ANDRA SIDAN

Andra sidan

Hej! Mitt namn är Michelle. Jag är 15 år och jag bor i Los Angeles med mina fosterföräldrar. Mina biologiska föräldrar dog i en bilolycka när jag var 11 år gammal. Mina fosterföräldrar är nog inte dom bästa man kan ha… Dom har en dotter som är 17 år. Hon heter Cornelia och hon är den mest bortskämda tjej jag någonsin träffat. Hon behöver bara titta på sin mamma eller pappa så lägger dom upp en tusenlapp på bordet! Hon får vad hon vill. Nu ska jag berätta vad som hände när jag fick mitt livs upplevelse. Jag gick som vanligt till skolan. Halvvägs brukade jag möta mina kompisar, men idag stod dom inte där som dom brukade. Det var helt tomt och all trafik, som för ett ögonblick sedan rusade förbi på gatan, stod helt still. Jag fortsatte att gå. Efter ett tag började människor synas lite längre bort, men när jag kom närmare så var det ingen där. Allt var tomt och det ekade även fast jag bara andades. Allt kändes som en dröm och jag visste inte vad jag skulle göra. Men jag fortsatte att gå. Jag tänkte att det kanske var något fel på mjölken jag drack till frukost. Den kanske var gammal. Nu började skolan synas lite längre bort. Jag ökade mina steg och till slut sprang jag. Jag var livrädd, fastän det var mitt på blanka dagen. Jag slet upp den stora dörren till skolan och där inne stod en massa elever . Men dom var alldeles stela. Nu var det här inte roligt längre. Vad hade hänt? Är alla människor i hela L.A så här stela eller var det bara mig det var fel på? Var det jag som såg i syne? Helt plötsligt hörde jag att någon, eller något, rörde sig i skolbyggnaden… Jag vände mig om och tittade omkring men ingenting fanns där. Bara stelnade elever på väg till sina lektioner. Lektioner! Jag sprang till mitt klassrum för att se om det var någon rörelse där. När jag öppnade dörren hittade jag min lärare Mrs Hisselberg. Hon satt med en kaffekopp i sin hand. Men kaffet befann sig på hennes blåa blus. Typiskt Mrs Hisselberg tänkte jag. Hon spiller alltid ut sitt kaffe. Jag kunde inte undgå att skratta lite. Helt plötsligt dunsade det till, så att hela byggnaden skakade . Vad var det? tänkte jag så högt att jag nästan skrek ut det. Jag smög mig försiktigt ut från klassrummet och tittade mig långsamt omkring. Nu såg jag något rosa som rörde sig snabbt som vinden. Jag följde efter det men det var omöjligt att hinna ikapp. Jag sprang och sprang. Efter ett tag lade jag märke till att vi var på väg ut från skolan. Jag stannade och det lilla rosa tinget stannade. Sakta började det komma mot mig. Jag slöt mina ögon och väntade på att något hemskt skulle hända. Men inget hemskt skedde. Istället kände jag en len hand mot min kind och en klen röst som sa:
- Du behöver inte vara rädd Michelle… Jag är inte farlig.
Jag öppnade mina ögon och där var en liten svävande rosa figur. Jag ryckte till och den lilla rosa och väldigt söta saken följde efter.
- Vem är du?
- Jag är en fé och jag kommer med ett meddelande till dig från några som du saknar så mycket att du gråter dig till sömns varje kväll.
- Mina föräldrar?
- Ja, det stämmer.
- Hu.. hur… hur kan det vara möjligt?
- Det kan ingen svara på eftersom att ingen vet…
Den lilla féen ,som hette Rosa, tog fram en liten speldosa. Hona öppnade den försiktigt och tittade sen djupt och länge i den. Sedan började Rosa prata.
- Hej Michelle. Det här är din mamma och pappa som pratar. Vi vill att du ska veta att vi saknar dig så mycket. Och vi vill även att du ska veta att du kan prata med oss hur dumt det än känns, men vi hör dig och vi lyssnar på dig.
Jag kände hur en klump började växa i halsen på mig.
- Och lyssna inte på allt dumt dina elaka fosterföräldrar säger. Du är värd mycket mer än vad du tror. Vi måste sluta nu… Vi älskar dig gumman. Hej då!
Nu kunde jag inte hålla tårarna inne. Jag grät inte av sorg. Jag grät av lycka. Jag hade fått kontakt med mina döda föräldrar och det var det bästa som någonsin kunde hända!
Jag sa farväl till Rosa och tackade henne. När hon hade flugit ut ur skolan blev allt normalt igen. Alla rörde på sig. Från den här dagen var mitt liv förändrat för alltid!

Skriven av: Elin Hagman