Ann Liljekvist

Ann Liljekvist

Fnissande och med röda kinder satt Emma och Klara ihopkrupna tillsammans med Ann i den mörka trädkojan och kikade ut mellan plankorna. En svarta taxi gled fram längs gatan och stannade under gatlampan framför deras hus. Dörren öppnades och en mörkhårig man i svart polo och mörkbrun manchesterkavaj klev ur med en portfölj i ena handen. Chauffören öppnade kofferten och räckte honom en svart resväska. Emma som var äldst knuffade sig otåligt fram först till golvluckan och långsamt försvann båda flickornas bubblande röster nerför stegen.
'Försiktigt,' viskade Ann efter dem och lutade sig sedan fram mot gluggen mellan plankorna igen och såg vimlet av volangkjolar, stickade tröjor, halsdukar, vantar och långa flätor flyga över gräsmattan som var täckt av en matta med röda och gula löv. Små vita puffar av moln bildades runt flickornas ivriga munnar när de kastade sig i famnen på Emil. Han lyfte upp dem och snurrade runt tills de skrek av skratt.
Emma tog tag i portföljen och Klara hjälpte Emil att dra den tunga resväskan uppför grusgången som de under dagen hade smyckat med marshaller och stora och små orangefärgade pumpor. Framme vid det röda tegelhuset hade de samlat röda äpplen i en stor korg. Ann log upp mot den vita fullmånen som för att tacka den för ljuset som fick de fuktiga frukterna att se så vackert glaserade ut.
När Ann var halvvägs nerför stegen kom hennes granne hem. Ingela Törnell rusade som vanligt sin rostiga vita golf uppför infarten och slängde upp dörren och strax skar hennes skrikiga röst genom höstluften.
-Ann! Hej!
Hon hade en cigarett i mungipan. Hennes pojkar Christoffer och Sebastian hoppade ur bilen under gräl angående en videofilm som de drog och slet i. Ann klättrade nerför de resterande stegen och studerade samtidigt Ingelas snaggade mörkblonda hår, svartmålade ögon och mörkröda läppar. Hon var som vanligt helt svartklädd som om hon fortfarande hade sorg efter skilsmässan. Knäna på hennes jeans hade blivit säckiga och gråslitna. Antagligen kom hon direkt från banken där hon vanligtvis jobbade välklädd i kavaj och kjol på dagarna men där hon nu dessutom hade börjat städa på kvällarna. Ann fattade inte hur hon orkade med två jobb, och båda på banken!
-Ja, ha, då är familjelyckan fulländad igen då! Har han varit på affärsresa?
-Ja, just det, sa Ann svalt. I Schweiz.
Hon kände irriterat hur hon rodnade. Ingela hade ingående berättat över en kopp kaffe att hon skilt sig från hennes man eftersom han ständigt var iväg på resor och att han aldrig hjälpte till med barnen och hemmet. 'Han kan lika gärna bara skicka bidrag', hade Ingela sagt till henne. 'Vi pratar aldrig med varandra längre, så jag antar att vi har glidit isär som man brukar uttrycka det', hade hon sagt. Själv hade hon inte berättat om sin egen frustration. Hennes karriär, eller snarare icke-existerande-karriär som sjukgymnast, hade avbrutits tre gånger av föräldrarledighet. Nu senast med Axel som sussade gott där inne. Men var sak hade väl sin tid. Och dessutom ville hon vara hemma hos sina barn. Det var ju en så kort tid de var små och hon ville verkligen ge dem den bästa barndom de kunde få.
-Öppna dörren, mamma! Pizzan kallnar! skrek Sebastian som rusat upp till ytterdörren.
Ingela log ett snett leende.
-Lycka till då, sa hon och likt en robot plockade hennes tunna kantiga kropp upp ett par tunga ICA-kassar ur bagageluckan och gick upp mot sitt gråa hus. I månens sken tyckte Ann att hon såg ut som en rostig gnisslande maskin.

Doften av hennes egna matlagningskonster slog emot Ann när hon öppnade dörren. Hon kastade av sig sina svarta kängor, den smutsiga jeansjackan och den stickade tröjan vars armfållar hade blivit våta och leriga. Hon tittade till Axel i sovrummet som sov sött. Nappen hade trillat ur hans mun. Emils brummande röst och flickornas skratt fyllde vardagsrummet och sen hörde hon hur Emil jagade flickorna vars små fötterna slog som en rytmisk sång i trappan upp till allrummet. Bara inte Axel vaknar, morrade hon inombords.
Hon tittade snabbt till maten, ställde matlagningsuret på ytterligare fem minuter, svängde ut i hallen igen och mot vardagsrummet där hon hade tänt en värmande eld i den vita kaminen och dukat med mormors rosenservis på det bruna ekbordet. Hon hade dekorerat med silverljusstakar, röda servetter, och röda rosor. Hon hade först tvekat inför inköpet av blommor men hade sedan tänkt att Emil nog inte valt att köpa blommor till henne utan kanske...ja, hon visste inte säkert. Men han hade ju lämnat henne ensam med barnen i hela två veckor så något hade han väl hittat på. En pirrande känsla for genom hennes kropp.
Hon tvärstannade dock på tröskeln in till vardagsrummet då hon fick se kaoset efter en plundrad resväska på soffbordet framför kaminen. Skjortor, stumpor, kalsonger, kartonger och cellofan hängde nerför bordet och låg utspridda på golvet. Plocka, plocka, plocka. Ann sög in underläppen och plötsligt slängde hon alla papper på golvet igen. För att hinna i kapp händelsernas utveckling vände hon istället på klacken och rusade uppför trappan till allrummet. Där möttes hon av fyra vilda ögon.
-Mamma! Pappa har köpt DVD! skrek Emma. Titta vad jag fick! En film om dinosaurier!
Ann rynkade ögonbrynen och tittade tålmodigt på filmen och sedan på Klaras som hette Monster, Inc. Hennes mun var proppad full med vingummin. Emil låg på alla fyra men reste sig upp och gick leende fram mot henne.
-Var har du varit älskling?
Ann kröp in i hans varma famn men rynkade på näsan när hon kände doften av cigarettrök och gin. Hon fick genast en nysattack.
-Prosit.
-Du luktar rök, klagade hon men kramade honom igen.
-Ja, så är det på konferenser, du vet, ursäktade sig Emil.
Hon satte en hand på hans bröstkorg och sköt undan honom så att hon kunde möta hans bruna blick.
-Välkommen hem, sa hon ömt och kunde sen inte hålla tillbaka sin vilda glädje längre. Har du saknat mig? Har du inget till mig? frågade hon samtidigt som hon kastade sig runt hans hals igen.
-Jo, jo visst. Kom ska du få se, sa han och la sig på alla fyra igen framför TV:n.
-Det här är DVD, sa han högtidligt och smekte en silvrig låda som om han erövrat en ovärderlig skatt.
-Till mig? sa Ann och sög in underläppen.
-Mmm, till oss alla förstås, sa han och tittade leende upp mot henne.
Matlagningsurets pip trängde igenom både golv och väggar och Ann fick anledning att be flickorna att tvätta händerna.
DVD, dvd, dvd, det va´ det, tänkte Ann när hon rusade nerför trappan och in i köket samtidigt som hon svalde och försökte blinka bort svedan i ögonen. Hon var ingen filmfantast. Hur kunde han glömma det...det visste han väl att hon alltid satt i den blommiga fåtöljen och läste böcker när han tittade på film. Hade han inte noterat det?

Ann serverade högtidligt förrätten med musslor och tomater i dill- och fänkålssky i nyinköpta små porslinssnäckor, och belåtet såg hon hur Emil kvicknade till och slickade sina läppar, och han fyllde genast deras glas med vitt vin. Emil älskade musslor och Ann njöt nöjd av maten under tystnad och låtsades intresserad av allt Emma och Klara hade att berätta för Emil. Och Emil verkade också låtsas. Deras blickar möttes och Ann kände hur glada de båda var av att få se varandra igen. Till flickornas förtjusning fick hon lust att skratta och le. Hon kände ett sting av dåligt samvete för det. Det kändes som om hon hade gått med sammanbitna käkar i två veckor för att klara att hålla i rodret själv och inte bryta ihop av trötthet, för att hålla ut tills Emils hemkomst då hon äntligen kunde få lite avlastning.
Upprymd av den plötsligt avslappnade stämningen dansade hon ut i köket med snäckorna och serverade sedan kalvgrytan hon tillagat med crème fraiche, purjolök, selleri, spenat och en skvätt vin. Hon hade inte berättat för Emma att det var kalv för hon hade just blivit medveten om djurens rättigheter som de pratat om i skolan. Hon hade haft mardrömmar och gråtattacker när hon kommit underfund med att hönor levde i fabriker och att oskyldiga små lamm slaktades. Ann hade ringt Emil för att be om råd, för att få moraliskt stöd, och kanske i en förhoppning om att han kunde trösta Emma. Men han hade varit onåbar så hon hade rättfram berättat sanningen för sin dotter hur hård den nu än var. Men ikväll ville hon inte ha någon uppståndelse. Hon orkade inte med en enda konflikt till.
Hon valde att avleda uppmärksamheten från maten genom att berätta att hon blivit skrämd av en robot tidigare under kvällen när hon klättrade nerför stegen från trädkojan. Emma och Klara tittade storögt på henne och hon skämdes lite när hon berättade att det i själva verket hade varit Ingela Törnell, Stoffes och Sebbes mamma. De stirrade på henne med stora ögon innan de vek sig av skratt. Lättad såg hon att Emma stoppade i sig mat utan någon konfrontation. Emil kastade i sig maten och satte sig sedan tillbakalutad och log trött. Hon var inte ens säker på att han hade lyssnat eller för den delen hunnit registrera vad han ätit. Hon kände sig plötsligt barnsligt trotsig.
-Jag köpte rosorna på torget idag, sa hon lite elakt och lutade sig fram och luktade på en knopp. Ja, jag tänkte att du nog inte fick tid till det, fortsatte hon och gav honom 'blicken'. Blicken som han hade så många kära namn till; anklagelseblicken, domarblicken, analysblicken.
-Blir det ingen efferätt, ljudade Klara och hällde med darrande hand upp mer läsk.
- På tal om det så har jag nog en liten dessert till mamma, sa Emil och gav Ann den retfulla och glittrande blicken tillbaka.
Han reste sig upp och lyfte på några skjortor i resväskan och plockade fram en rosa ask med rosett i guld. Flickorna drog avundsjukt in andan och Ann kände hur hennes kinder hettade till. Å, hade han verkligen. Å, vad dum hon hade varit. Det klart att Emil Liljekvist hade något speciellt med sig hem till hans Lilja, hans vackra lilja bland alla kvistar, som han hade sagt på deras bröllop för åtta år sedan.
Hon kände flickornas fuktiga händer och läppar runt hennes armar och hals när hon drog av bandet. Asken var för stor för att rymma något litet till hennes finger, tänkte hon, och kanske för stor för... hmm. Hon lyfte sakta på locket.
-Öppna, flämtade Emma.
Ann lyfte på ett rosa sidenpapper och nerbäddat i guldasken låg sex små lamm.
-Choklaa...d, stönade Emma och gav Emil en mörk blick.
-Mamma, får vi titta på vdv? suckade Klara.
-Jo, ja...det går väl bra, sa Ann fortfarande med blicken fäst på de bruna lammen.
-Schweizisk, sa Emil.
-Va? sa Ann och tittade upp.
-Chokladen är gjord i Schweiz, sa han med stora ögon och lyfte på locket och började översätta den franska texten. Lac Léman Chocolate grundades av familjen Canivet 1878 i Lausanne. Rudolphe Canivet, sonen, utökade rörelsen under 1900-talet och öppnade konfektbutiker i Geneve, Montreux, Bern...
Ann sög in insidan av kinden och bet sig försiktigt.
-Chokladen har en rik och fyllig smak och anses vara en av den finaste i...
-Emil, kan du hjälpa flickorna med DVD:n, avbröt Ann honom.
Emil tittade snopet upp på henne.
-Ja, så att de inte förstör den, förklarade hon storögt och försökte att inte ge någon speciell blick. Tack, sa hon sedan och nickade åt chokladen.


Långsamt släppte spänningarna i armar, axlar, skulderblad och bäcken i det heta badet och Ann slumrade till. Emma och Klara hade inte klagat när Emil tog över ansvaret och läste saga och nattade dem. Ann vaknade sakta till liv när hon hörde musik strömma igenom väggarna och hon förstod att flickorna nu sov och att Emil antagligen befann sig vid kaminen i sin favoritfåtölj.
Hon klev upp och torkade sig. Tveksamt öppnade hon det nedre badrumsskåpet och drog fram en vit kartong. Hon hade sagt till expediten att det var en present. Hon var inte ovan vid att köpa fina kläder men den här sortens lyx som fick henne att känna sig sensuell och till och med sexig gjorde henne nervös. Hon öppnade lådan och gled i ett silvrigt långt sidennattlinne med tunna axelband. Hon vände sig om och tittade sig i spegeln på badrumsdörren. Skulle hon? Ville hon? Var Emil den hon ville ha? Kunde han ge henne vad hon ville ha?
Tre barn, vackert hus, men ändå denna ständiga saknad efter något som hon inte kunde ge ord till. En ständig gnolande känsla av tomhet i mellangärdet. Höll hon på att få magsår? Var hon så missnöjd med Emil? Hon kände sig bortskämd och dum för att hon blivit besviken över presenterna. Betydde ett smycke så mycket? Vad spelade det för roll egentligen? De hade ju det finaste man kunde ha, tre friska underbara barn.

Emil satt nersjunken i sin bruna läderfåtölj med Sydsvenskan i ena handen och ett glas whiskey i den andra när Ann smög fram till kaminen. Hon kände hur dess värme trängde igenom det tunna tyget. Emil skulle just byta blad då han fick syn på henne och hon såg hur han studerade hennes bröst, mage och höfter. Han la ner tidningen på golvet, satte glaset på bordet och kom fram till henne.
Kyssen var rättfram, hungrig och krävande. Smekningarna otåliga. Han drog upp nattlinnet och förde henne bort från värmen till de franska dörrarna som vette ut mot baksidan av huset och terrassen och där sjönk de ner i den bruna saccosäcken som barnen älskade att leka med. Ann hajade till vid känslan av det kalla lädret och störande minnen av graviditet och förlossning väcktes till liv. Hon började automatiskt att andas djupt in genom näsan och blåsa ut luften genom rundade läppar men det kändes som hon skulle kvävas av Emils tyngd och hon började gaspa efter luft.

Emil hade känt gåshuden på hennes armar och hade efter en stund somnat nöjd med huvudet på hennes bröstkorg. Hon sköt nu försiktigt undan honom. Och trots att hon redan huttrade öppnade hon dörrarna ut mot terrassen och gick ut för att få luft. Klockan var över tolv men trädgården lystes upp av fullmånen.
Kylan slog emot henne och hennes näsborrar vidgades häftigt då hon kände stanken av förmultnade löv och ruttna sopor. Hon rykte till av ett klirrande ljud och kisade upp mot Ingelas hus. Hon tyckte sig se en krokig grå skugga i ljuset av en lampa i fönstret som dock vände och försvann. Vinden tog tag i hennes hår och löv virvlade över trädgården som i en dans. Hon följde dem med blicken. Viskade de?
'Uppskattade han dina ansträngningar?'
Ann kände sig illamående och släppte löven med blicken och tog tag i räcket. Långsamt tittade hon upp igen och såg upp mot den klara månen. Ett silversmycke. I samma ögonblick gömdes den bakom ett svart moln. Lampan hemma hos Ingela släcktes också.
Ann sög in underläppen och sträckte på sin rygg. Tomrummet av saknad molade i mellangärdet. Ingela hade kanske kännt samma sak en gång och hon hade gjort ett val. Eller hade hon det? Hon visste inte.
Själv hade hon väl också gjort sina val. Hon och Emil tillsammans hade valt att skaffa tre barn. Sedan hade hon hade valt att stanna hemma, hon hade valt att städa, laga mat, tvätta och stryka kläder och ta hand om dem alla på bästa sätt.
Ett grönt löv med bruna kanter som såg ut som sårskorpor landade trött i hennes famn. Hon höll det framför sig. Vad det inte så hon kände sig? Precis som lövet var hon sliten i det yttre men glödande och längtande efter något mer inåti?
Leende som om hon nyss fått ett gott råd vände hon sig långsamt om, släppte lövet och gick tillbaka in i deras röda tegelhus, in till den varma kaminen. Var sak hade sin tid, tänkte hon, och det var dags att ge Emil föräldrarledigt nu.

Skriven av: Elisabeth Wendt