Annika för en dag

Jag hade smugit mig in utan att någon såg det. Försiktigt trippat ner några rader och sjunkit ner i en av de tygklädda stolarna i aulan. Satt helt stilla och beundrade med märkbart avund de kråmande tjejerna på scénen. De tränade stenhårt inför skolans melodifestival och var väldigt noga med att få varje steg exakt och korrekt. Fem stycken var de. Eftersom jag inte är så insatt i musikvärlden hade jag ingen aning om vad låten de dansade till hette, men Annika som stod längst fram mimade för glatta livet. De andra verkade bara vara bakgrundsdansare. Fastän jag ville förneka att jag faktiskt såg upp till dem kunde jag inte låta bli att önska att jag också var sådär snygg när jag såg Annika dansa runt mikrofonstativet och slänga med den ljusa hästsvansen. Hon hade en extremt kort kjol och en åtsittande top. Det var inte svårt att lista ut varför hon var känd som 'Pamela Anderson' i hela skolan. Enligt hennes stolta mamma hade hon modellat i ett antal H&M-kataloger med barnkläder. Jag visste inte om det var sant eller inte, men jag måste medge att det inte var helt omöjligt och att det kanske fanns lite sanning i moderns ord, även om jag inte ville erkänna det för mig själv på grund av avundsjukan som vällde upp i mig varje gång jag såg henne gå förbi i korridoren.
- Jättebra, Annika! Men jag tänkte på en sak, kan du inte försöka slänga lite mer med hästsvansen? Det skulle få det hela att se lite mer levande ut, sa musikläraren Harald, klev upp på scénen och visade Annika hur hon skulle göra.
Annika lyssnade uppmärksamt och utvecklade snabbt sitt sätt att dansa. Jag kände avundsjuka slå emot mig som en tidvattenvåg när jag såg henne slänga med det ljusa håret och praktiskt taget svinga sig runt mikrofonen, så jag var tvungen att rusa ut och sätta mig på bänken utanför och vara deppig en liten stund innan jag kunde gå till matsalen för att äta lunch.

Fyra pannkakor på tallriken. Ensam vid ett bord med två killar i sexan i andra änden. Kan man sjunka lägre? De verkade ha ett mycket givande samtal om vem som hade tagit mest sylt. Själv stirrade jag på mina pannkakor och började försiktigt skära dem i små bitar. För varje tugga jag tog önskade jag att jag var Annika. Att jag såg ut som Annika, pratade som Annika, gick som Annika, var som Annika...
- Är det ledigt här?
Jag såg sakta upp från min pannkakstallrik. Ett litet hopp tändes någonstans långt inom mig. Ett litet hopp om att det kanske skulle vara någon som äntligen hade sett att jag behövde lite sällskap, någon som kanske trots allt ville vara min vän. Men hoppet slockade direkt när jag såg vem det var.
- Ja, mumlade jag och min svenskalärare Gudrun sjönk ner på stolen mittemot mig.
Hennes tallrik var fylld med sallad och endast en halv liten pannkaka låg och väntade i hörnet. Hon såg upp på mig och log.
- Ska du vara med i melodifestivalen då? frågade hon.
Vad dum hon var. Det fattade hon väl att inte jag skulle vara med. Trodde hon verkligen det?
- Nej, nästan viskade jag och tryckte i mig pannkakorna så snabbt som möjligt så att jag kunde få lämna denna uppenbarligen lite korkade lärare.
- Varför inte det då? fortsatte Gudrun och började knapra i sig morötterna.
Vad svarar man på en sån sak? Jag bestämde mig för att strunta i den sista pannkakan. Hellre gick jag hungrig än att sitta här med Gudrun och diskutera varför jag inte var med i skolans melodifestival, speciellt eftersom alla glodde som om jag var dum i huvudet. Det kanske inte var så konstigt heller, normala tonåringar sitter väl och äter med sina kompisar, inte svenskaläraren. Jag reste mig snabbt.
- Jag har ingen lust, fick jag ur mig och rusade sedan iväg mot utgången.
Slängde den sista pannkakan i sophinken och ställde tallriken i diskstället. På väg ut ur matsalen stötte jag ihop med Annika och hennes dansar-gäng. Jag tryckte mig intill väggen och såg beundrande på dem när de passerade mig. De skrattade och pratade som vanligt. Jag kände mig så otroligt dum. Varför kunde inte jag också vara en sån som har en massa vänner, vågar ställa upp i skolans melodifestival och vara jättepopulär och vacker? Måste jag vara ett töntigt mvg-barn med stripigt hår och för stora fötter?

Nästa dag smög jag mig återigen ner i aulan. Det syntes att Annika och tjejerna hade övat hemma under kvällen, för de hade verkligen blivit duktigare, även om de redan från början varit fantastiska. Åtminstone i mina avundsjuka ögon. Jag satte mig längst bak i aulan och tittade på dem när de övade. Små funderingar och fantasier om att jag stod där på scénen och slängde med hästsvansen letade sig fram i huvudet och tillslut var jag så inne i mina fantasier att jag inte märkte att tjejerna var klara och kom gående. Det var när de passerade mig och Annika plötsligt stannade som jag vaknade upp och ryckte till där jag satt i stolen. Annika såg på mig och log.
- Såg du när vi repeterade? frågade hon.
Jag nickade blygt.
- Vad tyckte du då?
Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag visste inte ens om det var meningen att jag skulle svara. Jag trodde att Annika såg ner på tjejer som jag.
- Det var bra, fick jag i alla fall ur mig.
Hon såg ut att vänta på en fortsättning, så jag tillade:
- Väldigt bra.
Hon sträckte på sig och såg stolt ut.
- Tack! sa hon och de gick vidare.
Jag trodde jag skulle sjunka genom jorden. Tänk om jag hade varit en av dem, tänk om jag också hade fått stå där på scénen och slänga med hästsvansen, tänk om jag också hade fått se sådär stolt ut och vandra ut ur aulan med en såndär självsäker min. Jag kände på mig att min högsta önskan aldrig skulle slå in.

På natten när jag precis hade tagit på mig den blårandiga pyjamasen, krupit ner under täcket och släckt lampan hörde jag ett svagt ljud av klockor utanför fönstret. Min första tanke var konstigt nog jultomten, men den tanken avfärdade jag ganska snabbt och satte mig istället upp i sängen. Mitt fönster stod alltid öppet på natten, vilket det även denna natt gjorde. Jag trodde knappt mina ögon när jag såg den lilla eldflugan försiktigt singla in genom fönstret och flyga fram till mitt nattduksbord. Den satte sig i ena hörnet och viftade förstrött med vingarna. Ett gyllene skimmer spreds runt omkring den, som ett moln av guldstoft. Jag flämtade.
'Nina'
hördes en viskande röst som verkade komma inifrån mitt huvud. Jag blev alldeles förskräckt och såg mig om i rummet. Tillslut fastnade blicken på den lilla eldflugan. Den lyste klarare nu.
'Nina'
viskade den återigen.
- Ja? mumlade jag frågande.
Vem var det som viskade mitt namn? Är det du, lilla eldfluga, tänkte jag för mig själv.
'Fortsätt önska'
- Va? viskade jag till den lilla eldflugan.
Nu var jag nästan övertygad om att det, hur konstigt det än lät, var eldflugan som viskade till mig.
'Fortsätt önska - önskningar slår in - sluta aldrig önska'
Jag förstod ingenting. Vad var det jag skulle önska? Då slog det mig genast.
- Jag önskar att jag var Annika? viskade jag prövande.
Eldflugan fladdrade till, lyfte och flög ut genom fönstret igen.
- Nej, hallå! Kom tillbaka! ropade jag.
Min dörr öppnades och där stod mamma i morgonrocken. Håret stod på ända och hon såg trött ut.
- Vem är det du pratar med? Vi försöker sova, Nina, muttrade hon.
- Förlåt, sa jag skamset och la mig ner i sängen igen.
Hon stängde dörren. Innan jag somnade lyckades jag inbilla mig själv att det jag nyss upplevt bara var konstiga hallucinationer.

Jag vaknade inte i min egen säng. Det låter väldigt konstigt, ungefär som det brukar låta i dåliga filmer. Men jag vaknade faktiskt inte i min egen säng. Sängen jag vaknade i var någon annans. Jag for upp och insåg att rummet jag befann mig i också var någon annans, likaså det blommiga nattlinnet jag hade på mig. Jag rusade fram till dörren men passerade på vägen en spegel och stannade skräckslaget till. Sakta, sakta vred jag på huvudet och mötte min egen blick i spegeln. Det var närapå att jag skrek till. Ansiktet som stirrade tillbaka på mig i spegeln var inte mitt egna, runda, uttryckslösa ansikte. Det var ett smalt ansikte med höga kindben och fylliga läppar. Det var ett ansikte med plockade ögonbryn och lite av gårdagens mascara under vänstra ögat. Det var ett vackert ansikte. Det var Annikas ansikte. Långsamt gick det upp för mig att min högsta önskan, hur omöjligt det än var, hade slagit in. Jag hade blivit Annika. Förtjust och förskräckt satte jag mig ner på golvet för att samla tankarna. Jag hann bara samla dem i högst några minuter innan det knackade på dörren och en ung kvinna med håret fullt av papiljotter kom in och gjorde en förvånad min när hon fann mig sittande på golvet.
- Annika, vad gör du på golvet? frågade hon och gjorde en ansats att få mig på fötter.
Handen som tog tag om min arm och drog upp mig var hård och benig. Jag drog min arm till mig och ställde mig frivilligt upp. Det gick upp för mig att nu var jag tvungen att spela med. Det var ju det här jag hade längtat efter så länge, nu var det bäst att passa på.
- Jag vet inte, jag blev lite trött bara.
Kvinnan skakade på huvudet.
- Det finns frukost i köket, klä på dig och kom och ät, sa hon och gick ut.
Jag öppnade förväntansfullt garderoben och valde efter mycket tänkande och övervägande ut ett par tajta, svarta byxor och ett rött linne. Trodde knappt mina ögon när jag hade fått på mig dem och stod framför spegeln. Det kändes konstigt att vara så otroligt snygg.
Efter att ha kämpat med mascaran i några minuter gick jag ut i köket och åt hungrigt upp den ostsmörgås kvinnan hade gjort i ordning åt mig och efter den två mackor till. Hon bara glodde på mig.
- Herregud, Annika, vad du äter! Du brukar ju knappt tugga i dig en halv macka på morgonen, vad har hänt!? utbrast hon nästan oroligt.
- Äsch, jag är bara hungrig, förklarade jag och ryckte på axlarna.

När jag kom till skolan insåg jag det faktum att skolans så länge efterlängtade melodifestival skulle äga rum idag direkt när vi började, vilket var om en kvart. Paniken vällde upp inom mig. Jag kunde ju inte dansa och inte mima heller! Jag stelnade till. Visste inte om jag skulle springa hem igen eller om jag bara skulle stå kvar. Det blev inget långvarigt tänkande, för Annikas (det vill säga min) bästa vän Lena kom springande. Hon rusade fram till mig och tog mig i handen.
- Annika, var har du varit! Vi ska uppträda om en kvart! Kom nu!
Hon drog mig med sig in i aulan och in bakom scén. Jag insåg att nu kunde jag inte göra mycket annat än att skämma ut mig.
- Skynda dig att ta på dig kläderna, sa musikläraren och räckte mig den kortkorta kjolen och den tajta topen som Annika alltid hade på repetitionerna.
Motvilligt bytte jag om inne på toaletten. Det var underbart att kläderna satt så snyggt, men fjärilarna var som galna inuti min mage. Vad skulle jag göra nu? Gå upp på scénen och sen springa ner igen, i förtvivlan? Vad skulle folk tro? Hur länge skulle jag egentligen vara Annika?
Panik!

Jag stod bredvid Anna bakom scénen. Hon kramade min hand och försökte lugna mig genom att säga att 'det här kommer att gå bra' och 'du ska inte vara nervös, du som är så duktig'. Jag blev närmast chockad, eftersom jag inte var van att få sådana komplimanger som att någon säger att jag är duktig. Glädjen bubblade i bröstet och ett stort leende bredde ut sig på mina läppar.
- Nu, mina damer och herrar...
Spridda skratt.
- ...kommer Annika, Hedvig, Lena, Anna och Marie att dansa till en låt som ni säkert känner igen allihopa! Varsågoda att komma upp på scén, tjejer! skrek någon uppifrån scénen.
- Nu gäller det! viskade Lena till mig och vi rusade ut på scénen.
Det som hände därefter var närmast otroligt. Musiken satte igång och jag dansade för glatta livet. Jag kunde stegen och texten utantill och jag svingade mig runt mikrofonstativet, slängde med håret och dansade runt så att killarna tappade hakan. Känslan var obeskrivlig. Efteråt, när vi tog emot applåderna, log jag med hela ansiktet och kände alla blickar riktas mot mig. Jag var stjärnan, jag var solstrålen. Det var mig alla tittade på, det var mig alla älskade. Det var mig tjejerna avundades och killarna kunde ge vad som helst för att få. Det var jag som var Annika.
Min blick vandrade runt i aulan. Först bland de som satt på första raden och applåderade vilt, sedan på de som satt på andra raden och applåderade ännu vildare. Blicken sökte sig bakåt till en plats så långt bak att jag knappt kunde se den. Där satt någon ihopsjunken med en sur min på läpparna. Håret hängde stripigt utmed det runda ansiktet och ingen satt på stolen bredvid henne. Jag skärpte blicken för att se vem det var som satt där och såg ut som Pomperipossa med nageltrång, men det var närmast omöjligt. Tills strålkastarna rullade ut över publiken. Hon höjde handen för att hindra strålarna som sken henne rakt i ögonen och det var då jag såg vem det var. Det var då jag såg att det var jag. Att det var Nina som satt där. Nina, jag. Jag, Nina. Fula Nina som satt där bak helt ensam med sina fula kläder och ihopsjunkna kropp. Töntiga Nina som ingen brydde sig om förutom svenskaläraren. Småfeta Nina som åt fyra pannkakor till lunch och tre syltmackor till frukost. Nina, alltså jag. Jag kände blodsmak i munnen och kroppen fylldes med avsky innan det svartnade för ögonen och jag föll medvetslös ner på golvet.

Jag vaknade i min egen säng. Det är tragiskt att behöva säga det, men jag vaknade i min egen säng, inte på scénen i aulan eller på en bänk backstage med alla mina vänner omkring mig, som jag kanske hade väntat mig. Jag tror inte att jag kan beskriva känslan som slog mig när jag satte mig upp i sängen och insåg att allt bara hade varit en dröm. Jag hade aldrig varit populär, jag hade aldrig varit Annika.
Även fastän sanningen var tragisk så hasade jag mig upp som vanligt och gick till skolan. Eftersom ingen var i skolan antog jag att alla var i aulan för att (återigen) titta på melodifestivalen. Med tunga steg gick jag in i aulan och satte mig längst bak, på en plats där jag trodde och kanske hoppades att ingen skulle se mig. Ingen satte sig bredvid mig, såklart. Jag försökte förgäves rätta till kläderna. De såg förfärliga ut. Jag kände mig fulare än någonsin där jag satt med det stripiga håret hängande utmed det runda ansiktet. Efter en stund kom i alla fall musikläraren upp på scénen.
- Nu mina damer och herrar...
Spridda skratt.
- ...kommer Annika, Hedvig, Lena, Anna och Marie att dansa till en låt som ni säkert känner igen allihopa! Varsågoda att komma upp på scén, tjejer! nästan skrek han i mikrofonen och Annika och hennes gäng rusade glatt upp på scénen.
Oh, det gjorde ont i mig när jag såg dem dansa. Det gjorde så ont i mig när jag såg Annika slänga med hästsvansen och svinga sig runt mikrofonstativet med allas beundrande blickar på sig. Det gjorde ont som inget annat.
Efteråt ställde de upp sig på en rad på scénen och bugade för de våldsamma applåder som utbröt. Annika sträckte på sig och såg oerhört stolt ut. Jag hade kunnat ge nästan vad som helst för att vara henne just nu. För att få stå där och ta emot applåderna, för att få stå där med allas ögon på sig, för att få stå där och vara vacker och snygg med den korta kjolen och den tajta topen. Hennes ögon flög över publiken och jag såg dem vandra mot mig. Till min förvåning och rädsla stannade de på mig och jag kunde se hur hon koncentrerade blicken noggrant. Varför det, varför ville hon så gärna se mig? Just då rullade strålkastarna ut över publiken. Jag fick ljuset rakt i ögonen och höll upp handen som skydd. Med förskräckelse såg jag Annika spärra upp ögonen. Det såg ut som om hon skulle börja kräkas. Oh, om jag hade kunnat läsa hennes tankar. Oh, om jag hade kunnat vara hon. Hennes ansiktsuttryck förändrades snabbt och hon vacklade till, men jag hann bara se en skymt av att hon svimmade innan det svartnade för ögonen. Sedan minns jag inte mer.

Författare:

Publicerat

Dela: