Ångest

Söndagskvällen fylld av existentiell ångest, arbete som väntade under morgondagen. Vad skulle ”mailkorgen” ha i sitt sköte?

Fredagens ”After Work”, och lördagens bakrus var glömt, kvar fanns timmarna till måndagsmorgonsklockans skränande signal.

Jag vaknade av telefonens alldeles för stressiga väckningssignal. Mitt bröst var svettigt av det
alldeles för varma täcket jag hade haft på mig; eller var det möjligen den dröm jag fragmentariskt
kom ihåg som gjort mig så svettig? Ja, det kanske var en dröm fylld av obehag och svek.

Jag satte mig på sängkanten och noterade min egen lukt; en lätt lite halvunken svettlukt.
Morgonen var tung, det hade blåst hela natten och jag hade vaknat från och till. Tröttheten och den sedvanliga måndagsångesten gjorde nu entré.

Tryggheten, morgonrutiner. Tre koppar kaffe som måttades upp i kaffebryggaren, smör, ost och
yoghurt som ställdes fram på det runda köksbordet innan ”morgonskiten” skulle uträttas.
Vem hade jag blivit? När Petra fanns i min närhet var livet lättare, och jag behövde inte förbereda morgondagen så exemplariskt som jag nu gjorde. Jag hade den senaste tiden noterat att behovet
av att förbereda morgondagen växt sig starkare. Hade det rent av blivit en del av min personlighet
tänkte jag medan jag hasade mig bort till toaletten.

Toaletten var alltid varm och välkomnande. Morgonens höjdpunkt! Kanske var det just den
instängda ensamheten, låset som stängde ute allt annat som fick mig att känna trygghet just där.
Gud, vad jag älskar den ensamma stunden helt för mig själv instängd på toaletten, så analt, så äkta. Kroppens utsöndring av illaluktande kroppsvätskor berörde mig inte. Jag lade handen på elementet
och kände hur värmen spreds ut i min kropp.

Medan jag satt där så kom jag att tänka på min barndoms barnprogram. Beppe Wolgers liggandes
iklädd pyjamas i en säng, tillsammans med massa dockor. Dockan Sigrid som sitter på en potta
bredvid och varje kväll skriker fäääärdig! Hur faan var Beppe funtad? Lärde han sig aldrig.
Sigrid hade ju samma jävla replik varje kväll... Ja, även jag tyckte att det var helt normalt att
Beppe somnade och vaknade av Sigrids vrål kväll efter kväll. Kanske var det en rutin även för
Beppe? Jag var ju där själv med mina förbannade morgonrutiner.

När jag minutiöst hade torkat mig och konstaterat att pappret inte hade något spår av avföring så
klev jag genast in i duschen. Stickningarna i låren som hade domnat efter en alldeles för lång morgonsittning på toastolen började sakta släppa.

Morgonduschen fick mig att piggna till, men blotta tanken på att ställa sig vid hållplatsen och
vänta på en buss som mest troligt var försenad gladde mig inte. Lukten från kaffet spred sig in i badrummet, jag torkade mig snabbt och såg fram mot frukosten.

Bordet var dukat jag njöt av att ingenting var missat. Redan dagen innan hade jag ställt fram morgonbestyret.
Jag åt min yoghurt, betraktade grannen i huset bredvid som såg ut att läsa morgontidningen.
Att glo på sina grannar; är det en pervers syssla? Tanken flög förbi, men den var berättigad
eftersom jag nog varje morgon slängde ett ”getöga” över till grannen, med hopp om att få se något smaskigt. Grannen som jag inte visste vad han hette hade jag döpt till Örjan. Jag tyckte att
namnet passade honom; en glad man med lätt puckelrygg som i princip inte hade några vänner.
Jag hade sett att det någon gång per år var en yngre man på besök. Honom hade jag döpt
till ”sonen”.

Jag sneglade på klockan och konstaterade att det var dags att ge sig av till jobbet. Sex grader, lätt
duggregn och piskande vindar. Höst på västkusten, en höst som i värsta fall börjar i september
och slutade vid juletid. Därefter övergång till något som kan liknas vid vinter, men som inte riktigt
är det. Tio centimeter snö på morgonen, och regn på dagen.

Nu stod jag vid busshållplatsen med de andra och funderade på sommaren som hade övergått till
höst, en höst med regn och blåst. Tankarna flöt iväg till solvarma klippor då jag och Petra hade
legat bredvid varandra. Jag kunde fortfarande känna hennes varma kropp, höra hennes skratt…
”Släpp tankarna” viskade en inre röst, och jag tryckte genast bort mina tankar.
Enkelt tänkte jag; on, off som en strömbrytare. Det var så jag hanterade mina känslor, så enkelt,
så smärtfritt...

Jag ställde mig med ryggen mot vinden och förbannade min egen snålhet. En varmare jacka
hade jag behövt, varför i helvete köpte jag inte jackan som jag kollade på i helgen. Ja, den var dyr!
Men nu hade den varit skön.

Att betrakta de andra som väntade på bussen var som att se sig själv. Människor precis som jag;
trötta, kanske längtande efter något odefinierbart. Mannen som stod där med sin väska, som
troligen endast innehöll en matlåda hade jag sett förut. Vi hade morsat några gånger men inte
kallpratat ännu. Kvinnan som klätt på sig för lite såg ut att frysa rejält. Kläderna var välsydda
och passade henne. Hon var vacker, och visste om det allt för väl. Jag funderade på var hon
kunde jobba. Jag hade inte sett henne förut. Jag betraktade henne lite från sidan. Hennes
anletsdrag var skarpa; vass näsa, karaktäristiska kindknölar och tunna läppar.

Ljudet från bussen hördes tydligt, två ljuslyktor syntes genom morgondiset. Bussen bromsade
sakta in och dörren öppnades lite för sakta, kvinnan som säkerligen hade varit först vid hållplatsen markerade tydligt att det var hon som skulle stiga på först. Jag hade noterat detta fenomen
tidigare; först vid hållplatsen stiger på först…

Jag gick som vanligt långt bak i bussen. Undvek att möte någon med blicken, ville inte bli
erbjuden en plats bredvid någon som i värsta fall pratade konstant.
Bussen vaggande, sakta fram och tillbaka på gatstenens ojämnheter, sövande rytmiskt.
En och annan resenär såg ut att sova djupt. Jag hade aldrig lyckats somna på väg till jobbet,
eller rättare sagt jag ville inte somna.

Bussen fylldes sakta med morgontrötta människor på väg till arbetet. Jag betraktade var och en
av de som steg på bussen.
Där fanns kvinnan med de synliga kindknotorna som lämnade en svans av röklukt efter sig när
hon sakta gick genom bussen och letade efter en lämplig sittplats. Den välekiperade mannen
med beige trendig kavaj och bruna manchesterbyxor, matchande väska och en färgglad scarf.
Två morgontrötta ungdomar med luvtröjor, säckiga byxor och mobiltelefon i händerna hasade
sig ner i på sätena bredvid mig och slöt sina ögon. Jag tror de somnade innan röven hade touchat sittdynan.

Två män i några säten framför mig diskuterade något ohörbart. Jag betraktade deras gestikulerade
med stort nöje. Den äldre av de två såg ut att föra diskussionen; hans handrörelser syntes över
ryggstödet, tydliga markeringar med handflatan som rörde sig rytmiskt upp och ner.
Den yngre av de två såg mest ut att lyssna, kanske något undergivet. Han nickade förstående
medan den äldre pratade. Kanske hade han bara haft oturen att få en pratkvarn bredvid sig på morgonbussen?

Jag slöt mina ögon och försökte komma ihåg nattens dröm. Jag var liten, ett barn, jag var sju år,
kanske åtta. Jag blundade fortfarande. Trött, omtöcknat, ett barn som ännu inte känt förakt.

En varm bris fick löven i björkarna att dallra, varma solstrålar hittade vägen ner mellan
björkens lövskrud och träffade mitt ansikte som varma nålar.

Mina ögon öppnades sakta, jag kisade upp mot björkens dallrande lövverk. Hängmattan
jag låg i kände jag igen, det var den jag dagen före hade lekt i. Skrattande, med spretande armar
och ben hade jag hållet mig fast i dess kant medan min mor gungade mig. Hängmattans långsamma rörelser som jag nu kände, berodde på den varma bris som svepte in från sjön.

Här hade jag inte somnat kvällen före, utan någon hade burit ut mig hit medan jag sov.
Jag tryckte ner mina armbågar mot hängmattans tyg för att kunna balansera utan att falla ur.
Jag minns hur jag med en viss rädsla tog mig ner till fast mark och gick mot stugan som mina
föräldrar hade hyrt några veckor under sommaren.

Dörren till sovrummet stod på glänt, och jag hörde min mors röst där inne ifrån.
Hon pratade med någon, en man, men inte min far. Hennes röst var annorlunda.
Inte den röst jag var van vid, utan mer andfått, liksom lite plågad. Jag tryckte upp dörren och
avbröt min mor och hennes älskare sekunderna före min mors orgasm. Våra blickar möttes
under några sekunder, och jag såg hur hennes rädsla förbyttes till ilska. Ilska över att snuvas på en efterlängtad orgasm. ”vad tittar du på sa hon! Detta är Sven, och vi är arbetskamrater”.
”Gå ut och ta dig nått i köket så kommer vi snart” Jag släntrade ut i köket och satte mig på
den gamla pinnstolen. Dörren till sovrummet trycktes igen med en smäll, och samma ljud som
jag nyss hade hört när jag kom in i sovrummet kunde jag nu höra fast dovare.

Min syster som var tio år äldre än mig var tillfälligt hemma på besök. Jag såg henne inte så ofta,
och kände henne inte. Kände henne inte på det viset som man vill känna sina syskon.
Jag saknade henne, och hon hatade mig.

Hon hatade och andra sidan oss alla. Min mor kallade hon hora. Min pappa höll sig undan, och lät
mamma ta all hennes ilska. Jag förstod inte, jag såg bara min systers ilska, det som fick mig att
rygga tillbaks, in i ett hörn, helst in i ett annat rum, en stängd dörr. Mina färgkritor och tapeten
som jag målade på fick mig på andra tankar, jag kunde stänga av, och det var det jag oftast gjorde.

Bussen hoppade till, jag öppnade ögonen och kände hur svetten porlade sig i pannan...

Fortsättning följer någon gång...

Författare:

Publicerat

Dela: