
Mamma lät som en rasist!
Hon litade inte på honom bara för att han är från ett annat land men hon har typ aldrig varit utanför Sverige och vet inte hur världen är där ute.
Du känner honom inte! Skrek jag i säkert 100 decibel.
Jag trodde inte ni hade ett förhållande och absolut att ni inte hade sex!
TYST! Skrek jag.
Det är ditt första förhållande med en kille och detta kommer inte att funka, det vet jag.
Du vet ingenting!
Vi har något starkt gemensamt och jag älskar honom!
Hon trodde säkert att jag knappt kände honom och var tillsammans med honom bara för att få uppmärksamhet men vi visste allt om varandra.
Dem mesta tiden av vårat förhållande pratade vi bara.
Jag visste allt om hans liv i U.S.A. Och hur han hade det när hans mamma blev skjuten av en främling en dag i Arizona när han var elva.
Alla tror väl att U.S.A. är västa brottslandet men Brian sa att det som hände hans mamma var en olyckhändelse och att det inte alls är så att det är jätte mycket kriminalitet.
Det var en full kille som tänkte råna henne.
Han var så berusad och drogad.
Hon försökte springa iväg men han sköt henne i ryggen.
Det var svårt för Brian att tala om de men han ville att jag skulle veta allt om honom.
Hans pappa måste ha berättat allt för mamma.
Hon blir lätt upprörd och trodde väl dem också var värsta brottslingarna för dem var därifrån och tror väl att Brian är ett helt misslyckat barn bara för han förlorade ett år i skolan för han var så upprörd efter hans mamma dött och skolkade och kunde inte kontrollera någonting.
Pappan klarade inte heller av något och dem var livrädda att gå ut på gatorna och pappan bestämde sig för att dem skulle flytta till Sverige för att han visste att det var ett väldigt säkert och demokratiskt land.
Han berättade för mig att hans liv blivit otroligt bättre i Sverige och att han förändrats mycket.
De första åren i Sverige gick sådär därför han inte kunde språket så bra och var ovan vid allt.
Dem bodde först i Malmö men pappan fick ett erbjudande av ett jobb i Eskilstuna.
Det var jätte hög lön och dem bestämde att flytta hit och han sa att det till och med blev mycket bättre här än i Malmö.
Speciellt när han träffade mig.
Han behövde någon, jag behövde någon och vi är som gjorda för varandra.

Efter en tårfylld och olycklig helg skulle jag åter igen till skolan.
Mamma hade sagt att jag måste komma hem varje dag direkt efter skolan.
Jag och Brian grät tillsammans, hur skulle vi kunna träffas.
Vi kunde bara träffas i skolan vilket inte var samma sak och det var bara en vecka kvar till sommarlovet.
Vi skulle inte kunna träffas alls.
Vi kom inte på en enda lösning på hur vi kunde träffas utan att min mamma märkte det.
Hela veckan gick och jag grät varje kväll och kunde inte sova men jag och Brian umgicks så mycket som möjligt i skolan innan avslutningen.

Jag satt på sängen i finkläder med en tår som föll ner längst kinden.
Jag gav mig iväg till skolan.
Jag mötte Brian vid skåpen och vi skulle till aulan och lyssna på musik och allt sådant.
Alla babblade om hur skönt det skulle bli med sommarlov men jag och Brian satt hand i hand och pratade om att lovet skulle bli ett rent helvete.
Mamma skulle hämta mig om en kvart…
Vi kysstes och kramades den sista stunden tillsammans.
Jag såg mammas bil stå utanför.
Jag måste gå! Och släppte Brians hand.
Vänta! Sa han och tog tag i min hand igen.
Jag älskar dig så mycket Alex.
Jag älskar dig också.
Brian grät.
Han grät som ett litet barn.
Han kysste mig.
Jag ville aldrig sluta men hindrade honom och rusade ut genom dörren.
Det gick en hel vecka och jag försökte ringa Brian hela tiden men mamma hade koll på allt jag gjorde.
Det kändes som om jag satt i fängelse.
Jag kunde inte ens gå ut utan mamma var tvungen att följa med.
Han var helt desperat.
Hon ville verkligen inte att jag träffade honom.
Jim verkade vara på hennes sida och kollade också till mig ibland om jag satt i mitt rum.
Jag satt vid datorn och skrev ett mejl till Brian.
Det var det enda sättet vi kunde ha kontakt på.
Vi skrev massor av sorgsna brev till varandra hela tiden.
Det enda jag gjorde var att skriva till honom.
Brian skrev att hans pappa var likadan som min mamma när han berättade vad som hade hänt.
Men hennes mamma kanske tyckte hon var för ung för sådant, jag kan inte göra något och förresten var det bara en flicka. Glöm henne nu…
Glöm henne sa han hela tiden.
Tillslut kunde inte Brian prata med honom längre.
Han lyssnade inte.
Jag höll på att bli galen.
Brian höll på att bli galen.
Jag slängde saker omkring mig och hade lust hoppa ner från balkongen.
Jag fick nog, jag orkade inte mer.
Jag rusade ner för trapporna och tog på mig skorna fort som ögat och hörde mamma ropa på mig.
Jag bara rusade ut genom dörren och sprang ner för trapporna.
Jag hörde mamma skrika så det ekade i trappuppgången.
Jag kom ner och sprang till porten.
Dörren var trög och jag fick inte upp den.
Jag hörde någon springa i trapporna.
Jag var panikslagen men dörren gick inte upp.
Det verkade som om gud straffade mig eller fått för sig att Brian var Djävulen eller att mamma var en av hans lärjungar.
Mamma tog tag i mig och drog upp mig för trapporna.
Jag skrek och tjöt och några kom kikade ut genom sin dörr och mamma sa bara att jag hade fått hormoner.
Vad dumt sagt men dem log bara och stängde dörren.
Hon skällde ut mig och låste dörren så jag inte kunde komma ut.
Hon röt åt mig att gå in på mitt rum och jag gick in.
Lite senare gick jag ut och hörde mamma prata med Jim i köket.
Dem pratade om att ta mig till en psyktriatiker.
Dem trodde jag blivit galen och ville hjärntvätta mig.
Jag gick till mitt rum igen och la mig.
Jag kunde inte sova för jag tänkte på Brian hela tiden.
Jag saknade honom jätte mycket och han låg säkert hemma också och tänkte på mig.
Jag tänkte på hans tjocka hår som jag rörde vid och han kolsvarta ögon som stirrade på mig.
Han var den snyggaste kille jag nånsin sett.
Jag somnade tillslut och vaknade kl. 10. och gick ner och tog en macka.
Mamma stod och diskade och log åt mig.
Jag gav henne en ilsken blick och hon såg genast bekymrad ut.
Följ med mig och handla mat sedan.
Visst, suckade jag.
Jag var ute varje dag men mamma var ju med såklart!
Vi gick ut i den varma sommarsolen.
Jag tog på mig ett par shorts och en tajt T-shirt.
Vi gick mot affären och mamma försökte få mig på så glatt humör som möjligt.
Jim också gick bredvid mamma och såg ut som en idiot när han log sådär.
Men det gick inte hem, Jag var ju så olycklig!
Märkte dem inte det eller?
Jag grät ju i princip hela tiden.
Brian satt fast i mitt huvud hela tiden och jag tittade ner i marken.
Det var rätt långt till mataffären.
Jag tittade upp och mamma gick bredvid mig och log hela tiden.
Det var irriterande och jag tittade bort.
Vi gick på gågatan och vi mötte inte många folk.
Jag krockade med en mörk kille som gick fort och pratade i mobilen.
Jag tittade bakom mig och mumlade, Fan människa ta det lugnt.
Jag tittade framför mig igen och såg en lång kille som gick emot oss långt borta.
Han hade kolsvart hår och en svart t-shirt och jeans.
DET VAR BRIAN!
Det var ett mirakel.
Mamma fick syn på honom och stannade till.
Han tittade ner i marken sorgset och märkte inte mig.
Jag skrek hans namn och han tittade upp hastigt.
Han såg mig och blev jätte förvånad skrek, Alex!
Jag försökte springa men mamma tog tag i min arm.
Jag drog och drog men kom inte loss.
Brian rusade fram och Jim bar upp mig på ryggen.
Jävla gubbjävel skrek jag och slog honom på ryggen så hårt jag kunde.
Du stannar där du är! Skrek mamma åt Brian och han svär nitade.
Varför gör ni så här? Skrek han medens dem bar iväg mig mot affären en liten bit därifrån.
Jag skrek på hjälp och massor av folk stirrade på oss.
Jag såg Brian springa efter.
Vi kom in i affären och Jim släppte ned mig och mamma höll hårt i min handled.
Jag var hel vild och slog och skrek.
Jim gick ut och puttade Brian som stod där ute.
Han sa något och gick in igen.
Brian blev stående där.
Någon av personalen kom fram och frågade vad som var på tok.
Den här flickan har bara psykiska problem svarade hon.
Fan dig, JÄVLA FITTA!
Mamma tittade på mig förvånat.
Säg inte sådär unge, vad har hänt med dig?
Jag hade blivit helt hysterisk.
Jag hatade mamma för det hon gjorde.
Hon total förstörde mitt liv.
Jim försökte lugna ner mig.
Jag slog och skrek ännu högre.
TA DET LUGNT! Röt han.
Jag fick en ide.
Jag kunde låtsas lugna ner mig och sedan springa fort som ögat ut igen.
Jag lugnade ner mig och Jim släppte mig.
Mamma röt åt mig att gå efter dem.
Dem hade ögonen på mig hela tiden när jag gick bakom dem.
Vi kom fram till köttdisken och dem blev upptagna och jag smög mig bort.
Jag gick bakom några hyllor och började sedan springa så fort jag kunde.
Jag hörde dem skrika mitt namn.
Ta fast flickan skrek dem.
Det kändes som om jag var någon slags fånge.
Dem trodde jag hade blivit en psykopat.
Jag gjorde allt för att få vara med mannen jag älskade.
Jag sprang förbi kassorna och kassörskan skrek åt mig.
Hon trodde säkert att jag hade snattat efter som mamma skrek åt mig.
Jag kom ut och såg Brian sitta vid ett bord en bit bort med huvudet ner i bordet.
Jag skrek åt honom och han tittade upp med rinnande ögon.
Jag sprang emot honom och han reste sig hastigt.
Vi måste dra fort!
Han tog min hand och Jim och mamma kom ut och sprang emot oss.
Vi sprang så fort vi kunde.
Det var underbart att få hålla hans hand igen och jag hade saknat det så otroligt men kunde inte tänka på det just då för jag var panikslagen och vi sprang och sprang och hörde dem skrika efter oss.
Jag tittade bakom mig och dem syntes inte till.
Vi sprang genom parken, genom dungar och förbi Nyfors Skolan sedan verkade kusten klar.
Vi sprang vidare på en tvärgata.
Vart ska vi ta vägen? Frågade Brian.
Jag har ingen aning.
Vi kan ju inte gå hem till mig för dem kommer ju att leta efter oss där.
Nej det går ju inte, suckade jag.
Han kramade mig jättehårt.
Jag har saknat dig nåt så otroligt sa ha sedan och kysste mig.
Jag kan inte leva utan dig.
Jag kan inte leva utan dig heller, sa jag och vi kysstes ännu mer.
Jag vet vart vi kan gömma oss sa jag sedan och avbröt honom.
Vi kan gömma oss på mitt hemliga ställe.
Det är ju bara du och jag som vet om de.
Är du säker att du inte berättat det för din mamma någon gång då?
Ja, det är bara till dig jag berättat.
Kom då, sa han glatt och tog min hand och vi sprang iväg.
Vi kröp in i grottan och höll om varandra och kysstes hela tiden.
Vart skulle du när vi möttes? Frågade jag efter en stund.
Jag tänkte ta en promenad för att grubbla och tänka på dig.
Vad har du i väskan då? Sa jag och tog upp den.
Lite småsaker bara.
Det var en cd-spelare, bok och ett skrivhäfte.
Jag öppnade boken och det stod två hela sidor fulla med pytteliten text där det stod mitt namn.
Vad är detta? Frågade jag och klappade honom på huvudet.
Han hade skrivit en massa dikter om mig också.
Nästan alla dikter var skrivna innan vi blivit tillsammans.
Gud, han var den gulligaste kille jag nånsin mött.
Hur många killar skriver dikter om tjejer och kysser en vid varje ögonblick.
Jag släppte taget om boken och kysste honom.
Vi bara kysstes och kramades och hånglade.
Det var så vackra dikter om mig.
När vi träffades blev jag blixtkär och tänkte på dig hela första veckan i skolan, Sa han sedan.
Det var samma sak för mig! Sa jag och gav honom en eskimå kyss
Jag har en ide viskade han medens vi kramades.
Han kysste mig samtidigt som han grävde i ytterfacket och tog upp något.
Vi var panna mot panna och i handen hade en ett par handbojor.
Vart har du fått dem? Frågade jag misstänksamt.
Min pappa var säkerhets vakt för länge sedan och jag hittade dem hemma och har haft dem i väskan länge.
Vad ska du göra med dem då?
Vi kan låsa fast oss.
Han drog åt den ena bojen runt min handled och den andra runt hans.
Han tog upp en nyckel ur väskan och visade den framför mig.
Vi gömmer den här och sedan kan ingen skilja oss åt.
Du är underbar Brian sa jag och pussade honom på kinden.
Det började bli mörkt och vi hade suttit i grottan i nästan 5 timmar och vi var trötta och hungriga.
Vi måste gå härifrån, sa Brian efter en lång tyst stund.
Ja, jag orkar inte längre.
Har du några pengar på dig? Frågade jag.
Bara typ tjugo kronor, du då?
Nej, jag är pank.
Han tog tag i sin väska och vi kröp ut.
Vi gick tillbaka mot centrum och när vi kom till Fristadstorget såg vi några från klassen.
Dem stirrade på oss hela tiden när vi stod en bit bort och höll om varandra.
Klockan är snart 10, sa Brian och tittade på klockan.
Vi kan inte vara ute hela natten.
Vi måste gå hem, det är vårt enda val.
Du har rätt sötnos, Svarade han.
Dem kan ändå i skilja på oss nu, sa jag och log.
Vi går hem till mig, det är de bästa. Sa han och kysste mig på pannan och vi gick hemåt.
Vi kom fram till hans hus.
Vi gick upp för trappan och Brian ryckte i dörren och den var låst.
Han ringde på dörrklockan men det verkade inte vara någon hemma.
Pappa måste vara ute och leta efter mig.
Eller vara hemma hos mig, sa jag.
Tänk om dem ringt polisen sa jag sedan förskräckt.
Isåfall är det inte vårat fel, det är deras eget fel för dem skildes oss åt. Sa Brian och låste upp dörren.
Du har rätt, sa jag.
Men jag var ändå orolig.
Man vet ju aldrig vad mamma kan hitta på om jag är borta.
En gång ringde hon polisen när jag var liten men jag satt ute på gården och lekte i sandlådan.
Vi gick in och satte oss i soffan i tv-rummet.
Jag hade varit hos Brian några gånger förut och det var väldigt fint för att vara nyinflyttat.
Vi satt i det mörka rummet tittade och håll varandra i handen och handbojans kedja svajade mellan våra handleder.
Det kom in en bil på infarten och vi höll ännu hårdare.
Jag hörde dörren öppnas och en lampa tändes.
Det var Brandon, Brians pappa och han fick syn på oss.
Herregud där är du ju Brian!
Vart har ni varit?
Jag träffade din mamma Alex och dem berättade allt som hänt.
Varför gjorde ni det för helvete? Skrek han och tände några fler lampor.
Vi var tvungna att fly för Alex mamma låter oss inte träffas.
Såklart hon gör det nu eftersom ni bara rymde iväg.
Nej det gör hon inte, sa jag och tittade allvarligt på honom.
Jag har inget emot att ni träffas för jag förstår nu att du betyder mycket för Brian och jag förstår att din mamma tar illa upp.
Hon är rädd om dig, Hon kanske tycker att du är för ung för ett förhållande.
Men pappa, Vi är helt fästa vid varandra.
Det går inte att hindras.
Aja, Det där får du reta ut med din mamma Alex men jag ringer henne nu.
NEJ skrek vi båda.
Inga nej, du måste hem nu, dem är jätte oroliga.
Brian sneglade på mig och log.
Visst ja, handbojan.
Vi satt ju fast, vi kunde inte skiljas åt.
Han ringde mamma och de sa att dem skulle komma med en gång och vi fick en kopp te.
Efter en stund stannade en bil utanför och dörrklockan ringde.
Vi satt kvar i Tv-rummet.
Mamma kom in i rummet och såg på oss.
Alex, vad gjorde du?
Du sprang bara iväg!
Du lät ju mig inte ens gå och prata med Brian.
Vi har ju pratat om det där.
Du mamma, du ska lyssna på mig
Jag släpper aldrig Brian.
Inte ens världens kriminellaste man kan hindra oss.
Vi måste få vara med varandra annars flippar vi ut.
Älskar du min dotter? Frågade hon Brian.
Jag älskar henne mest på hela jorden.
Brandon stod lite längre bort och såg förstående ut.
Hon suckade, Men vi måste hem nu, kom nu!
Isåfall måste Brian med, sa jag och hånlog.
Vad menar du? Vad är det för dumsnack.
Vi visade upp handbojan.
Alla sprang fram och stirrade på den.
Vad har du gjort? Röt Brandon till honom.
Inget kan hindra oss, svarade han.
Var är nyckeln? Frågade mamma förskräckt.
Det säger vi inte!
Herregud, har ni blivit helt galna.
Ni kan ju inte gå runt med handboja.
Varför inte? Hånskrattade Brian.
Vad fan, sa Jim och himlade med ögonen.
Dem började rota i hela huset och i våra fickor och vi bara satt där och skrattade och höll om varandra.
När de hade letat igenom hela huset gav dem upp.
Vi får väl ge upp för idag, sa Brandon och pustade ut.
Vart är nyckeln började Jim skrika.
Vi säger inget, svarade jag irriterat.
Förr eller senare måste ni berätta annars går vi till låssmeden, fortsatte han.
Vi bestämmer när vi ska berätta, sa Brian och pussade mig på kinden.
Mamma satt i fåtöljen och stirrade på oss.
Det börjar bli sent och jag ska ha hem min dotter så Brian får väl följa med.
Aldrig i livet röt jag.
Jag stannar här.
Jag vill inte vara i närheten av er!
Varför inte? Sa mamma irriterat,
Ni är fullständiga idioter som hade mig som en fånge och jag fick inte träffa Brian.
Aja, stanna då men jag kräver att ni ska berätta vart nyckeln är!
Bara om ni lovar att vi får träffas! Sa jag.
Varför skulle vi hindra er att träffas sa Brandon och log.
Dem gjorde de, sa Brian och pekade på mamma och Jim.
Jag orkar inte prata om det här nu! Röt mamma och öppnade dörren.
Båda gick ut och smällde igen dörren efter sig.
Brandon gick fram till oss.
Han hukade sig och log mot oss.
Jag skulle aldrig vara så dum att inte låta er träffas, jag märker ju vad ni känner för varandra och blir jätte glad att min son har hittat en så fin tjej.
Jag har också mött den stora kärleken en gång i livet och kunde inte slita mig från henne.
Tack pappa, sa Brian och la handen på hans axel.
Det var bra att Brandon förstod våran situation, han verkade vara en jätte bra pappa.
Vill ni ha något att äta? Frågade han sedan.
Jag är utsvulten, sa Brian.
Samma här! Sa jag och log stort.
Jag fixar något, svarade han och gick ut i köket.
Kom, sa Brian och drog upp mig ur soffan.
Vi gick in på hans rum och han låste dörren efter sig.
Vi slängde oss på sängen och började kyssas.
Jag smekte på håret och han strök sina händer på min rygg.

Skriven av: Sandra Trankell