Angelina, den sorgsna änglen

Angelina, den sorgsna änglen


Angelina slängde en blomma på graven, men hon grät fortfarande inte.
'Jag förstår att det är svårt för dig, det gör jag faktiskt! Och du ska veta att om du nån gång behöver nån att prata med så...'
Angelina avbröt fru andersson genom att gå iväg...hon visste att fru andersson bara menade väl, men det hjälpte bara inte till! Hur mycket än Angelina pratade så skulle det inte hjälpa!
Pappa var fortfarande död och kommer att förbli det, det var inget nån skulle kunna ändra på!
Hon satte sig vid fjärils bukten och började raffsa upp gräset.
Fru Andersson kom och satte sig brevid och fortsatte att prata...
'Även om du inte tror det så hjälper det att prata!'
Angelina var tyst och fortsatte att raffsa upp gräs.
'Men du vill ju inte ens försöka!'
Angelina var fortfarande tyst men började att raffsa upp gräs fortare...
'Om du bara vill prat...'
'NEJ DET VILL JAG INTE!' Skrek Angelina till.
'Men det kanske skulle bli bättre då!' uppmanade Fru andersson.
Men Angelina fortsatte att skrika:
'Pappa är död och förblir död!'
'men...'
'NEJ! Jag är trött på att sitta och prata med en jävla kärring hela dagarna! Jag vill bara vara ensam fattar du inte det? Lämmna mig i fred!' Angelina kände att hon hade tagit i för mycket, det enda
fru Andersson ville göra var ju att hjälpa till men hon fattade ju ingenting! Så Angelina fortsatte att raffsa upp det gröna gräset.
Fru Andersson såg sårad ut och sa:
'men om du bara ville...'
'NEJ!' skrek Angelina till!
Fru Andersson vände sig om och gick några steg och sa sedan:
'du vet var jag är.'
och fortsatte sedan att vandra iväg på den smala stigen.

Det var ungefär för en vecka sen pappa hade dött.
Han hade dött i en bilolycka.
Han hade varit på väg hem från jobbet i en taxi när det hände.
Angelina och pappa hade bråkat på morgonen men löste det via telefon.
Och Angelina hade lovat att baka bullar tills pappa skulle komma hem.
Hon hade skyndat sig hem från skolan och gjort degen och just stoppat in bullarna i ugnen,
när hon fick ett samtal från Fru andersson.
Hon hade tappat bullarna och plåten på golvet och ramlat ner på knä.

Angelina slutade raffsa gräs och kände på brännmärket hon hade fått på armen från plåten.
Hon hade inte haft tid att tänka på att det sved, hon hade inte ens haft tid att gråta.
Hon hade bara varit alldeles tom och tyst.
Det hade blivit mörkt nu och Angelina kollade upp mot himmlen, hon undrade om pappa satt där och kollade ner på henne, det kanske mamma också gjorde.
Eller mamma kanske inte var död.
Angelina visste inte var mamma var.
Faktum var att hon inte ens kände sin mamma utan bara visste att mamma älskade Angelina, för det hade pappa berättat när dom hade varit och fiskat...

Det var när Angelina var sex år, hon och pappa hade suttit på bryggan och fiskat och det hade kommit en rosa fjäril flygande.
Angelina hade sagt:
'Titta pappa jag älskar den rosa fjärilen'
Pappa hade skrattat och frågat:
'Men min lilla ängel hur kan du älska den om du inte känner den?'
Då hade Angelina varit tyst en stund och sedan hade hon sagt:
'Isåfall älskar mamma inte mig!'
Pappa hade svarat:
'Det är klart hon gör!'
Angelina hade sagt:
'Neee, för hon känner inte mig!'
Pappa hade kramat Angelina hårt och sagt:
'Jo, längst inne i sitt hjärta!'
När pappa och Angelina hade kommit hem hade Angelina fått ett halsband som föreställde en liten ängel.
Och pappa hade sagt:
'mamma älskar Angelina'
Det hade varit länge sen nu men Angelina kom ihåg det så bra fortfarande.
Sedan dess hade hon jämt haft på sig halsbandet.
Angelina satt ofta och pillade på halsbandet.
Det var lugnade på något sätt.

Nu var det jättemörkt och Angelina gick upp för den lilla smala stigen.
Imorgon så skulle Angelina till sin fosterfamilj.
Hon hade inte ett dugg lust till att åka dit men hon var tvungen.
När hon kom hem så gick hon in i sitt rum utan att säga nåt till fru andersson som satt och löste korsord.
Fru Andersson var Angelinas granne och hade passat Angelina ofta när hon var liten men nu var hon för stor för barnvakt.
Som tur så var det sommarlov, Angelina hade inte orkat att gå till skolan nästa månad.
Föresten så skulle hon byta skola.
Eftersom hon skulle flytta ifrån Uppsala till nåt ställe som visst hette veberöd och låg i skåne.
Hon hade inte orkat tjata emot för det var ingen menning.
Det var den där jävla staten som bestämde sånt.
Och sen hade hon inte bara kraft att orka nåt sånt, hon var bara arg och ledsen.
Plötsligt så kunde inte Angelina stoppa tanken 'Lever mamma?'
Sedan sommnade hon.

Nästa morgon så väckte Fru andersson Angelina och sa att frukosten var klar.
Angelina hade egentligen inte nån lust men, gick upp ändå.
Allt kändes menninglöst just nu så hon sket i allt, bara följede med strömmen av detta menningslösa liv.
Efter hon hade ätit upp frukosten så gick hon upp för att hämta sin väska.
Hon tog på sig klänningen som Fru Andersson hade sytt. I vanliga fall hade hon tagit på sig en T-shirt och ett par jeans, men bara för att hon mådde dåligt behövde hon ju inte förstöra för fru andersson.
Efetr ett tag så åkte hon och fru Andersson iväg med tåget ända ner till lund under färden så pratade Angelina inte ett dugg med Fru Andersson, och Fru Andersson pratade inte med Angelina.
Hon var tydligen fortfarande sårad för i går.
Plötsligt hörde Angelina att tåget stannade.
Angelina kollade ut ur fönstret och såg en flicka i samma ålder som hon själv och två små pojkar och en välklädd dam och en man brevid som troligen var hennes man.
Angelina och Fru Andersson gick mot den lyckliga familjen.
Fru Andersson sa till Angelina att stanna en bit ifrån och fru andresson gick emot familjen.
Efter ett tag hörde hon fru Andersson skratta och sedan vinkade hon mot familjen och kom tillbaka.
Angelina var tyst ett tag men sa sedan: 'va de dom eller?'
Andersson svarade:
'Vilka? ååå aha dom! Nejdå det var det inte, jag frågade bara om vägen.'
Angelina blev plötsligt förbannad och ville bara springa därifrån men hon stog still.
Efter ett tag såg Angelina en man komma fram, han hade jeans och en t-shirt, brevid honom gick en pojke som nog var runt 14-15år, alltså samma ålder som hon själv.
Mannen började prata med Fru Andersson och fru Andersson gjorde en gest mot Angelina.
Mannen sa:
'Nemen, hejsan! Det är jag som är Per och detta är min son Alfons'
Angelina flinade till men slutade genast. Hur kunde hon ha flinat bara så där?
Hade hon inte någon respekt för dom döda alls?
Hon hade ju faktiskt lovat sig själv att sörja.
Mannen avbröt hennes tankar när han skrattade till och sa:
'Haha det funkar på alla, nej han heter faktiskt inte Alfons utan Magnus'
'Men kallas mange' la pojken till.
Angelina gav ett litet försiktigt lende men inget mer.
Per visade Angelina och Fru Andersson till bilen.
Det var en volvo kanske 2 år eller nåt.
Fru Andersson satte sig fram och Magnus och Angelina satte sig bak.
Under färden så babblade Fru Andersson på som vanligt och Angelina satt tyst.
När dom väl var framme och steg ut ur bilen såg Angelina en röd villa.
Runt villan växte det buskar och lite ogräs här och där.
Hon gick in efter Per och han visade henne runt.
Dom hade rätt nya möbler och många rum.
Per visade Angelina hennes rum.
Rummet var helt okej men, skulle aldrig bli som hemma.
Det skulle inte Angelina heller bli...
Hon la sig på sängen och efter en stund somnade hon.
Hon vaknade av att Mange stog lutad över henne hon sa:
'Vad vill du?' sa Angelina lite trött.
'Jo, det är middag nu törnrosa!' Sa mange glatt.
Angelina skämdes lite över att hon hade sovit och gick genast upp.
Angelina gick trött efter Mange ner till middagen.
Där satt en flicka på ungefär 16år och hon kollade snabbt mot Angelinas håll och sen bort.
Angelina struntade i flickan och gick och satt sig.
Mange kollade på maten och bara ställde sig upp.
Han gick sen bara ut genom dörren och alla var bara tysta.
Angelina visste inte varför hon brydde sig men, hon gick efter.
Angelina såg Mange sitta på en sten.
Hon gick fram till han och klämde fram efter en stund:
'Varför gick du ifrån för?'
'Jag pallar inte mer...'
Angelina belv plötsligt arg!
Hon sa:
'Du har väl inget och ledsen för, min farsa har dött och så sitter du här och surar...fan vad tragiskt...' Mange blev tyst och sa sedan:
'Jaha du verkar tro att du är den enda på jorden som har rätt till att vara ledsen, men min morsa dog för tre veckor sen så du ska bara hålla käften!'
Angelina tittade sorgset på Mange en lång stund och sa:
'hur dog hon...'
Mange kollade upp på Angelina och sa:
'det skiter väl du i...'
Angelina tittade sorgset på Mange och kramade honom.
Hon visste inte varför men, det kändes liksom rätt.
Mange började gråta.
Angelina kollade på honom, i vanliga fall hade Angelina tyckt att det var en mes till kille men nu så var hon bara avundsjuk.
Det var orättvist att han kunde gråta men inte hon.
Angelina hade inte gråtit efter sin pappas död och skulle nog inte heller kunna göra det.
Efter en stund så bestämde sig Angelina att det var nog.
Hon sa:
'nej...nu räcker det...'
Mange kollade på Angelina och sa:
'Om du berättar detta för nån så kommer jag döda...Fru Andersson'
Angelina kollade på Mange som nu log och sa:
'Gör det...henne gillar jag ändå inte!'
Båda små flinade och reste sig upp och börja vandra hem.

Angelina visste varken inte var mamma var eller om hon skulle vara kvar på det här stället det, ända hon visste var att hon inte var den enda som var sorgsen.

En novell av Hanna L.








Författare:

Publicerat

Dela: