Alva och Ängeln


Alva

STÖRD! Det är ingen som sett vem som klottrat det på hennes skåp. STÖRD!
Det egentligen så fjuttiga men ändå så hemska, hårda ordet hugger rakt igenom hennes redan så ömma själ.
För att hon inte är som alla andra?!
Hon vill bara fly, fly dit ingen kan nå henne, fly till stenbänken inne i skogen.
Stenbänken som bara hon vet om. Vacker är den med sin mossbetäckta yta.
En ängel står bredvid stenbänken, också av sten, en gråtande ängel, otroligt vacker, så stillsam och fin.
Alvas vän. Hon ska gå dit nu, för att söka tröst och styrka för att klara av nästa skoldag.

Hon håller ängelns lilla hand i sin, för det är ju så vänner gör, och berättar sina hemligheter för varandra.
Alva berättar om sin skoldag, inte värre än dom andra, men precis lika hemsk och avskyvärd som dom brukar vara.
- Dom slår mig, kastar in mig i skåpen och säger saker som inte är sanna, som att min pappa är död, det är han inte. Alva drog ett djupt andetag.
- Han är inte död. Han lever i en annan värld, långt härifrån, en värld där människor bryr sig om varandra och är snälla. Där man inte behöver vara rädd för att bli slagen eller retad. Där lever min pappa.
Alva känner hur ängeln förstår och lyssnar på henne, hon kände det.
Hon sa farväl till sin vän och kysste hennes kalla panna.

Hon hade säkert suttit där i flera timmar för klockan var sen när hon kom hem, hennes mamma låg redan och sov. Hennes kära mamma som alltid värdesatt att ge henne den kärleken hon behövt, men framförallt i materiella ting, vilket inte var det Alva ville ha.
Hon värdesatte en stor kram så mkt mer än en ny cd-spelare med alla finesser som tänkas kan.
Hon la sig i sängen och blundade, och sjönk längre och längre in i drömmarnas land.

Någon har tagit bort klottret, fast alla hade ju redan sett det så dom flesta förstod ju redan, att det var hon, hon som var störd. Men hon brydde sig inte, hon kände sig lätt idag, som att ingen/inget kunde röra eller skada henne, som att orden dom skrek efter henne i korridoren bara studsade tillbaka på dom själva.
Hon var så glad och tillfredsställd, hon var orubblig, en vacker och fin tjej, det var ju faktiskt dom som inte hade ögon att se det med. Hon och hennes vän mot alla. Orubbliga. Starka.
Hon gick ut i den friska luften och möttes av underbara dofter av sommaren…

Allt kändes så bra. Så bra, tills den första sparken kom, bakifrån mot hennes rygg, hon föll handlöst mot skolgårdens grusbeklädda asfalt.
Det sved men smärtan i själen var starkare, betydligt starkare.
Hon kände en till spark rakt i magen.
Någon tog tag i hennes vackra ansikte och skrapade det emot gruset.
Dom vände hennes trasiga ansikte och kropp upp mot himlen och spottade på henne och sa att hon inget var värd. Dom kastade grus på henne, spottade och sparkade.

Alva känner inget längre, hon ser bara himlen. Den klarblåa himlen som hänger över henne. Hon ser sin vän, ängeln, dom ler mot varandra. Hon tar Alva i sin famn och lyfter från den onda världen. Alva har längtat att komma bort ifrån den. Hon ser sin vackra kropp ligga livlös på marken. Dom har sprungit iväg nu.

Alva är lycklig, hon svävar till världen där pappa bor, världen där alla är omtyckta, världen som Alva så länge längtat efter att komma till...
Ibland åker hon till stenbänken, bara för att titta och sitta och tänka en stund. Istället för en gråtande ängel står där idag två änglar, två leende änglar som håller varandras händer .Dom är vänner. Äkta vänner.

Författare:

Publicerat

Dela: