Älskar dig till döds

Älskar dig till döds



















Birgit vaknade av att någon ruskade om henne.
”Vakna! Ni måste vakna.” Hon steg upp. I sitt yrvakna tillstånd såg hon en sköterska framför sig med en ljusstake.
”Fröken ropar på er.” Hon reste sig hastigt. Hon kände sig klarvaken. Om fröken ropade på henne var det allvar. Hon hade aldrig ropat under nätterna. Då och då på toaletten av smärta, men aldrig ropat ett namn. Vinden ven genom byggnadens väggar. Utanför fönstren kunde man skymta smulten snö. Våren skulle snart vara här. Snart skulle det vara sommar. Fast någon glädje skulle det knappast bli. Ingenting hade känts roligt sen fröken Herzen blivit sjuk. Hon hade insjuknat i den sjukdom som förtillfället drabbat hela Europa. Kolera. Läkarna stod maktlösa inför sina denna sjukdom som trängde sig in i varje land, varje stad, varje hem. Det fanns ingenting de kunde göra. Det var Guds straff!
Byggnaden var mörk och tyst. Birgit såg efter sköterskan som knappt syntes framför henne. Hon kunde endast urskilja ljusstaken.

I rummet där fröken Herzen låg fanns redan hennes föräldrar och en läkare. Alla såg väldigt trötta ut. Precis som hon själv hade föräldrarna påsar under ögonen. De hade låtit henne få en gnutta sömn, men hon hade inte kunnat sova. Vem kunde sova nu? Hon hade inte vikit från sin frökens sida de fem senaste dygnen.
Hon tog en stol och satte sig bredvid sängkanten. Hon tog sin frökens hand. Egentligen fick man inte ha någon kroppslig kontakt med patienten, men vem brydde sig?
”Fröken,” viskade hon. Fröken Herzen, som hette Emilie på riktigt, lyfte lite på ögonlocken, men Birgit visste inte om hon alls hade reagerat. Emilie visste säkert inte ens var hon var mer.
Det var så hemskt att titta på henne. Hon var blek och avmagrad av alla diarrér. De senaste timmarna hade hon feber yrat och haft våldsamma uppkastningar. Hon visste om att Emilie inte gillade sin ”fröken” titel, men nu var det så. Hon hade varit hennes fröken och så skulle det alltid förbli.
”Det är bra att ni alla är här. Nu är det bara frågan om timmar. Kanske inte ens det mer,” sa läkaren. Birgit kände hur ögonen började brinna. Det här fick inte hända. Det fick inte! Kunde inte! Emilie var inte ens vuxen. Det var inte rättvist.
Hon tittade på sin älskade fröken. Skulle hon verkligen tas ifrån henne nu? Hon visste inte hur många gånger hon fått tvätta av henne under de senaste dagarna. Visst hade fröken fått mat, men den hade kommit ut lika snabbt som den hade kommit in. Tillslut hade hon slutat äta. Nu var hon bara ett förtvinat skal.
De stod alla där nu och vakade över henne. Redo att ta farväl av den unga kvinnan de älskade så högt och så mycket. De stod stilla eftersom tiden stod stilla. De väntade. De väntade på det sista ögonblicket.
Birgit tittade på Emilies vackra, vackra ansikte. Hon kom ännu ihåg hur de träffats. Hon och hon.

Birgit hade promenerat till Helsingfors och hennes fötter värkte och hon hade fått blåsor. Staden hade känts stor och skrämmande, trots att den bestod endast av trähus. Den lilla hembyn, Ingå, låg nu långt, långt, bakom med mor och lillasyster.
Hon hade alltid haft bilden av att Helsingfors var en stor stad, men inte att den stank! Det stank något fruktansvärt. Ut ur ett fönster kastade en kvinna ut matrester och några svin kom fram rusande bara för att glatt börja äta.
I ett gathörn såg hon en grupp människor, barn som vuxna, i smutsiga kläder. Det såg ut som att de hostade och hon tyckte att hörde att några stönade svagt av smärta. Några sket till och med i gathörnet vilket fick dem att stöna ännu högre och nu blev stanken outhärdlig. Birgit visste om att de här människorna hade fått den nya sjukdomen, som Gud nu straffade dem med, och det var bäst att hålla sig undan. Även i Ingå hade man hört om denna mystiska sjukdom, som folk kallade för kolera.
Hon sneglade försiktigt åter mot de sjuka människorna och hon tyckte att hon skymtade ett lik. Senare skulle de skeppas ut till sjukstugorna utanför Helsingfors, för att sjukdomen inte skulle spridas. Det gick en rysning genom hennes kropp och hon önskade hon inte skulle komma närmare sjukdomen än såhär.
Hon fick hela tiden fråga om vägen. Hon kunde varken läsa och skriva något som hon skämdes över. Hon hittade tillslut ändå fram. Nu stod hon där nervös och rädd. Hon önskade hon aldrig hade övergivit Ingå utan stannat kvar hos mor och lillasyster, men nu mer kunde hon inte vända om.
En kvinna kom ut ur huset.
”Är det ni som är Birgit?” Hon neg.
”Ja, frun.” Nu darrade hon. Pulsen pumpade på som en galning. Hon trodde hon skulle bryta ihop.
”Jag är frau Herzen, men kalla mig madame. Ta era väskor och följ mig. Ni är ren sen.” Birgit tog upp sin lilla väska med sina få tillhörigheter och följde efter. Hon skulle för resten av livet komma ihåg, hur hon fått en rundtur i huset, efter att ha fört väskan in i pigkammaren. Huset var kanske inte värst stort, men för henne var det, det största hon någonsin varit in i. Om hon förstås inte räknade med kyrkan i Ingå socken.
”Herr von Herzen är inte hemma ännu, men vi väntar hem honom när som helst,” sa Frau von Herzen. De gick in i köket där Birgit skulle tillbringa en viss del av sin tid. Annars var det köksans område. Hon blev genast rädd för att hon skulle ha sönder tallrikarna eller något annat. Köket var ganska smutsigt och hon tänkte hennes första uppgift var att börja städa det. Nej, det var köksans. Hon skulle bara föra ut maten medan herrskapet åt.
”Er huvuduppgift är att vara piga åt vår dotter, Emilie,” sa frau Herzen. När Birgit hörde vad hennes egentliga uppgift var, trodde hon det gällde en liten flicka. Men efter att ha följt efter Frau von Herzen till Emilies rum, fick hon se den vackraste kvinnan hon någonsin sett.

Solen började kasta sina första strålar genom rummet. En ung kvinna stod och tittade ut genom fönstret, men hennes blick var tom. Hon såg de stora skeppen komma in i hamnen. Rättare sagt såg hon hela staden. Och dess stank! Stanken som kom utifrån, in i byggnaden. Ett svagt stön fick henne att vända sig om.
”Fröken?” Inget svar. Åter gick hon mot sängen och tog sin frökens hand. Den var så liten och klen. Hon strök försiktigt undan Emilies pannlugg. Det var inte såhär det skulle ha slutat.

Till en början visste inte Emilie riktigt vad hon skulle tycka om sin piga, Birgit. Hon var på något sätt så… irriterande. Hon följde efter överallt! Sen gav hon henne obehagliga blickar. Precis som om hon ville något. Därför tyckte Emilie om när Birgit fick ledigt och var borta. Hon visste att när oktober kom, skulle Birgit möjligen söka en ny arbetsplats. Eller så skulle far snart slippa finansiera byggandet av det nya observatoriet och de kunde åka tillbaka till Berlin. Då skulle Birgit knappast följa med och hon skulle förmodligen få en ny piga. En som inte stirrade och följde efter hela tiden.
Det knackade på dörren.
”Kom in,” sa Emilie och låtsades att hon nyss vaknat, fast hon hade varit vaken en stund redan.
”God morgon, fröken,” sa Birgit när hon kom in.
”Suck! God morgon.” Hon gav ett låtsas leende. Birgit drog undan gardinerna. Emilie kom ihåg vad hennes mor sagt, att Birgit var tjugosex år gammal och inte bortlovad åt någon. Hon var varken trolovad eller gift! Något som mor tyckte var konstigt. Rent utsagt hemskt! Det lärde inte komma några barn i den familjen.
Birgit hällde i varmvatten i tvättbaljan.
”Vill fröken ha hjälp med att göra sig klar?”
”Ja, tack!” Emilie hade ofta problem med att få på sig sin klänning. Hon tog av sig sitt linne och satte sig ner i badkaret. Ur ögonvrån tyckte hon att pigan spanade in henne. Av någon anledning gillade hon det!
”Vill ni hjälpa mig att komma åt ryggen?” Hon sträckte fram tvättsvampen. Birgit neg och sa ”ja.” Deras fingertoppar rörde vid varandra. Emilie satte sig till rätta. Birgit blötte ner svampen och började tvätta hennes axlar. En våg av njutning gick igenom Emilies kropp och hon njöt! Hon njöt av att bli berörd av en kvinna. Just av den här kvinnan! Hennes blygdläppar vigdes och hon visste att hon blev våt. Hon ville bara ta i pigan, slita av henne kläderna och ta henne i badkaret. Hon ville stöna, men bet ihop.
”Går lite längre ner med svampen. Gå snälla lite längre ner med svampen.”
”Nu är ni klar, fröken,” sa Birgit plötsligt. Emilie ryckte till.
”Tack!” Hon kände hur hennes kinder hettade. Tänk om Birgit visste om vad hon tänkt?
”Jag hjälper er med klänningen,” sa Birgit. Emilie torkade av sig och fick än en gång njuta av sin pigas beröringar. Hon önskade att hon skulle kunna ta henne i underlivet. Hon blev besviken när klänningen var knäppt och Birgit slutade vidröra henne. Hon visste att det här var fel, att det var synd, men hon kunde inte rå för vad hon kände!
”Jag tänkte att vi kunde överraska far när han är på arbetsplatsen,” sa Emilie plötsligt. Hon visste inte varifrån idén hade kommit. Hon märkte att pigan tittade på henne i väntan på nästa order.
”Vi kunde fast överraska honom med en liten… picknic.” Hon gav ett stelt leende och kände sig urfånig.
”Visst, fröken.”
”Kan ni gå till köket och packa en korg. Ta med en filt också. Och russin!”
”Visst, fröken. Ja, fröken.” Birgit gick. På det här sättet kunde Emilie få lära känna henne lite bättre. Och skulle kanske få vara ensam med henne en liten stund. Kanske!

Birgit skyndade in i köket med ett bultande hjärta. Hela hennes kropp darrade och hon kunde inte lägga fingret på varför. Glädje? Rädsla? Kanske båda. Hon skulle få vara med sin fröken, kvinnan som fick det att pirra i magen. Nog hade Birgit hört berättelser varför det pirrade i magen. Ibland brukade de hela familjen tillsammans sätta sig vid spisen och lyssna på sagor om prinsar och prinsessor om trollen i bergen och näcken vid floden. Hennes favorit sagor handlade alltid om stallpojken som blev förälskad i prinsessan eller bondflickan som blev förälskad i prinsen. Hon visste om att det endast var sagor, att det aldrig kunde bli verklighet. Ändå stod hon här med ett bultande hjärta, med ett pirr i magen och hon visste varför. Från den här dagen framåt visste Birgit från Ingå, att hon var kär. I prinsessan.

Det duggregnade när Emilie och Birgit gick ut. Emilie bar på ett svart paraply medan Birgit bar på en picknic korg. Emilie tyckte egentligen att pigan var bara söt i sina svartvita kläder och i sin vita mössa. Då och då sneglade de på varandra. Tystnaden var som en djup grav mellan dem.
”Säg någonting. Vad som helst,” tänkte Emilie medan de gick. Hon fuktade läpparna.
”Så…varifrån kommer ni? Är det här allt du har att säga? Av alla frågor som finns kommer du på den mest enkla till kvinnan som får dig att känna dig… lustig.”
”Ingå,” svarade pigan mycket försiktigt.
”Vet inte var det är. Kan du berätta mer?” Emilie tyckte att hennes kinder hettade.
”En by utanför Helsingfors.”
”Varför kom ni hit?”
”För att kunna försörja mor och syster.” Det var något i de där orden som fick Emilie att haja till. Den här kvinnan hade, precis som hon, slitits från sitt hem. Kanske inte emot sin vilja, men de hade gett sig av, av lojalitet och kärlek.
”Trivs ni i Helsingfors?”
”Ja, fröken. Eller… jag vet inte. Nog saknar jag min hemby, men Helsingfors är inte någon hemsk stad. Om ni förstår vad jag menar.” Emilie log.
”Jag förstår mycket väl. Och snälla, kalla mig Emilie. Jag tycker inte riktigt om det där fröken.”
Birgit besvarade Emilies leende och de fortsatte att gå.

Jorden var lerig i parken och far syntes inte till.
”Tog ni russin som jag bad om?” frågade Emilie.
”Ja, frö…” Birgit hejdade sig. ”Emilie.” Det skulle ta en tid tills hon hade vant sig vid att kalla sin fröken vid namn.
Hon tog fram burken med russin. Russin var endast för de finare. En piga som hon skulle aldrig ha råd med den här delikatessen. Hon hällde upp dem på ett litet fat. De hade ställt sig under en gran som skydd mot vattendropparna. Emilie kisade mot himlen och önskade att det inte skulle börja ösa. Hon tog upp picknic korgen och såg att Birgit hade packat med allt från korvpudding till smörgåsar. Hon tog upp en.
”Jag tror inte far är klar med arbetet på en tid. Ska vi äta en stund?” Hon räckte över ena smörgåsen.
”Jag tror inte jag ska äta herrskapets mat.”
”Ni får min tillåtelse. Snälla! Jag vill inte äta ensam.” Birgit såg ut att fortsätta tveka, men sen tog hon emot smörgåsen och sa försiktigt ”tack.”
”Ska vi gå på bänken och sätta oss?”
”Den är säkert våt och ni blir bara blöt, frö… Emilie.” Emilie log.
”Lite vatten har aldrig skadat.” De satte sig ner bredvid varandra. Emilie ville känna hennes doft, känna värmen från hennes kropp.
”Har Birgit någon käresta i sitt liv, då? Förlåt mig om jag är för rak på sak.” Hon tog en tugga av smörgåsen.
”Nej. Nej, det har alltid varit mor, jag och syster. Far dog när jag var liten. Jag har aldrig riktigt… haft tid för män.” Emilie såg att Birgit rodnade när hon började äta av sin smörgås och hon var bara något oerhört söt.
”Inte jag heller. Om något år gifter far säkert bort mig. Vilket jag inte hoppas. Jag vill inte ha en man i mitt liv.”
”Inte jag heller.” Det blev tyst en stund och de båda kvinnorna tittade på varandra. Det de talade om var så vågat. De hade båda samma mål. En hemlighet de nu båda hade slängt ur sig. Emilie skrattade lite till och det fick också Birgit att fnissa. Emilie vände sig lite mot pigan och strök undan ett hårstrå som hängde i pannan. Birgit lät henne. Försiktigt och väldigt långsamt gav Emilie sin piga en kyss på kinden. Pigan gjorde ingenting utan gav sin fröken en blick som Emilie inte kunde uttala sig om. De båda kvinnorna lutade sina huvuden mot varandra och den första kyssen kom. Munnarna var varma och inuti dem kunde man känna en fuktighet. Kyssen blev vildare och tungorna möttes och tänderna likaså. Emilie kunde känna smaken av höna och hon tog tag i Birgits nacke. Hon ville ha hela kroppen intill sig. Kyssandet slutade och då kunde Emilie se sin far komma.
”Fort! Far kommer.” De reste sig och lade smörgåsarna tillbaka i korgen för att vara så oskyldiga som möjligt. Emilie blev plötsligt arg över att hon låtit detta ske utomhus.
”Emilie! Vad gör hon här?” frågade Herr von Herzen när han kom.
”Jag kom med lite mat åt er, far.”
”Tack, men jag hinner inte äta nu. Observatoriet ska snart vara färdigt, men jag undrar vad jag lagt mina pengar på. Det verkar som att det aldrig blir klart.” Han tittade igenom en bunt papper som han hade med sig.
”Ni ska inte stressa, far. Då får ni bara fler gråa hår.” Hon tog sin far under armen och började leda honom mot picknics filten.
”Ja, ni och Birgit får nog gå igenom mitt hår och ta bort de hårstrån som grånat.” Emilie visste om att hennes far inte ville se några tecken på ålderdom. Därför fick hon och Birgit ibland vissa kvällar ta bort de grånade hårstråna med pincetter.
Herr von Herzen gick igenom sin bunt papper igen.
”Herr Engel har rätt i en sak åtminstone. I Helsingfors är husen verkligen små och sneda. Annat är det hemma i Berlin.” Han gav sin dotter en sorgsen blick och hon besvarade den på samma sätt.
”Nej, nog måste jag nu gå till arbetet igen. Vi ses hemma.” Herr von Herzen började gå och Emilie fick reflexen över att börja springa efter, men hon stod kvar.

Herr von Herzen stod med armen runt sin fru. Hon hade gråtit alla tårar och nu fanns det inga tårar kvar. Själv hoppades han att hans älskade dotter skulle överleva, för det hade han hört att folk ute i Europa gjort. Oberoende vad läkarna hade berättat för honom. Att det var myter. Hon skulle vara en av dem, en av kämparna. För han visste att det var det som hans dotter gjorde. Kämpade. Och hon skulle inte ge upp förrän det var nödvändigt. Han lyfte upp blicken mot pigan som satt där bredvid henne med sin hand i hennes. Han såg blickarna pigan gav henne. Han hade just kommit från sitt möte med herr Engel, när denne byggt Observatoriet och då hade inte kunnat undgå kyssen. Ändå hade han inte sagt eller gjort något. Bara intalat sig själv att kvinnor kan bli väldigt galna sinsemellan. Men hans älskade dotter hade hamnat hos en syndare som fått henne att utföra galenskaper och nu tog Gud ut sitt straff. Han hade inte gjort något för att förhindra det och nu blev han beskylld.
”Men varför tar Du ut Ditt straff på min dotter? Varför inte på pigan?” Han önskade, något oerhört, att den syndiga kvinnan, Djävulens skapelse, skulle dö.

Birgit visste att Emilie var besviken över att Herr von Herzen inte hade kunnat delta vid picknicen. De hade ett speciellt band, far och dotter. Det hade hon sett. Hon hade då börjat undra hurdant förhållande hon och hennes far hade haft.
”När slutar ert arbetspass idag?” frågade Emilie plötsligt.
”Efter middagen.” Nu hade det kommit fram till ytterdörren. Emilie tog tag i Birgits arm.
”Får jag komma till er ikväll?” viskade Emilie. Birgit visste inte vad hon skulle svara. Kyssen hade kommit så snabbt att hon inte hade hunnit tänka efter, fast det var något hon ibland gått och tänkt på. Något hon önskat! Något hon drömt och syndat över under nätterna när längtan hade blivit för stor och hon inte kunnat behärska sig. Fingrarna hade gjort sitt och hon hade känt denna syndiga njutning som kyrkan var så rädd för. Men ingen behövde få veta heller.
”Knacka så öppnar jag,” viskade Birgit tillbaka. Emilie log och de skildes åt. Inne i köket ville Birgit skrika av lycka. Då brydde hon sig inte om, om det var fel eller inte. En dröm hade gått i uppfyllelse.

Så när natten föll knackade Emilie försiktigt på dörren. Birgit, klädd i linne, öppnade försiktigt.
”Hej,” sa Emilie och de kysste varandra. Dörren stängdes och kyssen från parken fortsatte. Linnena gled av och de fick se varandras kroppar.
”Ångrar du dig?” frågade Emilie. Birgit skakade på huvudet. De föll i varandras armar och ner i sängen. De skrattade till. De var så svårt att hålla tyst.
”Får jag?” frågade Emilie. Nu! Det var nu det skulle börja. Pigan nickade och försiktigt förde Emilie in sina fingrar i hennes sköte. Det var skönt! Hon fortsatte smeka och Birgit rörde sig med i vågorna och fick bita ihop för att inte börja skrika. Plötsligt började hon tänka på byprästen som brukade stå vid predikstolen och som talade om himmel och helvete. Ändå visste alla i Ingå vad han brukade göra med pigorna i herrgården, som han brukade ta och förföra tills de särade på benen och visade sina sköten. Det gick även ett ryckte om att han tagit en piga, som varit ganska ung, med våld. Ryktet sa att hon blivit gravid för plötsligt syntes hon inte till på gården mer. Det enda Birgit ville säga åt honom var:
”Titta på mig nu! Ser du vad jag gör?”
Hennes underliv blev våtare och våtare tills någonting började hända. En underbar våg sköt fram och nu fick hon verkligen bita ihop. Hon bet sig fast i Emilies axel. Emilie slutade och sjönk ihop och pigan tog kärleksfullt emot henne. Båda kvinnorna slets mellan vila och vaka. Birgit strök Emilies hår och kysste hennes hjässa då och då. Folk fick säga vad de ville, men nu hade hon förlorat sin oskuld.
”Var det skönt för dig?” Birgit nickade.
”Och det är inte slut ännu,” sa hon och vände Emile på rygg och gled sig neråt tills lukten av kön kom emot. Hon tog sin fröken i munnen och Emilie började stöna försiktigt av njutning.

En dag hände det sig att paret von Herzen reste bort ett tag till landsbygden och då var det inga problem för Birgit och Emilie att tassla runt omkring i huset. Ibland kysstes de vilt i korridoren. De umgicks lite mer öppet för nu var risken mindre för dem att bli upptäckta. Det var endast i ute på gatan som de var försiktiga, men då och då, när de var ute och promenerade rörde de försiktigt vid varandras händer. För att visa att deras starka band fortfarande fanns där mellan dem, att de fortfarande älskade varandra. För det var vad de här kvinnorna gjorde. De älskade varandra något gränslöst. Och ingenting, absolut ingenting, fick komma dem emellan.

En morgon, när solljuset lyste in genom fönstret låg de åter i pigkammaren, nakna i varandras armar. Det som de båda tyckte bäst om var nätterna och morgnarna när de låg och talade öppet med varandra, om deras känslor, deras tankar, om framtiden. Emilie hade berättat att egentligen borde hon ha haft två äldre bröder, men de dött i en tidig spädbarns död. Därför hade Herr von Herzen varit mycket beskyddande över sin dotter.
”Jag måste erkänna en sak,” sa Emilie.
”Vad?”
”Egentligen ville jag inte alls ha picknic med far då, utan jag ville ha dig ensam för mig själv.”
”Ni är bara för söt.” Det var tyst ett tag mellan dem.
”Varför kan det inte alltid vara såhär?” undrade Birgit.
”För att du är piga och jag din matmor.” Båda två visste om att deras liv egentligen var två världar som krockade.
”Ibland önskar jag… att du var en vanlig torparflicka,” sa Birgit. Emilie log och kysste henne på pannan.
”Och ibland önskar jag att du var någon från adeln.”
”Vad kommer att hända med oss i framtiden?” Det var den här frågan som malt i de bådas huvuden, men ingen av dem hade haft modet att ställa den. Inte nu när allting kändes så underbart.
”När far är klar med herr Engels projekt reser vi säkert tillbaka till Tyskland.”
”Och vad händer med oss, då?”
”Du kommer med mig, förstås.” Emilie sa det med en sådan stor självklarhet att Birgit blev häpen.
”Jag kan inte komma med bara sådär. Jag har en familj att ta hand om. Inte kan jag då bara ge mig av. Varför kan du inte komma med mig till Ingå?”
”Jag? På den smutsiga landsbygden? Du måste skämta.”
”Jag skämtar lika mycket som du.” Det utbröt en kyla från Birgits sida och hon reste sig upp. Emilie beundrade hennes kropp samtidigt som hon visste att hon gjort sin älskade sur.
”Men vad kunde jag egentligen förvänta mig av dig? Mitt liv passar inte ditt som är fyllt med siden och silke,” fortsatte Birgit.
”Snälla Birgit, jag menade inte så.”
”Vad menade ni, då?” Emilie bet sig i läppen. Hon kunde inte vara på landsbygden. Det skulle bara inte gå. Och att gifta sig gick verkligen inte för sig!
”Ni kanske borde gå nu.”
”Va? Slänger ni ut mig? I mitt eget hem?” Emilie kände sig med ens rasande.
”Kom tillbaka till mig när ni gjort ditt beslut.”
”Vad för beslut?”
”Om ni vill vara med mig eller inte.” Birgit hade aldrig visat den här sidan av sig tillslut och hon visste om att det inte var hon som borde tala i den här tonen och ändå gjorde hon det. Som om det var en självklarhet.
”Det är klart jag vill…”
”Bevisa det, då!” Emilie reste sig ur sängen och tog upp sitt linne.
”Gör det inte svårare för mig att älska er!” Nästan skrek Birgit efter kvinnan som hon älskade mer än sitt eget liv. Dörren smällde igen och de båda kvinnorna var rädda för ett slut mellan dem.

Dagarna gick utan att de talade med varandra. Egentligen tyckte de att det var ett helvete. Båda två kvävdes nästan av att inte få vara med varandra. Då och då försökte Emilie ta kontakt med Birgit, men utan resultat. Pigan utförde sitt arbete, men då under tystnad.
”Snälla Birgit, ni måste prata med mig!” Emilie ville bryta tystnaden.
”Vad vill ni att jag ska säga?”
”Någonting. Vad som helst!”
”Jag har inget att säga er. Jag kommer ju från den smutsiga landsbygden.”
”Jag mena det inte så…”
”Jag tycker ni gjorde det ganska klart för er. Mitt liv som jag lever passar er inte.” Birgit tog upp tvättkorgen och gick ut.

Så kom paret von Herzen hem. De satt alla tre och åt en sen middag tillsammans.
”Observatoriet verkar vara klart snart. Vet ni, Emilie, vad det betyder?” sa Herr von Herzen. Emilie satt mest i sina egna tankar och försökte fånga sin pigas blick utan större resultat.
”Nej. Vad då?”
”Att vi kan snart åka hem.” Han log och väntade säkert att hans dotter skulle skrika av lycka. Men Emilie satt som förstenad. Skulle de hem? Till Tyskland? Nu? Det hände alldeles för snabbt. Hon hade just fått bukt på sitt liv här.
”Så roligt. När ungefär?”
”Nästa månad, kanske.” Alldeles för snart. Då visste hon en sak. Hon kunde inte lämna sin Birgit. Det var kvinnan hon ville vara med resten av livet.
När middagen var uppäten smög Emilie till köket där Birgit diskade.
”Birgit?” Pigan lyfte blicken, men tittade snabbt bort. ”Jag måste tala med er.”
”Om?”
”Jag har gjort ett beslut.” Birgit tittade upp och slutade diska.
”Jag kan inte resa tillbaka till Berlin. Det är inte hem mer. Jag har kommit fram till att mitt hem är tillsammans med er. Jag vill vara med er för resten av livet.”
”Och det betyder?”
”Att jag flyttar till landsbygden tillsammans med er. Jag kommer till Ingå.” Pigan släppte tallriken och Emilie såg att hennes älskade tänkte börja le.
”Var den inte smutsig?”
”Jag lär mig att bo där.” Birgit gick och kramade om sin fröken som gav henne en kyss.
”På ett villkor, dock.”
”Vad?”
”Att ni gifter er med mig.” Birgit kunde inte tro att det var sant det hon hörde. Friade Emilie till henne?
”Vad?”
”Gift er med mig.”
”Men två kvinnor får inte gifta sig. Det är synd!”
”Vem bestämmer över vem man ska älska? Jag älskar dig, Birgit. Vi behöver ingen kyrka, ingen präst. Ingen får avgöra med vem jag vill spendera mitt liv med. Inte mina föräldrar. Inte Gud. Det räcker med att ni säger ja.” Pigan log.
”Ja. Jag vill bli er hustru.” De båda kvinnorna log och kysste varandra.

Bara några dagar senare hade Emilie, i smyg förstås, köpt ringar som de använde bara bar då och då. Birgit brukade ta fram sin under natten och kyssa den ”god natt” de nätter Emilie inte var hos henne.
Hon suckade och lät sig sjunka ner i sängen och började dagdrömma. Hon såg framför sig hur hon och Emilie skulle ha en egen liten gård i Ingå. Ingen behövde veta att de var ett par. Det skulle bli deras hemlighet. De hade börjat planera att rymma tillsammans. Hon visste att det lät fånigt, men de var galna. I krig och kärlek var allting tillåtet. Emilie tyckte om de sagor Birgit berättade för henne och hon älskade att lyssna på när Emilie läste för henne ur sina romaner. Dessutom hade Emilie börjat lära henne att läsa och skriva.
De brukade säga till varandra att de skulle kyssas medan deras läppar ännu var röda. Det här, deras historia, var deras saga. Deras berättelse. Och den skulle sluta lyckligt.

Nu hade solen stigit upp på himlen. Skeppen seglade in, men det var inte de som den unga pigan såg. Inte långt därifrån fanns parken med observatoriet. Där allting började. Den lyckligaste tiden i hennes liv. I deras liv. I hennes och hennes älskades liv. Nu togs den ifrån dem, sakta men säkert.
Hon vände sig om och tittade på Emilie som låg och sov. Ännu hade hon inte gett upp andan. Birgit satt ibland och bad över att hennes fröken skulle vakna, skulle tillfriskna och de skulle fortsätta med sina planer. Paret von Herzen hade ombetts av läkarna att gå och sova. De hade uppmanat Birgit att göra samma sak, men hon hade vägrat. Hon skulle sitta där bredvid sin fröken. Hon ville inte vara borta om hon gav upp andan.
”Fröken? Kommer ni ihåg parken? Kommer ni ihåg att det var där det började? Kommer ni ihåg smörgåsarna? Russina? Att er far inte kunde äta med oss? Att vi kysste varandra?” Men Emilie förblev stilla. Hon kramade hårdare om hennes hand och var samtidigt livrädd över att den skulle krossas under hennes grepp. Hon ville bara få en reaktion!
”Säg snälla, fröken, att ni kommer ihåg?” Nu forsade tårarna ner. Hon kysste sin älsklings hand.

En morgon, en helt vanlig morgon, när solen sken vaknade Birgit, som alla andra morgnar, tidigt upp. Fast solen sken, skulle dagen sluta i ett oändligt mörker. Ett mörker som inte skulle släppa taget, utan omfamna dem alla för evigt.
Birgit var på väg upp till Emilie, för att väcka henne. Tiden i paradiset när de kunde vakna tillsammans var över.
”Men bara för en tid.” Hon knackade på dörren, bara för att se sin matmor ligga i fosterställning i sängen.
”Emilie?” Hon fick inget svar. Hon gick fram till sängen och såg hur Emilie grimaserade av smärta.
”Ni är alldeles likblek!”
”Birgit… Jag mår inte så värst bra.”
”Kan ni sätta er upp?” Emilie försökte, men klagade ändå över att hennes mage värkte något fruktansvärt. Kort efteråt spydde hon på golvet.
Birgit gick och meddelade herrskapet som sa att de får följa med henne, men mot kvällen när de skulle äta tillsammans hann Emilie bara få in några tuggor mat, för att sen få vattentunna diarréer.
”Så här kan det inte fortsätta. Vi måste hämta en läkare,” sa Herr von Herzen. Läkaren kom och undersökte. Efter några prover blev han med ens sammanbiten och verkade inte veta vad han skulle säga.
”Jag är tyvärr tvungen att säga…”
”Vad?” Sa Herr von Herzen. Han hade blivit otålig efter ett svar.
”Er dotter har en väldigt hög feber och de vattentunna diarréerna och uppkastningarna är ett tecken på att hon har kolera.” Det började ösregna utanför. Ingen sa någonting.
”Kan man… Kan man rädda henne?” frågade Frau von Herzen.
”Tyvärr, så finns det inget botemedel. Inte ännu. Läkarna ute i Europa gör vad de kan, men hittills finns det inga resultat. Jag rekommenderar att ni flyttar henne så snarast som möjligt till Kronohagen för vård. Men jag vill att ni inte tar vatten över huvudet.”
”Men folk har tillfrisknat! Så har jag hört.”
”Nej, det stämmer inte. Kolera är en dödlig sjukdom. Jag är fruktansvärt ledsen.”
”Kommer min dotter att dö?” Han fick inget svar. När läkaren gick hade det mörknat utanför. Natten höll på att falla. En natt som aldrig skulle se morgondagens ljus.

Så nu satt de här på sjukhuset. Tysta. I väntan. I flera dagar hade de suttit vid Emilies sjukhussäng, för att se henne vrida sig själv i plågor. Birgit skulle för evigt komma ihåg nätterna då Emilie skrikit av smärta och man fått hålla henne fast och ge någon form av medicin som inte hade någon större inverkan. Ibland hade Birgit viskat i hennes öra att hon skulle tillfriskna, för att sen skulle de rymma tillsammans. Att något roligt väntade på henne. Men hennes älskade blev bara magrare och blekare, tills den natt då hon blivit väckt och fått veta att det inte var mycket kvar.
Birgit hade råkat somna vid sjukhussängen med Emilies hand fortfarande i sin. Vid ett tillfälle hade hon till och med tänkt ta sitt eget liv genom att dricka okokt vatten, men hon visste att Emilie hade velat att hon skulle leva. Sen kunde hon själv vara smittad redan.
Ett ryck från sängen fick henne att vakna till.
”Fröken?” Emilies ögon var nästan kritvita. Birgit fuktade läpparna för att ropa på hjälp, men Emilie gav ett svagt leende och strök hennes kind. Den svaga blicken från hennes Emilie sa henne allt. I sitt hjärta visste hon att deras kärlek aldrig skulle dö. För de älskade varandra. De älskade varandra till döds.

Nu stod alla där åter igen vid sängen. Paret von Herzen, läkaren och Birgit som fortfarande vägrade släppa Emilies hand.
”Medan dina… läppar… Ännu är… Röda,” sa Emilie till sin piga. För så hade deras sagor och berättelser slutat. De skulle kyssas medan deras läppar ännu var röda.
”Medan dina läppar ännu är röda,” sa Birgit och, utan att bry sig om var hon var, kysste hon sin fröken på läpparna. Nu var Emilie helt stilla.
”Hon andas inte!” utbrast pigan. Läkaren tog fram sitt stetoskop och lyssnade efter hennes puls.
”Nej,” sa han mycket långsamt. ”Hon andas inte.” Ett skrik kom ut ur Frau Herzens mun. Hon begravde sitt ansikte i sin mans armar. Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer.
Även Birgit grät nu. Hon lade sitt huvud mot Emilies bröstkorg och lät tårarna falla ner.
Läkaren, en äldre man med vitt skägg, bet ihop och kände både sorg och förargelse. Han visste vem som hade varit framme. En kraft som han stod hjälplös mot. En kraft som han kämpade med inom sitt yrke, dag ut och dag in. En kraft som inte hade låtit denna unga kvinna leva. Kraftens budskap var alltid detsamma: ”Jag kommer alltid att finnas hos dig. Det är jag som kommer att förvålla all din sorg.”

Medan alla grät lyfte Birgit lite upp Emilie, så att hon kunde ha henne i famnen en stund. En allra sista stund.
”Bara lite, lite till.” Hon vet inte hur länge hon höll i henne, tills man bad henne gå ut så att paret von Herzen kunde få vara med sin dotter.
Hon visste inte mer vad som skulle hända med henne. Vart skulle hon nu ta vägen? Bli Helsingfors? Resa hem till Ingå? Fanns det ens något liv kvar för henne? Allting hon ville, allting hon någonsin hade älskat var nu dött. Hon var ensam kvar.
När paret von Herzen kom ut ur sjukhusrummet gick Birgit fram till Emilies säng, kysste henne på pannan, tittade på henne en lång stund tills hon viskade:
”Jag vet om att ni älskade mig.” Sen gick hon ut i solen, trots att hon inte såg den eller människorna runt omkring. Hon gick djupt i sina egna världar och märkte inte att benen styrde henne mot Observatorieparken. Hon stannade vid granen. Hon strök dess stam och såg plötsligt picknicen framför sig med hennes skrattande fröken med det svarta paraplyet. Smärtan inom henne blev för stor och hon sjönk ihop.
”Lämna mig inte ensam kvar.”

Redan följande dag fick hon kallelse till Herr von Herzens rum. Frau von Herzen var också där. Rummet var stort med ett skrivbord och bokhyllor. På bordet fanns ett askfat, eftersom Herr von Herzen rökte cigarr då och då.
”Bra, att ni kunde komma. Vi har, ja, diskuterat lite. Vi vet om att ni betydde väldigt mycket för vår dotter. Men nu när hon är borta och vi ska säkert resa hem till Tyskland ganska snart, så… Behöver vi inte era tjänster mer,” sa Frau von Herzen.
”Ni ger mig alltså sparken?” Hon brydde sig inte mer om vilken ton hon använde eller hur hon betedde sig. Hon mötte inte ens henness blick.
”Nej, Birgit. Så får ni inte tänka. Men ni var Emilies piga och hon är nu död… Vi har ren skickat bud hem om att hon nu avlidit.” En snyftning kom från Herr von Herzen. Han kämpade mot gråten, mot tårarna.
”Och vi kommer knappast till Helsingfors något mer. Speciellt inte efter det här. Ni ska förstås få er sista lön…” Hon rotade bland sina papper och började räkna ut någonting.
”Får jag fråga… Var kommer ni att begrava henne?” Frau von Herzen tittade upp.
”Här i Helsingfors. Det är nog bäst så.” Hon fortsatte räkna ut tills han tog fram några mynt, räknade igenom dem och lade dem i en penningpung som han räckte över åt henne. Birgit visste om att hon fick alldeles för lite, men hon orkade inte bråka.
”Ja, jag tackar väl för mig då.” Hon vände sig om var på väg mot dörren när Herr von Herzen sa:
”Vi vet nog om vad ni sysslade med. Det undgick ingen på sjukhuset eller i parken. Om inte min dotter hade hon någonsin träffat er, då hade hon ännu levat.” Innan någon hann uppfatta någonting hade herrn i huset rusat fram mot pigan och började slå henne med all kraft han hade.
”Du fick Gud att ta min dotter ifrån mig! Varför måste hon dö? Varför inte du? Förbannade hermafrodit!” Birgit flydde ut ur rummet med hans skrik i öronen. Förbannade hermafrodit! Hon kunde höra bakifrån dörren hur Frau von Herzen försökte lugna ner sin man. Men Birgit grät nu. Sorgen och saknade efter Emilie var fruktansvärd. Så fruktansvärd att hon knappt orkade härda ut. Allting var bara ett rent helvete!
”Hon älskade mig. Jag älskade henne.”

Hon gick aldrig på sin matmors begravning. Kanske var det lika bra så med tanke på Herr von Herzens utbrott och det skulle kanske vara lika skönt för alla. Ändå hade Birgit fått veta när begravningen skulle äga rum och var gravstenen skulle stå. Hon iakttog allting på långt håll. Ringarna som Emilie köpt för deras förlovning hade lyckats rädda när fröken togs in på sjukhus och nu bar hon dem i ett snöre runt sin hals. På det sättet fick de alltid vara tillsammans.
Samma dag som begravningen ägt rum hade hon packat ner sina få tillhörigheter och började sin resa hemåt. Vägen var också nu lika lång, men det var en lättnad när hon kom hem till gården och välkomnades av mor och syster. Ändå kände hon sig tom, för längtan efter en önskan som aldrig gått i uppfyllelse fanns kvar. Hon svalde gråten och lovade sig själv att aldrig mer lämna Ingå. Här skulle hon nu bli och börja om sitt liv. Storstaden Helsingfors, fanns nu bara i hennes minne.
De gick alla in i stugan för att fira en liten välkomstfest. Innan hon gick, vände hon sig om i dörröppningen, andades in den friska vårluften och tänkte:
”Jag tror ni hade trivts här.” Sen vände hon sig om och stängde dörren.

Några år senare kom en gammal dam till en begravningsplats med två buketter blommor. Hon hade rest långt och var ensam. Det var länge sen hon hade vistats i storstaden Helsingfors som nu var en riktig stad. Ingen liten by med trähus. Och ingen stank! Sjukdomen hade läkarna fått bukt på för länge sen.
Kvinnan var ensam, hennes man hade gått bort bara några månader efter deras dotter. Han hade dött av sorg. Nu var han begravd bredvid henne, deras enda barn.
Hon blundade. Hon kunde se allting framför sig. Dottern i den stora mörkgröna klänningen och hennes man som doftade cigarrök. Och pigan. Vad var det som hon hette? Birgitta? Nej, Birgit. Birgit, så var det ju! De hade kommit bra överens. Hennes dotter och pigan. Lite väl bra överens, kanske. Enligt hennes man hade Gud straffat dem på grund av de tokerier som hon och pigan haft för sig. Nog hade hon som mor haft sina misstankar. Men hon hade hållit tyst. Inte sagt eller hört någonting. Det var bara tokerier. Ingen kvinna kunde syssla med en sådan avskyvärd sak som att hålla på med någon av det samma könet. Det var bara män som kunde hålla på med den sortens galenskap. Ändå hade hennes man skrikit åt pigan att hon var hermafrodit. En som gått emot naturen. Pigan hade också kysst dottern på sjukhuset samtidigt som hon dog.
”Det var länge sen. Varför bry sig om det förflutna?” Tänkte den gamla kvinnan sedan och stannade framför två gravstenar. Hon tittade på sin dotters grav, eftersom det var något märkligt med den. På själva gravstenen fanns någonting som glimmade till. Det var en guldring. En förlovningsring. Kanske någon som tappat… Nej! Den var dit lagd precis som om någon ville att den skulle vara där.
Den gamla kvinnan tittade upp mot himlen. Några fåglar flög ur träden och sjöng samtidigt. Hon lade ner buketten på sin flickas grav.
Den gamla damen tänkte, att det finns kärlek och kärlek. Och det hon hade varit ett vittne till var en kärlek som aldrig skulle slockna. En kärlek som skulle leva vidare för evigt.

Författare:

Publicerat

Dela: