allt känns förjävligt!

Jag heter Sofia och min stora hemlighet är att jag hatar mitt liv. Jag har precis börjat 9an och alla tror jag är den ”perfekta” dottern men så är det inte. Allt i mitt liv är tråkigt och meningslöst. Mitt liv är tyvärr förjävligt.

”Imorgon är det skola igen och en torsdagskväll som denna kan väl inte vara något annat än underbar eller kan den” tänker jag. ”En dag kvar till helgen och det kan väl inte finnas något dåligt i det eller kan det, Jo det kan det” säger jag inom mig själv.
Klockan är nästan halv sex och jag sitter i mitt rum, helt ensam. Av någon anledning sitter jag och stirrar på en tavla. I helhet ser man en glad flicka som går mot en undergång. Varför hon gör det vet jag inte. Jag sitter och drömmer mig in i hennes situation. Jag funderar på hur hon kanske känner i just det situationen som bilden visar.
Det är en vacker bild och det är en flicka med fint yttre. Hon är som täckt av en fasad som ingen kan tvivla på, en fasad som ingen kan genomskåda. Flickan är inombords omringad av ett mörker som plågar henne men ingen vet om att hon känner sig deprimerad, ensam eller ledsen.
”Är det så hon känner eller är det så jag känner” tänker jag. Jag tänker en stund och kommer sedan fram till att det är mitt liv jag ser i bilden, att mitt eget liv är en plåga.
Efter 15 minuters stirrande lyckas jag äntligen fästa blicken på något annat, ett fotografi på mig och min kusin när vi tog konfirmationen. På bilden log jag och jag undrar varför jag gjorde det. Av någon anledning log jag i alla fall. Jag fattar inte hur jag kan göra så här mot mig själv. Det känns som om jag vill födas om på nytt och starta ett nytt liv och att jag bara vill somna in och dö.
Det är en skön sommarkväll och ljuset från mitt stora luftiga fönster tränger in i mitt rum och lyser upp mina möbler. I rummet har jag en stor och mjuk säng, ett vitt och lågt skrivbord men inte för brett, två fåtöljer med vitt skinn tillsammans med ett bord och en läslampa av samma färg. Min röda matta är placerad mitt på golvet och är stor, rund och mjuk. Det finns inget fel på min garderob heller. Jag har minst 1000 plagg där i. Allt från sommarkläder till vinterkläder och hattar som strumpor. Mitt liv är totalt jävla förjävligt.
”VARFÖR MÅSTE MITT LIV SUGA” skriker jag, så högt att hela familjen hör det.
Fan också nu kommer hon att oroa sig i evigheter, tänker jag och lägger mig i sängen. Efter en stund hör hur mamma försiktigt tar några steg uppför trappan. Nu vill jag inte finnas längre. Jag känner hur mamma plötsligt står i rummet och jag ”sover”. Allt är pinsamt tyst tills… ”Varför skrek du att ditt liv suger för gumman” frågar mamma.
Efter fem sekunders tystnad svarar jag: ”Jag vet inte varför du bryr dig, du skiter ändå i hur jag mår” svarar jag så lågt att bara mamma kan höra det. ”Det är klart jag bryr mig älskling, varför skulle jag inte göra det” frågar mamma. Jag säger till min mamma att jag skojjade. Lite otrevligt lyckades jag att lägga till kommentaren idiot. Jag tror hon blev ledsen. Jag vill bara att hon ska lämna rummet. Jag säger åt henne att gå och att jag inte vill ha henne här med hög ton. Mamma svarar att hon inte tänker göra det. Inte innan jag sagt vad som plågar mig. Sedan säger hon att jag inte vet hur mycket hon bryr sig men jag tror inte på henne. Jag skiter fullständigt i om hon bryr sig eller inte.
”Förstår du inte att jag inte vill berätta någonting för dig kärringjävel” skriker jag och pressar kudden över mitt huvud. ”Jag förstår inte varför du beter dig så här, jag vill bara ditt bästa” säger mamma och börjar sakta gå ut från rummet. ”Maten är klar om fem minuter” säger hon och stänger dörren. När jag hör min mamma stänga dörren brister jag i gråt. Inte så högt så mamma hör utan bara för mig själv.
Jag frågar mig själv om världen verkligen behöver mig. Jag är ju helt värdelös och ingen behöver mig. Jag kan lika gärna ge upp mig själv och av bara tanken börjar jag gråta igen. ”Finns det någon som vet vem jag egentligen är eller hur jag egentligen känner” tänker jag. Det känns pinsamt att jag ens tvivlar på om det är så. Ingen har någon aning om hur jag känner, hur jag känner mig deprimerad.
Jag känner plötsligt hur värmen stiger till hetta under täcket och hoppar upp ur sängen. Jag känner hur en svettdroppe rinner ner från nacken men av någon anledning skiter jag fullständigt i det. Känslan av obehag är härlig, jag är helt enkelt värd att pinas till förbannelse. Jag öppnar garderoben, tar fram en polotröja och börjar gå mot dörren och sedan rakt mot badrummet. Jag försöker vara så tyst jag kan men det dumma jävla parkettgolvet gör mina steg mer lyhörda. På vägen genom övervåningen ser jag min två år äldre bror sitta vid familjens allmänna dator och skrika ”helvete grabbar, satsa nu för fan”.
Nu säger han med lugn och sansad ton ”tja syrran, du ser trött ut. Vi ska äta om tre minuter eller så, bara så du vet”. ”Jag vet” säger jag med en nedsatt ton och fortsätter i full fart mot badrummet.
På vägen dit tänker jag på livet och att det inte finns något sämre än det. ”Om jag ska gå runt och hata mig själv resten av mitt liv kan jag lika gärna gå och dö eller finns det inte något sätt än att få slut på det” tänker jag.
När jag kliver in i badrummet och stänger dörren tänker jag på vad som verkligen bekymrar mig mest. Den smärtsamma längtan av att få må bra är olidlig. ”Det finns väl inget som kan trösta mig eller gör det” tänker jag. Jag tar av mig linnet och gör en bedömning av mig själv genom att titta mig i spegeln och av någon anledning får jag tre ord i huvudet. Ful, äcklig och förjävligt dålig.
Efter en minuts fundering på hur jag värderar mitt liv känner jag hur smärtan i mitt hjärta överskrids. Jag vill inte leva längre, jag har fått nog. Jag får plötsligt känslan av illamående hukar mig ner för att öppna toalett locket för att sedan spy. Det känns underbart på ett sätt men eftersom jag inte har något att spy blir det galla som vattnet i toaletten blandas med. Jag stoppar handen i munnen för att nå halsmandlarna. Efter att bara vidrört dem känner jag hur gallan tränger upp och ur munnen. Jag mår illa som bara fan men jag förtjänar det mer än någon annan. Mitt liv är äckligt förjävligt.
Jag reser mig upp från det hårda och kalla golvet, öppnar toalettskåpet som sitter fast i den kaklade blåa väggen och sträcker mig för att nå den lilla röda plastkorgen med dem nya, oanvända rakblad i. Jag rycker hastigt upp ett av dem, så hastigt att bladet lyckas skära hål på en bit av huden på mitt högra pekfinger. Jag sätter mig ner i det vita bubbelbadkaret med benen uppvikta. Jag vänder på armen och lägger rakbladet mot min handled. Efter ett hastigt ryck känner jag hur blodet långsamt rinner ner för armen. Känslan är ofattbart härlig och samtidigt när jag känner smärtan blir jag oerhört glad. Jag funderar på varför jag känner så. Jag vänder mig i det stora badkaret för att nå den silverfärgade handduschen och vrider sakta på det kalla vattnet.
Innan min kropp hinner reagera på det kalla vattnet som forsar nerför min kropp hör jag pappa skrika ”maten är klar nu, kom ner och ät”. ”Skit också, vad fan gör jag nu” frågar jag mig själv. Jag stänger snabbt av vattnet från handduschen och ställer mig upp i det hala badkaret för att kliva ur det. Jag sträcker mig efter handduken som hänger bredvid badkaret. Jag tar handduken för att torka bort vattnet från mitt linne och sätter jag på mig min mörkblåa polotröja som jag tog med från garderoben. Med tröjans långa armar lyckas jag precis täcka skärsåret men tyvärr täcker den inte smärtan från såret men det gör inget, jag förtjänar det. Jag vet inte var jag ska ta vägen, jag vill bara dö. ”Kan ingen hjälpa mig” frågar jag mig själv. Det här är alla andras fel och inte mitt. Det kan inte finnas någon utväg. Mitt liv känns förjävligt.
Jag går ner för den knarrande trappan och ut mot köket när jag hör mamma komma gående för att möta mig. Jag tar ett snabbt skutt in på den lilla toaletten för att snabbt låsa om mig. Jag gör allt för att mamma inte ska se hur jag mår.
Inne på toaletten vrider jag på vattnet i handfatet så kallt jag kan. Jag väntar en stund och fångar sedan upp lite vatten med händerna. Jag dränker ansiktet i vattnet samtidigt som jag håller andan. Jag tar en handduk som hänger på sidan av handfatet, torkar bort vattnet på mina kinder så snabbt jag kan och hänger upp den igen på den gråa plastkroken. Jag öppnar det lilla gråa toalettskåpet ovanför spegeln samtidigt som jag gör en bedömning av mitt utseende. Jag sträcker mig och börjar känna efter pudret med min högra hand. När jag hittat pudret tar jag ner det och pudrar mig lite snabbt bara för att ingen ska se vad jag gjort eller hur jag mår.
Det finns en viktig del i ett liv som man måste ha och de har jag inte. Man måste tycka om sig själv först och främst men det gör inte jag. ”Jag hatar mitt liv” säger jag till mig själv och upprepar orden tre gånger innan jag återgår till tanken på verkligheten.
Jag vrider om nyckeln som sitter i låset, tar tag i mässingshandtaget och öppnar den vita dörren samtidigt som jag i samma rörelse tar ett steg över tröskeln. Jag känner mig lite snurrig och yr. Jag går vidare mot vardagsrummet där middagsbordet står, vänder mig om eftersom jag ser att det inte är dukat där och går mot köket. Hela familjen sitter runt köksborden i väntan på att mig, i väntan på mat. Mitt liv är förjävligt. ”Där är du ju” säger pappa när han ser mig gå mot min plats och ler. Han söker min blick för att se hur jag mår men hans blick förblir obesvarad. Jag tittar ner i golvet och låtsas hosta för att dölja mitt ansiktsuttryck. Jag vill försvinna in i en annan värld. Jag tar tag i den bruna ek stolen, dra ut den och sätter mig ner och försöker se ovanligt glad ut för att inte oroa mina föräldrar. ”Vad gjorde du på toan” frågar Jocke.
Jocke är min bror, han är snart 19 och har en flickvän. Jag kallar henne ”äckliga Jossan”.”Inget” svarar jag snabbt samtidigt som jag ser hur pappa sträcker sig för att ta min tallrik. Han serverar mig två gula potatisar, sex köttbullar och lite grönsaker av olika sorter. Pappa frågar mig om gymnastikträningen ikväll. Om jag har glömt den. Jag svarar att jag inte har det, frågar när det börjar och ser väldigt bekymrad ut. Mamma säger att den börjar klockan kvart i sju och lägger sedan till att pappa kan skjutsa mig med lugn ton. Jag svarar henne inte, hon är inte värd ett svar.
Resten av middagen är faktiskt lugn och skön. Ingen pratar med mig. Jag tar min tallrik, mina bestick och mitt glas och ställer mig sedan upp för att stoppa in dem i diskmaskinen. Jag tackar för maten och går mot kökets utgång och sedan höger mot trappan upp på övervåningen. Jag känner hur benen gav vika när jag hade cirka tre steg kvar av trappan men lyckades stå på benen för att fortsätta vidare upp till övervåningen. Jag korsade uppehållsrummet och går mot mitt rum. Jag kliver över tröskeln, vänder mig om och stänger dörren samt låser den.
”Nu ska jag bara packa min väska” tänker jag och börjar leta efter en passande klädsel för gymnastikträning. Jag packar ner vattenflaska, allt material som behövs osv. Jag går ut ur mitt rum och ner på undervåningen. Jag känner än en gång hur mina ben rasar ihop men lyckas ändå stå på dem. Jag fortsätter mot ytterdörren där pappa står och tar på mig ytterkläder. Jag tittar på klockan och ser att den är prick sex. Jag skulle hinna idag i alla fall tänkte jag. Jag går mot bilen och öppnar bildörren.
Jag sitter i bilens högra baksäte för att inte behöva prata med pappa. Sätet är för all del mjukt och skönt men jag känner fortfarande hur såret på min handled svider. Pappa förstår att det är någonting som bekymrar mig och frågar med en försiktig ton vad det är som han hänt. Jag svarar ”inget” och spänner fast bilbältet. ”Det måste ju vara någonting” frågar pappa och ser alltmer allvarlig ut. ”Det är kanske någonting som du inte har med att göra” sa jag snabbt och skarpt för att avstyra samtalet från ämnet. ”Jag tror dig inte” säger han och tittar ut mot vägen. ”Det finns inget som jag mår dåligt av” säger jag med tanken i huvudet på hur dålig jag är på att ljuga. ”Jag litar på dig” säger pappa med lugn och trygg röst
När det är några 100 meter kvar till träningslokalen känner jag hur såret på min handled värker allt mer. Jag försöker hålla inne smärtan men det går inte. Jag ser hur mina ögon blir täckta av tårar och försöker vara tyst. Jag vill inte att pappa ska se mig i mitt lidande. Det spelar ändå ingen roll, han kan ändå inte hjälpa mig att komma ifrån det. ”Kan jag inte få vara ifred” frågar jag mig själv. Jag vill inte mer. Jag försöker nå pappas blick i backspegeln för att få hans uppmärksamhet men han bara stirrar rakt fram. ”Han bryr sig inte om mig eller gör han” tänker jag.
Jag försöker skärpa till mig. Jag torkar tårarna från ögonen och spänner samtidigt upp säkerhetsbältet. Jag tar ett steg ut ur den stora statsjeepen. Pappa har parkerat utanför ingången till träningslokalen och säger hejdå och att han älskar mig. Jag vill svara honom men det är omöjligt då jag försöker hålla smärtan inom mig. Jag tar ett sista kliv ut från bilen, stänger dörren och börjar i samma sekund gråta igen.
”Är det meningen att jag ska känna så här” tänker jag. Jag vill inte mer, jag vill bara njuta av livet. Jag vill ha ett bra liv men jag har tyvärr förställ mig något omöjligt. Jag kommer alltid att vara sämst, hemsk, dålig och plågsamt irriterad på mitt förjävligt dåliga liv. ”Finns det någon utväg” tänker jag. Nej det gör det inte svara jag mig själv tätt efter tanken slog mig.
Jag går sakta och försiktigt mot ingången för att hinna torka mina tårar. ”Jag är kvinna och jag kan hålla det här inom mig resten av mitt liv” tänker jag och försöker hålla mig samman. ”Jag behöver inte berätta för någon” tänker jag när jag plötsligt känner två armar runt om min midja. Jag blir rädd som och vänder mig om för att se vem det är. Det var min kompis Nathalie. Hon ville bara överraska mig antar jag. ”Fan för henne” tänker jag för mig själv.
”Vad gör du” frågar jag helt livrädd. ”Haha, jag skojade bara” svarar Nathalie. ”Förstår du inte att jag blir rädd” frågar jag med en skämtsam ton. ”Haha nej, det tänkte jag inte på förlåt sötnos” säger Nathalie med glimten i ögat. ”Det är inge fara” säger jag och tar tag i hennes hand och för henne vidare mot ingången till träningslokalen. ”Har du bråttom” frågar Nathalie och ler. ”Jag vet inte hur mycket klockan är. Vi kanske kommer försent om vi inte snabbar oss” säger jag och fortsätter gå. ”Okej, jag vet inte heller” säger Nathalie och fortsätter gå vid min sida.
När vi går in i omklädningsrummet ser jag hur alla strålar upp som solar när de ser mig och Nathalie. ”Varför blir de glada över att se mig” tänker jag. Jag är ju bara ett värdelöst emo som inte har någon värdighet alls. Jag tar på mig min falska, glada fasad igen och låtsas som om allt är bra. Jag sätter mig längst ner på bänken som är stickig och oren. Den står bredvid ingången till duschen som ser förjävligt äcklig ut. Jag känner stanken av svett, öppnar min väska och utbrister ”fy fan”.
Efter någon sekund märker jag att jag är omringad av mina bästa kompisar Terese, Fanny och Linda. ”Hur mår du egentligen” frågar de alla nästan samtidigt och brister upp i ett stort leende. ”Jag mår as najs” ljuger jag och försöker se glad ut. ”Du jag har tänkt på en grej. Ska vi försöka boka tid för Seminarium i morgon. Asså för SO saken” frågar Terese och söker min uppmärksamhet medan jag gräver i den illaluktande väskan. ”Ja visst” svarar jag efter en stunds betänketid med ett bemötande leende. ”Jajajaja ingen bryr sig ett skit om skolan ändå” säger Fanny. ”Kanske om man inte vill ha IG i alla ämnen som du har idiot” svarar Terese med en arg ton och verkar lite arg i sitt ansiktsuttryck. ”Haha, kan ni inte bara sluta gnälla på varandra” frågar jag och ler. ”Haha eller hur” säger Linda och håller med mig. ”Vi kanske hatar varandra” säger Fanny på ett överdrivet sätt. ”Vi är dem bästa som finns eller hur” frågar Linda. Efter att hennes påstående blir obesvarat i tre sekunder frågar hon de samma sak igen. ”Klart vi är bäst” utbrister Fanny med ett leende på läpparna. ”Vi är så sköna” säger jag och försöker avbryta samtalet.

Jag sträcker ner min hand en gång till i väskan för att leta reda på mina träningskläder och skor då jag upptäcker att jag glömt skorna. Jag tar på mig mina träningskläder och i samma ögonblick frågar jag om det är någon som har ett par skor att låna ut. Linda utbrister ledsamt att hon tyvärr inte har det. Samtidigt som Johanna, klassens utstött säger att hon har men att hon ändå aldrig skulle ens tänka tanken att låna ut till mig. Fan vad arg jag är att jag vill döda henne. Det är den tanken som jag först får upp i huvudet. Nu kommer jag ihåg att jag inte varit speciellt snäll mot henne heller. Jag svarar henne inte utan lägger det bakom mig. Precis som det aldrig har hänt.
Efter ett tags fundering bestämmer jag mig för att fråga vår nya tränare Lars om han kanske har ett par skor att låna ut och går nu mot omklädningsrummets utgång. ”Jag måste hitta honom” tänker jag. Jag går längs korridoren mot ingången till gymnastiksalen. Lindas pappa som var vår förra tränaren har tyvärr slutat. Jag tror nog inte han hade tid för oss längre och det kan man ändå förstå. Jag menar, vi var ju inte speciellt snälla mot honom. Vi lyssnade inte på honom när han försökte säga något eller så. Jag tror att Linda också funderade på att sluta på grund av det här och det vore ju såklart synd. Hon är nog den bästa kompisen jag haft. Hon verkar på något sätt förstå hur jag känner utan att hon någon gång har sagt det till mig. ”Jag vet inte varför jag tänker på det här nu” tänker jag och fortsätter ”nu måste jag verkligen hitta vår nya tränare”.
När jag går igenom dörren, in till gymnastiksalen ser jag honom stå där mitt på golvet och prata med lagets kassör Lena. Hon är Fannys mamma och hon verkar av någon anledning ovanligt upprörd över Lars beteende. Jag går mot dem samtidigt som jag ser att de hon går iväg. Det är någonting som inte känns okej när jag går mot honom. Jag har ett vitt linne på mig, svarta hotpants och utsläppt hår. Det är någonting jag finner olustigt i situationen men jag vet inte vad det är. Jag får känslan av obehag.
När jag når hans blick känner jag mig liten och oskyddad, även rädd och fundersam. ”Hej där” säger han och frågar vad det är jag vill. ”Jo, jag skulle bara fråga om jag kan få låna ett par gymnastikskor” frågar jag och kommer inte ifrån tanken på hur snygg han är. ”Jag vet inte… jo jag tror jag har ett par skor i förrådet, du vet det där rummet nere i källaren” säger han med en upphetsad ton. ”Jag vet inte” svarar jag och frågar om han kan hämta dem? ”Visst kan jag det, men jag vet inte vart jag lade dem förra gången. Kan du inte följa med ner och hjälpa mig leta” frågar han med en vänlig och en lugn och trygg ton.
Det känns som om han undanhållet någonting men jag kan inte förstå vad det är. ”Jo visst” svarar jag med tanken på hans snygga utseende. ”Följ efter mig” säger han med en bestämd ton och tar ett raskt steg mot gymnastiksalens utgång. ”Okej” säger jag med lugn röst och börjar nu snabba mig för att följa med i hans snabba fart.
Vi gick på gymnastiksalens kladdiga golv mot gymnastiksalens utgång i raskt tempo, vidare längs korridoren till trapporna och som i sin tur går ner till källaren. På vägen genom korridoren möter vi styrelsens propra ordförande i kostym och med nyputsade skor. Vi hälsar vänligt båda två men det verkar som att vi inte existerar i den jävelns värld utan han håller bara tyst och fortsätter gå. Han går rakt förbi oss.
”Fy fan vilken förnäm människa” säger jag med en arg ton.”Ja det kan man lugnt säga” svarar Lars. ”Går jag för snabbt tycker du” frågar han. ”Nej eller jo” kanske lite svarar jag. ”Kan du sakta ner lite, tror du” frågar jag och fortsatte följa han i hälarna. ”Det är ingen fara” säger han och saktade ner.
När vi går ner för de hårda och kalla trappstegen känner jag kylan från marken under mig och börjar frysa ännu mer. Vi passerar korridoren på källarplan och stiger in i förrådet som är stort, unket och fyllt av hyllor med olika slags träningsmaterial. Jag känner en fasansfull känsla, en obeskrivlig känsla. Jag känner mig plötsligt totalt hjälplös och rädd.
Han går en bit in i rummet och vänder sig om. Han tar tag i mig, slänger in mig längre in i rummet och vänder sig om för att gå mot dörren. ”Tror du jag tänker gå nu” frågar han och skrattar. ”Jag tänker inte det” säger han med ett förändrat ansiktsutryck.
”Han ser väldigt arg ut men varför” tänker jag. Han tar tag i låset på dörren, vrider om hastigt och vänder sig emot mig. Jag inser vem han är, en psykopat. När jag ligger där i mitten av rummet på det iskalla golvet börjar jag krypa mot väggen längst in i rummet. Bara för att komma ifrån honom. Halvvägs till väggen känner jag hans iskalla, hårda händer runt mina ben. Han håller ett stadigt grepp med båda händerna och tvingar mig till honom. Han tar tag i mitt hår och börjar viska i mitt öra ”tror du att du har någon chans. Just nu tror du att du kan finna lite sympati inom mig, är det inte så”. Sedan fortsätter han ”men att få se i dina ögon när du själv inser att du inte har någon chans, det förgyller mig”.
Han lägger mig på rygg och sliter av mig mitt linne. Under linnet har jag helt bar överkropp. Han omfamnar mig med sina långa armar i ett hårt grepp. Jag kan nästan inte andas. Nu känner jag hur han sakta rör sin hand ner mot mina korta hotpants. Han tar samtidigt tag i dem och mina trosor och rycker dem ner mot mina fötter. Han tar av mig alla kläder och slänger bort dem till andra sidan av rummet.
Jag blundar. Jag känner hans kind mot min och han viskar i mitt öra ”nu håller du tyst och om inte så kommer jag döda dig, fattar du”. Jag känner hur han hårdhänt slänger mig på mage och börjar våldta mig. Jag gråter. Jag har aldrig i hela mitt liv känt en sådan smärta som jag känner just nu. Det är mitt fel, alltihop. Det är klart han väljer mig. Gud har valt mig. Jag betyder ingenting för någon och mitt liv är förjävligt!

Författare:

Publicerat

Dela: