Änglar Del 1

EN ÄNGEL RÄCKTE FRAM HANDEN

Det kändes som om det var dags att göra bokslut över sitt liv. Och
ingenting hade blivit som Linnea hade tänkt sig. Det värsta var att
minnet inte hade fungerat. Det visste hon nu i efterhand. Vissa minnen
som varit försvunna i årtionden hade plötsligt börjat dyka upp. Med mer
eller mindre märkligt innehåll. De äldsta minnena härrörde från
barndomen. Hon minns den stora, majestätiska kyrkan. Den som hon nästan
dagligen gick förbi när hon var barn.
Hon går förbi Matteuskyrkan, som den heter, på väg till och från skolan.
Hon går i första eller andra klass. Hon minns inte så noga. Hon är
fascinerad av den ståtliga byggnaden. Hon minns den röda tegelfärgen med
tydlighet. Hon känner också djup respekt för kyrkan. Ibland känns det
som om hon var iakttagen. Hon ryser nästan just när hon går förbi
kyrkan. Hon tycker att det vilar något mystiskt och hemlighetsfullt över
den.
En dag när hon går förbi hör hon plötsligt en röst. Hon undrar var den
kommer ifrån. Hon ser sig omkring men ingen syns till. Men ändå hör hon
rösten tydligt. Det är en vänlig och djup mansröst. Rösten frågar om hon
tycker om kyrkan. Hon svarar att det gör hon men att hon också känner
sig lite rädd för den. Rösten uppmanar henne till att gå in i kyrkan. På
så vis skulle hon övervinna sin rädsla för den stora kyrkan. Men Linnea
tvekar. Hon tycker inte att man bara kan kliva in så där utan vidare.
-Kyrkan är öppen för alla, förklarar den behagliga rösten.
-Vem som helst får gå in där när dörrarna inte är låsta. Och nu är dom
inte låsta.
Linnea lyder den vänliga rösten. Hon går fram och känner på den väldiga
dörren. Motvilligt glider den upp. Men den knarrar inte så mycket som
man hade kunnat förvänta sig. Kyrkan verkar nästan ännu större när hon
ser den inifrån. Hon går in mellan bänkraderna. Rösten lotsar henne
framåt. Hon låter blicken vandra upp över väggarna och vidare till
taket. Hon tycker att kyrkan är gigantisk. Hon känner sig väldigt liten.
Hon kommer till slut in i ett mindre rum. Den är inte tom. Kyrkoherden
är där. Han ler mot henne men hon känner sig ändå tvingad att komma med
en förklaring. Men hon kan inte ljuga. Det har hon alltid varit dålig
på. Hon bestämmer sig för att säga sanningen.
-Förlåt att jag går in här utan lov. Men en röst sa åt mig att gå in.
Han sa att alla fick gå in här, säger Linnea försiktigt. Hon vill inte
att prästen ska bli arg på henne. Det blir han nu inte. Och det lät
inte så dumt att säga sanningen som hon varit rädd för.
-Jaha, du hörde en röst sa du, svarar prästen henne vänligt.
-Ja hur konstigt det nu än kan låta, ursäktade sig Linnea.
-Så konstigt är det väl inte. Lite grann kanske. Det beror lite på var
den här rösten kommer ifrån, svarar prästen nyfiket.
-Jag hör den bara i mitt huvud. Vet inte varifrån den kommer.
-Det är ingen fara. Du är inte den första som hör röster. Det har flera
gjort före dig, säger prästen i ett försök att avdramatisera det hela.
-Det är inte så mycket att bry sig om. Men det var nog klokt av dig att
göra som rösten sa. Sådana röster ska man alltid lyda. Och så fick jag
chansen att träffa dig. Jag tycker att du är en rar liten flicka. Så
pratade de inte mer om den märkliga rösten. Linnea tycker att prästen är
en av de trevligaste människor hon hittills mött. Hon får följa med
honom hem. Han bor i närheten i ett hus som tillhör kyrkan. Han bjuder
henne på saft och kakor. Sedan vill han att hon ska berätta så mycket
som möjligt om sitt liv. Linnea berättar så gott hon kan. Prästen frågar
om ett och annat och Linnea svarar snällt. Hon är i grund och botten ett
fogligt barn. Men ibland kan hon vara väldigt envis och vilja gå sin
egen väg. Men inte den här gången. För prästen visar henne den respekt
som vuxna sällan visar barn. Emellanåt har prästen ett fundersamt
uttryck i ansiktet. Men han ifrågasätter inget av det som Linnea säger.
När Linnea går därifrån känns det som om prästen är hennes bästa vän. !
Men den välgörande känslan får inte sitta i länge. Ganska snart glömmer
hon bort prästen. Det går inte lång tid förrän hela minnet av den gode
kyrkoherden bleknat bort. I vuxen ålder när hon åter minns känner hon
sorg. Långt senare i livet sörjer hon förlusten av en av de finaste
människor hon någonsin känt. Hon förstår inte hur hon överhuvudtaget
kunde glömma. Det är en gåta för henne.
Linnea fortsätter att höra rösten. Även efter att hon glömt kyrkoherden.
Och nästan jämt tilltalar rösten henne bara när hon går förbi kyrkan.
Hon börjar prata om rösten i skolan. Och det vill sig inte bättre än att
en del klasskamrater börjar reta henne. De retar henne för att hon tror
att Gud pratar med henne. Varför skulle Gud prata med just henne. För
någon annan än Gud kan väl inte prata med folk direkt in i deras
huvuden. De tyckte inte att hon är mer speciell än några andra. Det
tyckte inte Linnea heller. Men varför hade Gud valt att prata med henne
just. De trodde helt enkelt inte på Linnea. De bestämde sig för att hon
ljög. Och sådana som ljuger vill man inte vara kompis med. De är ju bara
konstiga. Så om vartannat retade de Linnea eller brydde sig inte alls om
henne.
Men plötsligt en dag började Linneas klasskompisar bete sig som vanligt
igen. Deras beteende återgick till det som varit innan Linnea började
prata om rösten i sitt huvud. Det var som om de aldrig hört henne prata
om den. Efter det pratade hon heller aldrig mer om det. Hon ville inte
bli retad igen. Men hon tyckte att det var underligt att hennes
klasskompisar bara hade glömt allt så plötsligt. Linnea tyckte att det
var skönt. Nu slapp hon höra de andras gliringar. Och när hon tänkte
tillbaka på de senaste dagarna så kunde hon inte erinra sig att hon hade
hört rösten. Den hade slutat prata med henne. Det skulle inte dröja
länge förrän även hon hade glömt allt om rösten.

Åren går eller kanske inte. Linnea minns inte så klart. Hon kommer inte
ihåg hur gammal hon var. Den där sommaren när hon hade fått en ny
bikini. Kanske var det samma år. Eller året efter. Det kanske till och
med var tre, fyra år senare. Hon simmade i alla fall med den nya
bikinin. Den var fin men hon hade upptäckt att den blev för genomskinlig
när den var blöt. Hon var ju bara ett barn så det borde inte ha stört
henne så mycket. Men det gjorde det. Hon hade nog bikinin bara den
sommaren. Hon simmade under vattnet. Hon måste ha blundat för hon såg
inte stenen som hon simmade in i med huvudet före. Men hon kände det
däremot. Det gjorde inte så hemskt ont som man kan tro. Istället blev
hon nästan som bedövad. Hon tappade rörligheten i armar och ben. Sedan
börjar hon sakta glida in i ett tillstånd av medvetslöshet. Hon vet vad
som håller på att ske men orkar inte kämpa emot. Hon låter
medvetslösheten ta överhand. Hon försvinner mer och mer. Hon är inte
rädd. Det är rent av ett !
behagligt sätt att ge upp andan på tycker hon. Plötsligt hör hon rösten
igen. Rösten från kyrkan. Men den är sig inte lik från förra gången. Den
är hård och uppfodrande. Den uppmanar henne att simma upp till ytan. Hon
vill helst ignorera rösten och låta sig svepas in djupare i det
behagliga tillståndet hon befinner sig i. Men Linnea kan urskilja ett
ursinne i rösten och vågar inte trotsa den. Mödosamt tar hon sig upp
till ytan. Hela tiden manar rösten på henne. Hon ska simma snabbare
tycker den. Han har egentligen inte tid för det här. Han har viktigare
saker att syssla med än att lära henne simma säkert. Så fort hon nått
bryggan försvinner rösten. Med hjälp av sina sista krafter kämpar hon
sig upp för stegen. Hon går upp och sätter sig på berget. Hon känner att
hon måste samla inte bara sina krafter utan också sina tankar. Hon inser
att hon skulle ha varit död vid det här laget om det inte hade varit för
den arga röstens skull. Hon förstår ingenting. Hon känner varken rädsl!
a eller förskräckelse. Men däremot förundran. När hon sitter där i sin
ensamhet hör hon rösten igen. Nu lät den vänligare. Den undrade om hon
klarade sig själv nu. Det gjorde hon svarade hon. Rösten hade låtit
annorlunda mot den första rösten. I sitt stilla sinne undrade hon om den
tillhörde någon annan. Efter en stund kommer Linneas bror och hämtar
henne. Han tänkte leta efter henne förklarade han. Men nu hade han
hittat henne på det första stället han valt att leta på. Så det gick
fort. Under tiden som de går därifrån glömmer Linnea allt som hänt.
Inte känner hon smärtan i huvudet heller. Hon känner sig som vanligt.

Hon fortsätter att minnas händelser ur barndomen. Den här gången minns
hon när hon är ute på en ridtur tillsammans med stallkamraterna. Kanske
är hon inte riktigt barn längre. Hon har blivit tonåring. Hon rider
barbacka på sin häst. Men ganska snart ångrar hon sig att hon inte tog
på sadel på hästen. Hon skulle ha gjort det trots att Ami, som en av de
andra flickorna hette, sagt att hästen inte trivdes i sadel. Hon skulle
bara ha struntat i det. Det kände hon nu. Hästen kändes så smal. Eller
ponnyn rättare sagt. Linnea hade aldrig suttit på en så smal häst. Och
så hade den en otrevlig vana att gå i sidled. Och varje gång den ökade
takten höll hon på att glida av hästen. Men enligt Ami’s påstående
skulle den ha betett sig ännu värre med sadel. Linnea lyckades hålla sig
på hästryggen hela tiden. Men det kostade på. Det hade inte varit någon
trevlig ridtur. Nästa gång de skulle ut och rida blev hon tilldelad
samma häst. Linnea protesterade inte men den här gången satte hon sad!
el på hästen. Ami försökte naturligtvis avråda henne från att göra det.
Men Linnea bestämde sig för att inte lyssna. För det var när allt kom
omkring lite märkligt att ingen annan försökte varna henne för att ta
sadel på hästen. Om det nu var så farligt borde väl flera känna till
det. Vad Linnea inte kände till och inte många andra heller var att Ami
själv ridit barbacka på hästen och trillat av. Men det var något hon teg
om. Linneas beslut visade sig helt rätt. Den här ridturen blev mycket
trevligare än den föregående. Hästen hade inte betett sig annorlunda mot
sist. Men hon hade sluppit klamra sig fast så mycket. Med sadel hade det
varit mycket enklare. Mitt under ridturen stannar de till. De låter
hästarna vila lite under tiden som de pratar med varandra. Ami vänder
sig mot Linnea.
-Vad feg du var som inte vågade rida barbacka, slänger hon ur sig.
-Jag rider för att ha kul inte för att vara tuff, svarar Linnea.
-Ja det märktes tydligt.
-Jag tycker inte det är roligt att hela tiden behöva klamra sig fast för
att slippa ramla av. Linnea börjar känna sig irriterad av Ami’s påhopp.
Hon tycker att det är konstigt att Ami måste bekymra sig över hur hon
rider. Hon för egen del skulle inte bry sig det minsta om andra valde
att rida med eller utan sadel.
-Men vi andra skulle ha tyckt att det var roligt, svarar Ami
-Bara du skulle ha tyckt det. Inte vi andra, säger en av de andra
flickorna. Hon har sett att Linnea börjat ta illa vid sig av samtalet.
Vilket för övrigt flera av de andra flickorna också gjorde. Då ingriper
rösten igen. Den säger åt Linnea att ta det lugnt. Först blir hon
fullkomligt överrumplad. Vilket syns i hennes ansikte. Men sedan spelas
en snabb kavalkad av glömda minnen upp i hennes huvud. Inom några
sekunder vet hon vad det handlar om. Hon minns nu att hon hört rösten
förut. Den uppmanar henne till att hålla masken. Vilket hon också gör.
Men Ami hade hunnit iaktta Linneas ansiktsuttryck. De hade bara varat
ett par sekunder. Men det hade räckt för Ami. Hon drar sina slutsatser
som hon sedan delar med sig av.
-Vad konstig du såg ut ett tag. Man kunde ha trott att du hörde röster
eller så, säger hon.
-Gjorde du det. Hon spänner blicken i Linnea för att demonstrera att hon
krävde ett svar. Linnea låter sig inte påverkas men tycker att det är
ytterst märkligt att Ami förde det på tal. Lugn säger rösten. Den
förklarade att det inte bara var hon som hörde röster. Det fanns även
andra som gjorde det. Hon var inte den enda. Rösten sa åt Linnea precis
hur hon skulle svara.
-Vad konstiga frågor du ställer. Man skulle kunna tro att du har egen
erfarenhet av att höra röster. Linnea ställde motfrågan exakt så som hon
blivit tillsagd.
-Ja det har jag också. Men jag borde ha förstått att du inte har det,
svarar Ami lite smått hånfullt.
-Det är inte vem som helst som kan höra röster, avslutar Ami svaret med.

Ami’s svar förbluffar Linnea. Egentligen känner hon sig både förvånad
och lättad. Alla de gånger som hon hört rösten har hon alltid trott att
hon varit ensam om det. Det var en lättnad att veta att det fanns andra
som hon. Hon önskade bara att de var trevligare än Ami. Linneas röst sa
att hon nu inte behövde säga mer. Det Ami sagt själv räckte gott och
väl. När Linnea ser hur de andra som lyssnat betraktar Ami förstår hon
vad rösten menar. Det var inte hon som blev bortgjord utan Ami. Och hon
hade lyckats göra bort sig helt av egen kraft. De rider hemåt under
tystnad. Ingen vet vad de ska säga. Mer än Ami. Som plötsligt insett hur
dumt det hon sagt måste ha låtit. Nu försökte hon skämta bort allt. Att
hon bara skojat. Linnea kunde ha intygat att det hon sagt var sant. Men
det tänkte hon inte göra. Efter att de andra insett att Ami inte var en
person man behövde lyssna på blev hon faktiskt trevligare som person.
Men vänner blev de aldrig. Men inte ovänner heller.


Dessa barndomsminnen är de mest framträdande för Linnea. Men det är inte
bara händelser och röster som träder fram. Även personer gör det. Vissa
mer än andra. Hon minns Gert. Hon måste ha varit runt tjugo när hon
träffade honom för första gången. Han var i hennes egen ålder. Kanske
något eller några år yngre. Linnea och en av hennes väninnor var bjudna
på en fest. Det var inte vilken fest som helst. Nej de var bjudna till
en fest hos ett MC-gäng. De skulle hålla till i deras klubblokal. En
gårdsliknande byggnad strax utanför staden. Men som tur var gick det
bussar dit. Så det skulle inte bli några problem att ta sig dit. Det
hela kändes som ett spännande äventyr för Linnea. Hon kände ingen av
knuttarna och det gjorde heller inte Monika som hennes väninna hette.
Men det gjorde inte så mycket resonerade Linnea. Hon kunde alltid lära
känna dem. Hon skulle anstränga sig extra för att verkligen bli bekant
med några. Det bestämde hon innan de åkte iväg. Det tog en stund att
åka med bussen men till slut var de framme. De kliver av och börjar gå i
riktning mot MC-klubbens hus. Det ligger inte långt borta så det går
fort. De står utanför och iakttar folket som kommer och går. En del ser
väldigt buffliga ut. Men det finns en och annan som ser riktigt hyfsad
ut också. Men åsynen av de tuffa MC-brudarna gör att Linnea sansar sig
betydligt. De ser inte ut att vara att leka med. Det kanske är bäst att
vara försiktig intalar hon sig. Men Linnea hinner aldrig in i huset.
Istället kommer en bil körande och parkerar inte långt från Linnea och
Monika. Det är en ganska risig bil. Men killen som kliver ur är allt
annat än risig. Linnea undrar om han tillhör MC-gänget. Han kommer rakt
fram till henne. Han säger åt henne att följa med. Tonläget han använder
gör att Linnea lyder honom utan minsta protester. De hoppar in i hans
bil och kör iväg. Under andra omständigheter hade hon säkert protesterat
högljutt. Men något säger henne att hon nog bör lyssna och lyda. Ger!
t som killen heter tillhörde inte MC-gänget. Och det skulle inte hon
heller göra. Det kunde hon bara glömma, var hans fasta ståndpunkt. Han
kastar en granskande blick på henne.
-Jaså du har hyfsat till dig. Blir det till att jaga killar nu, blir
hans fräcka kommentar.
-Du har tagit det lugnt hittills och ska fortsätta med det, tillägger
han.
-Annars kommer du att få höra av mig igen. Och då kommer jag inte att
vara så här trevlig.
I Linneas öron lät det hela smått hotfullt men bestämmer sig för att det
lät värre än vad det i själva verket var. Kanske hade han bara sagt så
för att hindra henne från att råka illa ut.
Linnea fogar sig dock inte helt i hans önskan. Hon tycker att det är
något som hon själv borde få avgöra. Det är i hennes tycke inget som
angår honom. Gert behåller sitt lugn trots att Linnea säger emot honom.
Men hennes protester är ganska lama. Ju mer hon pratar med Gert desto
mer inser hon att de där knuttarna egentligen inte var något för henne
Och det var helt uppenbart att hon tydligen kände personer som var något
speciellt. Gert ville inte säga för mycket. Han tyckte bara att hon
skulle hålla sig i skinnet. Och umgås anständigt med mer passande
killar.
De har kommit fram till huset hon bor i. Där släpper han av henne.
-Hej då. Jag hoppas att jag slipper göra om det här, blir det sista han
säger till henne. Sedan kör han sin väg. Det kommer att dröja länge
innan Linnea träffar honom igen.
Linnea går in genom porten och uppför trapporna. När hon kommer fram
till sin dörr letar hon fram nycklarna. Hon låser upp och hänger av sig
jackan. Hon gör i ordning te åt sig. Kvällen blev kortare än vad hon
tänkt sig. Men hon känner sig inte besviken eller arg. Bara lite
fundersam. Hon dricker sitt te försjunken i tankar. När koppen är tom
går hon och lägger sig.

Linnea förflyttar sig fram i sina minnen. Hon befinner sig nu i
Stockholm sedan något år tillbaka. Hon sitter i en bil och färdas fram
på motorvägen. Hon har slutat jobbet och får skjuts hem av en
arbetskamrat. Det är sen höst och det har börjat uppträda blixthalka på
vägen. De ser vad som håller på att ske. Bilar en bit framför dem har
krockat. Och hela tiden krockar nya bilar. De inser plötsligt med
förfärande klarhet att de strax står på tur. Bilen framför kommer inom
ett ögonblick att köra in i bilen framför den. Allt går för snabbt för
att någon ska hinna reagera. Det enda de hinner med är att tänka en
tanke. Att de kommer att krocka Men då händer något oförklarligt.
Plötsligt gör den framförvarande bilen en undanmanöver. Den svänger
undan och kör upp bredvid bilen den nyss höll på att krocka med. Lika
snabbt stannar den. Tack vare bilförarens nästan övernaturligt snabba
reaktionsförmåga hann även de stanna i tid. Bilen efter dem hade också
turen att hinna stanna. Men!
den bilen i sin tur blir påkörd av bilen bakom. Linnea och hennes
väninna kliver ur sin bil. De är helt oskadda. Och det är deras bil
också. Den suveränt skickliga bilföraren i bilen framför har kommit fram
till dem. I likhet med dem helt oskadd han också. Linnea kan inte låta
bli att berömma honom för hans körskicklighet. Hon säger att om hon inte
sett det med egna ögon skulle hon aldrig trott att någon kunde reagera
så snabbt som han hade gjort. Men då svarar han att det inte var han
själv som kört bilen. Linnea förstår inte vad han pratar om. Dels satt
han ju bakom ratten och så var han ensam i bilen. Men mannen vidhåller
att det inte var han som kört bilen. Visserligen hade han haft sina
händer på ratten. Men det var någon annan som hade kört. Mannen verkar
aningen förvirrad samtidigt som orden flödar ur honom. Han sa att han
aldrig varit en reaktionssnabb förare. Han hade inte ens hunnit tänka.
Hans huvud hade varit tomt på tankar. Han hade sett att hans händer rört
si!
g men allt hade verkat overkligt. Nästan som i en dröm. Han kunde inte
förklara bättre. Och hur skulle han kunna det. Han fattade knappt själv
vad som hade hänt. Men det bekymrade inte honom nämnvärt. Vad det nu
var som tagit över hans kropp så hade det räddat honom från att bli
skadad. Istället kände han nästan djup tacksamhet mot detta väsen. Vad
det nu kunde ha varit. Och den gåtan skulle få förbli olöst. Han tänkte
inte forska i det. Även mannen i bilen bakom hade upplevt något
konstigt. Han hade visserligen hunnit stanna av egen kraft. Det trodde
han åtminstone. Men sen hade en märklig kraft pressat honom bakåt mot
rygg- och nackstöd. Han hade känt sig helt paralyserad. Men av den
anledningen slapp han pisksnärten när hans bil blev påkörd. Så även han
hade kunnat kliva ur sin bil helt oskadd. Däremot hade hans bil fått
skador. Men det gjorde honom inte så mycket. Han var bara glad att han
hade sluppit bli skadad. Folket i den bakomvarande bilen var inte lika
lyckosam!
ma. En av dem ådrog sig skallskador. Den personens tur i oturen var att
det inte var allvarligt.
Linnea tyckte väl att allt detta lät lite väl konstigt. Men någonstans
långt inne i hennes huvud försöker något att göra sig gällande. Det
ligger så väl undangömt att det inte lyckas vidare bra. Men det lyckas
tillräckligt bra för att hon inte helt ska avfärda det som hon nyss har
hört. Efter en stund inser de andra bilförarna det konstiga i det de har
berättat. Till slut undviker de att prata om det. De övergår till att gå
runt och leta efter skadade. Men de flesta är redan omhändertagna. Och
de som inte är det klarar sig själva. Det tar upp emot en timme att röja
undan efter olyckan. Sedan kan de åka vidare. Linnea glömde aldrig
olyckan men pratade heller aldrig om den.

Bland det sista hon minns är när hon är på väg hem efter ett julbord som
hennes arbetsgivare hade bjudit på. Hon har förflyttats fram ungefär
åtta år i tiden. Det var faktiskt inte så länge sedan det hände. Två
eller tre år på sin höjd. Hur som helst var hon på väg till tunnelbanan.
Hon hade lite bråttom för hon ville hinna med sista bussen i den kommun
hon bodde i. När hon passerar spärrarna dyker det plötsligt upp en
obehaglig och hotfull figur. Han är framme vid spärrarna och ska just
till att hoppa över. Det är bara en meter som skiljer mellan dem.
-Dig ska jag ha roligt med, väser han innan han tar sats för att hoppa.
Linnea känner sig paralyserad. Hon vill springa därifrån. Men hennes ben
lyder inte. Hon kan inte ta sig någonstans. Hon förbereder sig på det
värsta. Men i nästa ögonblick faller mannen ihop. Mitt i en rörelse. Det
är det bland det underligaste Linnea har bevittnat. Ena ögonblicket hade
han varit en kraftfull man i sina bästa år. Och i nästa låg han i en
orörlig hög på golvet. Hon såg bara en arm och ett ben sticka fram bakom
spärren. Hon vågade sig inte närmare för att se efter hur det gått.
Istället springer hon ut på perrongen. Förlamningen har släppt och hon
är på sin vakt hela tiden. Hon spanar hela tiden för att se om mannen
tänker följa efter henne. Men hon ser inte till honom. Han ligger
fortfarande kvar intill spärrarna. Han kommer aldrig mer att resa sig
upp. Men det är Linnea lyckligt ovetande om. Linnea klarade sig undan
med blotta förskräckelsen. Hon hinner med sista bussen och är snart hem!

ma. På natten sover hon en drömlös sömn.

Det är kallt och Linnea börjar frysa. Hon orkar inte resa på sig. Inte
ens röra på sig. Hon måste svimmat av ett tag. Och nu när hon äntligen
vaknat upp kan hon inte röra på kroppen. Hon hade nyss gått ner för
sluttningen. Hon gick försiktigt för det var halt på sina ställen. Snön
var hård och kompakt. Men ovanför låg ett tunt lager med nyfallen
pudersnö. Det ville sig inte bättre än att hon halkade. Och det rejält.
Hon hade fallit på rygg. Mycket hårt. Kroppen hade nästan domnat bort av
fallet. Och så hade hon känt smärtan i pannan. Något hade slagit till
henne. När hon förstår vilken situation hon befinner sig i slår chocken
till. Den stärker sitt grepp om henne för varje andetag. Hur ska någon
hitta henne här. Hon befann sig i skogen. Innan någon hade hunnit sakna
henne skulle hon ha frusit ihjäl. Hon bodde ensam så ingen skulle sakna
henne förrän på måndag när hon inte dök upp på jobbet. Och då var det så
dags. Chocken gör att hon tänker osammanhängande. Även kylan bör!
jar påverka hennes sinnen. Omgivningen börjar försvinna. Hon blir
omtöcknad och dåsig. Och hon börjar omslutas av ett behagfullt
dvalliknade tillstånd. Hon kämpar inte emot. Hon har varken lust eller
kraft. Hon känner ingen smärta längre och snart känner hon inte kylan
heller. Däremot känner hon en viss sorg över det hon inte lyckades uppnå
under sitt liv. Men det är för sent att göra något åt nu. Hon blundar
och känner att hon försvinner mer och mer. Snart kommer hon inte att
vara medveten om något alls mer. Hon slår upp ögonen en sista gång. Hon
tror att hon hallucinerar. Hon tycker sig se en gestalt komma emot
henne. Hon intalar sig själv att det antagligen är normalt att göra det
när man befinner sig så nära döden som hon nu gör.
Någon talar till henne. Mödosamt tittar hon mot röstens riktning. Det
står faktiskt någon där. Hon kanske inte var så nära döden ändå. Det är
en riktig människa som nu står på huk hos henne. Det är Gert. Linnea
svävar bort men vaknar till efter en kort stund. Hon befinner sig nu i
Gerts armar. Han bär bort henne till bilen som han parkerat på en väg i
närheten. Han tar fram en filt och lägger om henne. Efter en stund i
bilen börjar hon få tillbaks värmen i kroppen. Hennes tankeverksamhet
börjar också återvända. Hon funderar över detta sammanträffande. Gert
hade hon inte träffat på flera år. De hade stött ihop emellanåt. Men det
var som sagt flera år sen sist. Hur kunde han ha hittat henne. Inte
kunde väl han ha vetat var hon befann sig. Men ändå hade han av alla
gjort det. Det måste ha varit en slump. Eller var det inte det. Det var
inte första gången han dök upp plötsligt. Hon frågar sig om han är något
mer än en vanlig människa. För henne är han definitivt något mer. Det !
kan hon inte förneka. Gert kastar många granskande blickar på Linnea.
Han frågar flera gånger hur hon mår. Hon säger att hon börjat återhämta
krafterna. Men att hon känner sig mörbultad och frusen. Och så har hon
ont i pannan. Han tittar extra noga på bulan och känner på den med
försiktiga fingrar. Hon har ett ytligt sår där.
-Jag tror jag vet vad det var som träffade dig, säger han samtidigt som
han lyfter upp hennes kamera. Hon hade varit ute och fotat och det hade
hon glömt. Hon hade haft den hängande runt halsen. När hon sedan halkat
och fallit bakåt hade den tunga systemkameran landat rakt på hennes
panna med stor kraft. Hennes egen kamera hade alltså slagit till henne.
Så var den gåtan löst.
Linnea återhämtar sig förvånansvärt snabbt. Hon låg inne på sjukhus för
observation en natt. Sedan fick hon åka hem. Hon känner sig helt frisk
men tillvaron kommer aldrig att bli sig lik mer. Hur skulle den kunna
bli det. Nu när hon vet att en av hennes vänner har en ängels
egenskaper. Han kanske rent av är en ängel. Och han är inte den enda.
Det finns fler. Fråga Linnea. Hon vet men pratar inte gärna om det. Men
hon önskar att fler kände till dem. Då skulle hon inte behöva känna sig
så ensam med sin vetskap.


Ellen

Författare:

Publicerat

Dela: