Alice och Gympapåsen

Alice och Gympapåsen

Jag öppnar skåpet och ser en massa vita papperslappar trilla ut. Alla stirrar på mig och de flesta flinar elakt. Jag orkar bara inte läsa dem. Min blick går mot schemat jag har uppsatt på skåpsdörren. Fan, det är gymnastik. Jag antar att jag inte kan ha huvudverk var gång vi ska ha den här lektionen. Jag funderar ut vad jag ska säga till gympaläraren, att jag har ont i magen? Eller att jag fått plötslig feber? Han skulle inte tro på mig. Som alla andra. Jag tar min gympapåse med hästtryck på och lägger den på golvet, medan jag låser skåpet och kollar vad klockan är. Åter igen skrattar klasskamrater och andra som går på skolan åt mig. Antar att min gympapåse stör dem. Jag ignorerar alla blickar allt vad jag har, tar mig mod och går min väg. Jag går igenom hela korridoren, trots att jag inte behöver. Jag kunde tagit den första dörren, men jag väljer den sista. Bara för att störa dem ännu mer. De jävlarna! Jag öppnar dörren från skolan och går på stigen upp till sporthallen. Jag känner och ser hur snöbollarna far omkring mig. Jag går fortfarande i mitt eget tempo. ”Spring inte, visa inte din svaghet”, tänker jag tyst för mig själv hela vägen upp till cykelställen, bakom knuten. Väl inne i sporthallen känner jag mig lugn och sansad igen. Jag blir glad inom mig och tycker jag var jättestark.

Jag tar min fula, förbannade gympapåse på ryggen och går ner för trapporna. Inne i omklädningsrummet sitter tjejerna i klassen redan. De sminkar varandra, plattar håret och visar upp de senaste stringtrosorna de snattat på Lindex. De låtsas att de inte ser när jag kommer in. De fortsätter bara snacka en massa skit om mig. När en av tjejerna påstår att jag sover mellan mamma och pappa på nätterna, känner jag hur tårarna blir till tunga stenar i magen. Jag borde ge igen. ”Ta ingen skit Alice”, viskas i mitt inre jag. Jag får inte låta dem vinna över mig. Jag måste stå på mig, visa ett hårdare yttre och sluta ta all skit de kastar över mig.

- Vad är det ni har för problem egentligen? Utbrister jag utan att riktigt tänka mig för.
- Haha, DU är vårt problem gumman!, säger Nettan så tyket hon bara kan.

Sen är allt i gång igen. Jag trodde jag skulle klara det här. 13 smala, snygga tjejer mot mig. Fula, feta jag. Även om tårarna står mig upp i halsen ska jag klara det här. Jag byter om till mina cykelbyxor och min pappas Metall-tröja. Gympaskorna knyter jag så hårt jag kan. För att straffa mig själv. För att jag inte gav tillbaka ännu mer. Jag går ut i gymnastiksalen och lägger min gympapåse bakom en av bänkarna. Jag sätter mig jämte Anton, en kille i klassen som är minst lika utfryst och mobbad som jag. Vi pratar inte med varandra, vi bara sitter där. Jag lägger märke till hur klasskompisarna formar ett hjärta med händerna och pekar mot oss. De fnissar och frågar varandra ”Ska du gå på Alice och Antons bröllop?”

Gymnastikläraren visslar i visselpipan och ber oss värma upp självständigt. Hopprepen räcker till alla utom mig. Jag lägger mig med magen mot golvet och försöker göra en armhävning. Jag orkar inte. Och det har klassen jätteroligt åt. Läraren ber mig springa några varv runt i salen istället. Men jag vägrar. Han tar mig i t-shirtsärmen och ber mig följa med honom. Han sätter mig på bänkarna utanför omklädningsrummen och skäller på mig. ”För G-nivå kan man inte bara stå och titta på Alice…” Han pratar på ett bra tag medan jag sitter i mina egna tankar. Jag tänker på hur bra klassen hade haft det utan mig. Och utan Anton. Hur alla tjejerna i klassen hade kunnat skippa skitsnacket. Utan mig har dem ingen att prata om. Jag tänker också på hur gärna jag skulle vilja ge tillbaka. Hur hårt jag skulle vilja slå dem.
Jag kommer tillbaka till nuet då Lasse, gympaläraren, klappar mig på axeln. Jag vet inte vad han har sagt till mig, men jag tror att klappen på axeln betyder att jag ska återgå till uppvärmningen. Jag går in i sporthallen igen. Alla glor som fan på mig. Som om de inte tittat ut mig förr. Jag börjar springa fram och tillbaka i salen. De andra börjar hoppa i hopprepen. Lasse kommer fram till mig igen.

- Jag sa ju åt dig att du kan sätta dig på bänken om du inte mår bra Alice.
- Okej, svarar jag lite tyst och förstår ingenting.

Han måste ha sagt det till mig innan, då jag inte lyssnade. Jag sätter mig ner på bänken bredvid min gympapåse och kollar när visaren på den stora klockan flyttar sig, en gång per minut. Tiden går verkligen inte fort när man är ensam. Jag tar fram mitt kolligeblock och börjar skriva.
”Det är inte lätt när allting blir till dimma och alla tankar blir till ord. Av mina tårar sköljs glädjen bort, endast hatet jag har fått”

Lasse visslar i visselpipan igen. Dags att duscha. Jag tar mina grejer med mig och går in i omklädningsrummet. Jag lägger sakerna på bänken, hänger jackan på kroken och går in på toaletten för att kissa och torka bort den svarta mascaran, som runnit nerför mina kinder. Inne på toaletten hör jag hur de andra kommer in i rummet. Jag hör hur dem pratar om mig, om smink, om fester och om Wellas nya balsam. Jag väntar på toan lite till. Jag vill veta vad dem säger om mig. Jag ser in i spegeln och tittar mig själv in i ögonen. Dem är rödgråtna och irriterade. Som vanligt…
Det har gått ett bra tag nu. Alla är borta. Jag låser upp dörren och tassar ut till min plats. Åh, nej. Mina saker är borta. Bara min jacka är kvar. Jag sätter mig ner på bänken och gråter ännu mer. Hur fan kunde dem? Efter ett bra tag har jag gråtit så mycket att jag börjar frysa. Jag går in i duschrummet för att sätta mig med ryggen emot elementet. Då ser jag mina kläder ligga där, i en hög. Blöta och nedkladdade med någon av tjejernas balsam. Jag gråter inte. Jag är bara arg. Riktigt arg!

Jag packar ner mina äckliga kläder i gympapåsen och tar på mig min jacka över t-shirten. Jag går från sporthallen till skolan med jackan knäppt. Det ser ut som om jag inte har några byxor alls på mig. Men det skiter jag i. Folk får tro vad de vill. Jag bryr mig inte!

Jag öppnar mitt skåp och ser än en gång på schemat. Religionen håller på i 40 minuter till. Nu jävlar! Jag tar alltihopa med mig, går upp för trapporna och öppnar dörren till sal 207.

- Men vad du ser ut Alice, sätt dig ner nu och gör uppgifterna ni…
- Jag ska inte göra ett jävla skit, avbryter jag kärringen.

Jag går raka vägen till Nettan och tömmer ut mina dyblöta kläder på hennes skrivbok.

- Här har du din jävel, viskar jag högt i hennes öra. Så hela klassen ska se på henne.
- Men… klämmer hon fram och ser på resten av tjejerna.

Jag ställer mig mitt framför henne och säger vad jag tycker. Jag pratar i minst 20 minuter. Hon har inte en chans att tillägga något. Min mun går i ett. Jag lämnar sedan klassrummet och går ner till skåpet. Jag samlar upp alla lapparna och trycker ner dem i Nettans skåp, flinar och går därifrån. I morgon ska jag vara ännu hårdare. Inte en chans att dem sätter sig på mig igen. Inte en chans.

Skriven av: IDa Andersen!