Antagningsbeskedet

Radhusområdet ”Snöflingan” – min barndoms boplats - var det perfekta miniatyrsamhället för oss glin. Här trängdes den välansade bollplanen, skogsdungen med de två viltvuxna klätterträden och lekplatsen med träbåten ”Esmeralda” i mitten, iklädd mastkorg, bom, stag och repstegar. Varma, svettiga dagar, brukade jag och mina likasinnade kamrater smyga in i varandras kök för att proviantera glass och läskande sockerdricka. Kring området var rest ett naturstaket av eneträd som fungerade som en slags gräns mellan oss och omvärlden. Vid de tre ingångarna – den norra, södra och västra - hade man placerat ut stora, handmålade skyltar med texten ”privat område” som istället för att skrämma bort eventuella inkräktare, vilket var avsikten, lockade till sig nyfikna, ovälkomna busfrön som biet till marmeladburken.

De prydligt ordnade huskropparna låg i fyra rader, parvis vända mot varann, med välkomnande öppna terrasser och frodiga rabatter längs vägg och husknut. Allt såg ombonat och pittoreskt ut. Mellan de låga, täta huslängorna löpte smala gränder där vi barn sprang och cyklade ända tills nattmörkret eller föräldrarnas rop slutligen tvingade oss hem till våra varma sängar. Grannsämjan, den bilfria miljön och gränderna gjorde att ”Snöflingan” till sin utformning påminde mycket mer om bohuslänska fiskelägen och danska småstäder, än om den uttjatade typmodellen för svenska bostadsområden under 60-talets bygg-boom. Åtminstone var det så prismotiveringen löd i ”Allt i Hemmet” i maj 1969, för ”Årets bästa bostadsområde”. Vi var alla hejdlöst stolta över denna fina utmärkelse.

Min bäste kompis på Snöflingan hette Urban. Det var en trådsmal, fräknig kille med blek hy, rött, långt hår och uppnäsa. Det senare gav upphov till hans smeknamn, ”Kälken”. Urban ”Kälken” bodde i flingans fräckaste kåk - ett gavelhus med fri havsutsikt i det sydvästra hörnet. Kälkens händige pappa hade försett byggnaden med en avgörande detalj, en större tillbyggnad i form av ett tornrum på taket. Bostadsföreningen hade till en början inte sett med blida ögon på bygget: ”En dylik tillbyggnad förstör enhetligheten”, hävdade någon. ”Om ett hus tillåts ha torn kommer andra följa efter – betänk hur det kommer se ut till slut?” ansåg någon annan. Efter en tid tystnade dock protesterna och rummet fick vara i fred. Tornrummet var ett suveränt tillhåll för oss barn, killar liksom tjejer, utan insynsmöjligheter för föräldrar och andra nyfikna. Härifrån kunde Hinsholmsvikens blå toner avnjutas rakt i väster och omgivande trollskog och bergknalle i söder respektive norr. Inne i det cirkelrunda rummet fanns utmed väggarna svängda, mjuka soffor med kuddar och täcken i tidsenliga mönster under vilka vi barn gömde oss, ägnade oss åt ”sanning eller konka” och underhöll oss med andra mer eller mindre romantiska flick- och pojklekar.

I Kälkens vardagsrum möttes man av ytterligare en betydelsefull inredningspryl: Ett piano. Eller rättare sagt, en vacker Malmsjöflygel i skönaste mahogny. Kälkens mor var en driven amatörpianist och hade framträtt på en del lokala scener och vid mindre konsertarrangemang. Hon hade länge och utan framgång sökt locka Kälken till instrumentet. Att hon misslyckades berodde mer än något på att sonen totalt saknade läggning för musik. Detta faktum gjorde henne naturligtvis sorgsen, samtidigt gladde hon sig åt mitt visade intresse och accepterade genast min förfrågan om att få lektioner. När mor och far underrättades om nyheten var de först tveksamma, men efter viss betänketid gav de med sig, trots att far muttrade att han nog hellre sett sin son på fotbollsplanen eller i den lokala tennishallen.

Efterhand gick det upp för alla att jag nog ägde musikalisk talang. En ”väldigt betydande begåvning”, som min far, med sin känsla för överdrifter, uttryckte det. Överorden berodde mindre på mitt pianoklinkande, mer på mina egenhändigt ihopsatta pianokompositioner vilka nu uppfördes lite här och var i stadsdelen, i skolor och kyrkor. Ryktet om mina kompositioner spred sig strax till ett par välrenommerade lärare som började höra av sig för att erbjuda sina tjänster – i något fall i form av rabatterade lektionstimmar. En av stadens mest bemärkta, musikprofessorn Dieter Hoffmann, erbjöd sig t o m, mot löfte om hårt arbete, att undervisa mig gratis under ett helt år hemma i sin trångbodda lya vid Linnéplatsen, mitt i stadens centrum.

Mina föräldrar var tveksamma. Det sades inte rakt ut, snarare antyddes genom uppmaningar av typen: ”Kälken skall börja plugga ekonomi till våren, vore det inte något också för dig?”
”Vore det inte klokt att skaffa sig ett borgerligt yrke först, så kan du ägna dig åt musiken på fritiden?” Och så höll det på. Min storasyster uttryckte sig krassare: ”Victor – jag älskar dig, men tror du verkligen att du skall kunna överleva på det där?” ”Kom ner på jorden för faan!” Syrran var i och för sig mer frågvis på ett positivt sätt. Hon menade att jag borde söka mig till någon slags etablerad utbildning på området, ”någon sådan borde väl finnas?” Men jag lyssnade inte på det örat, i varje fall inte just då. På höstkanten det året tänkte jag påbörja studierna hos Hoffmann.

Linnégatan var ett myller av trafik och människor. Där trängdes butiker, frisersalonger, torgförsäljare, spårvagnar, caféer, biografer och bilar i ett fantastiskt skådespel. Jag kom dit med spårvagn nio, vid halv tolvsnåret alldeles i början av september. Solen stod högt. Jag kände mig lycklig, redo att för första gången möta den lärare som lovade bli min viktigaste ledsagare för lång tid framöver – Dieter Hoffmann. Lovade förresten? Ett stänk av tveksamhet började smyga sig på. Tänk om han ogillar det jag tänker visa upp? Tänk om han upplever mina musikförsök som fruktlösa hugskott? Eller ännu värre, pretentiösa, uppblåsta, tomma, meningslösa! Längs gatan strömmade folk i än den ena, än den andra riktningen. Alla hade brått. Jag slöt tankarna inom mig och vandrade långsamt gatan norrut.

Vid hus nummer 14 stannade jag och pressade ned den svarta dörrknappen vid namnet ”D&T Hoffmann”. Det knastrade till i porttelefonen och en kvinnoröst svarade: ”Hallå, vem är det?”
”Victor Uppvik, jag söker herr Dieter Hoffmann.”
Två trappor upp släpptes jag in i lägenheten av en pratsam kvinna som visade sig vara Hoffmans hustru. Våningen var trots sin litenhet, rymlig och trivsam. Längst in låg musikrummet: Från golv till tak, på hyllplan, skrivbord och i fönsterkarmarna, trängdes böcker, tidskrifter och noter. Ovanför soffan, där jag satt mig i väntan på att Hoffmann själv skulle dyka upp, hängde en väldig tavla i olja föreställande en allvarlig man med korslagda armar framför ett stort partitur med texten: ”Oratorium - ´Das Paradis und das Kind´ - von D. Hoffmann". Jag beundrade porträttet samtidigt som jag njöt av en liten solstråle som letat sig in genom fönstret intill. När ytterligare några minuter förflutit, och jag nervöst och planlöst bläddrat lite i mina notblad, kom han in.
Dieter Hoffmann var en kortväxt man på omkring femtio år. Han hade ett varmt leende och vänliga, pigga ögon. Han fick syn på mina notblad och blev genast nyfiken: ”Är det något du har skrivit själv?” undrade han. ”Ja, ett pianostycke, eller snarare ett försök till en sonat”, sade jag försiktigt. Hoffmann studerade intresserat de små svarta krumelurerna på de blekvita bladen. Efter en liten stund slog han sig ned vid flygeln placerad på en väldig gul matta mitt i rummet, och började spela. Jag satt som förstenad när tonerna för första gången klingade ut i våningen.

Med ett känsligt anslag befann han sig strax på ett ställe mitt i sonaten, i ett lugnt och ganska vackert parti, kallat ”Lento misterioso”. Han spelade allting från bladet och allt lät – om jag får säga det själv - magnifikt. Det gick rysningar genom min kropp. För första gången spelades min sonat av andra händer än mina egna. Förhoppningen var givetvis att han kände likadant. Jag försökte tolka hans kroppsställning, hans mimik, hans andhämtning – allt för att få ett hum av vad han innerst inne tyckte och tänkte. Plötsligt slutade han och vände sig tvärt mot mig. Jag höll andan. ”Det låter ju alldeles fantastiskt”, sade han. ”Tack”, svarade jag lamt, fortfarande alldeles blick stilla. ”Har du studerat musikens väsen?” frågade han.

Jag förklarade att jag pluggat de båda böcker som gäller för de bästa: Söderholms ”Harmonilära” och Jeppesens ”Vokalpolyfoni”. Jag beskrev mina framsteg så gott jag kunde: ”Jag har gjort undan bitreklangerna och håller på med altererade ackord, koralharmoniseringen skall också snart vara avklar…”
”Stopp ett tag”, avbröt Hoffmann. ”Jag menade inte satslära – det ser jag väl att du kan, jag menade de stora musikfrågorna. Har du hört talas om Ernst Kurth och Leonard Meyer?”
Jag svarade inte. Han fortsatte: ”De undersöker ju de riktigt spännande frågorna om musikens väsen, om storheten i musik, nog har du läst om dem, Victor?” Det blev alldeles tyst i rummet. Jag var förbluffad och visste inte vad jag skulle svara. ”Dem har jag nog inte hört talas om så värst mycket…”, svarade jag till slut. Hoffman skrattade stort och tröstade mig med att han hade blivit riktigt förvånad om jag hade hört talas om dem.

Vi blev avbrutna av hustrun Tanya som bar in tre höga glas med ljusröd hallonsaft varav ett ställdes framför mig. Hon slog sig ned alldeles intill och lade handen på min underarm. ”Har du skrivit den underbara musiken som Dieter spelade nyss?” viskade hon. Min nervositet började släppa. ”Ja, tyckte ni om den?” frågade jag. ”Säg inte ni, vi är Tanya och Dieter – inte mer än så.”
Isen började brytas. De följande två timmarna utvecklade sig till en riktigt trevlig samvaro hos paret Hoffmann. Tanya visade sig vara en utmärkt pianist och spelade upp flera saker ur sin repertoar. Och när det kröp fram att jag faktiskt inte kunde spela min egen sonat, beslutades det omgående att jag skulle förkovra mitt pianoklinkande hos Tanya. Lite senare plockade Dieter fram ett anteckningshäfte med några reseberättelser som nedtecknats under parets långresor på kontinenten och i Amerika. På titelsidan kunde man läsa: ”Hoffmanns äventyr 1968-1978”.

De båda berättade om sin halsbrytande flykt från Tjeckoslovakien efter Dubcheks fall under ”Pragvåren” -68. De tänkte ofta på sina vänner och släktingar som stannat kvar, men det var alldeles för osäkert att återvända – ens för ett kort besök. ”Regimen är en av de farligaste i öst, de skulle säkert försöka hitta någon anklagelsepunkt att använda mot oss … man kan aldrig lita på dem, de är odjur”, sade Tanya. Hon berättade att en tjänsteman vid ministeriet för konst och kultur vid ett tillfälle anmält Dieter för plagiat, påstått att han själv inte komponerat sin musik. ”Kan du tänka något så lömskt … att anklaga Dieter för något sådant?!” Tanya menade att Dieters engagemang i underjordiskt motståndsarbete låg till grund för anklagelserna. ”Man ville få honom ur vägen, helt enkelt”, sade hon. Dieter blev kallad till rättegång där han förväntades vittna för sin sak. Men det hela blev aldrig av. ”Vi flydde vi till Sverige istället … till Göteborg där vi kände några musiker, och har stannat här sedan dess”, förklarade Tanya lakoniskt.

Dieter bröt in och förde åter in samtalet på musik och menade att min undervisning borde ske på Musikhögskolan i Stockholm – landets bästa lärosäte. ”Jag har inte mer att lära dig, unge man”, sade han. ”Men det är mycket svårt att komma in, du måste skriva bra på proven.” I ett anfall av välvilja lovade Hoffmann avslutningsvis att själv lägga ett gott ord för mig inför lärarkollegiet, av vilka han kände de flesta väl. Jag tog adjö av de båda med en stor kram innan jag gav mig av, ut i storstadsvimlet.

När jag lämnade lägenheten den eftermiddagen svävade jag som på moln. Av glädje och självförtroende. För första gången hade en musiker berömt min musik. Inte familjen, inte släkten, inte kompisarna utan någon annan, en musiker, dessutom en betydande sådan. Jag försökte komma ihåg vilket ord Tanya viskat: ”Underbar”. Så hade hon sagt. De var generösa människor, Hoffmanns.

I början av februari reste jag till Stockholm, efter att kallelsen till antagningsproven dimpt ned i brevlådan vid juletid. I huvudstaden hade jag bokat rum på Hotell Bema, ett litet billigt, oansenligt boende högst upp på krönet av Viktoriagatan, bara något stenkast från gamla LO-borgen vid Norra Bantorget. Också exteriört var hotellet oansenligt, gråbrun puts med skador och sprickor som ömsom täcktes av smuts, ömsöm av tjocka avgaser från den pumpande trafiken utanför. Portiern, en lågmäld, vänlig man i 40-årsåldern med tättsittande ögon, visade mig till ett ruffligt litet rum på andra våningen. Sängen var för kort, taket flagnat och de betsbruna väggtapeterna hotade släppa i fogar och vägghörn. Priset var överkomligt dock. 300 kronor natten inklusive, skulle det visa sig, en väl tilltagen frukostbuffé inkluderande amerikanska pannkakor med lönnsirap och himmelska knaperstekta baconremsor. Den natten sov jag oroligt, fullt medveten om att dagen därpå väntade den dittills hårdaste prövningen i mitt unga liv - Musikhögskolans antagningsprov i komposition.

Jag föreställde mig ett teoriprov som inte borde bereda några större problem. I denna del hade jag förberett mig väl med råplugg av alla kända böcker i ämnet. De praktiska proven däremot, kändes mera osäkra: Ett pianostycke skulle spelas direkt från ”bladet”, vald ur endera samlingen ”Album für die Jugend” av Schumann eller "Etyder op 10" av Chopin, ett gehörstest innefattande nedtecknande av klingande melodislingor samt ackordföljder. Dessutom, inte minst, förväntades en felfri orkestrering av en för oss okänd melodi, i sättning för stor symfoniorkester. Till detta sista delprov var avsatt fyra timmar!

Sådan oro som vid uppvaknandet i Stockholm den dagen, hade jag aldrig tidigare känt. När morgontrafikens tilltagande buller väckte mig vid 8-snåret hade jag visserligen halvslumrat ett halvt dussin timmar – men utvilad av sömn kan man inte påstå att jag var. Under promenaden ned till Musikhögskolan kvicknade jag dock till och lade upp något som kunde liknas vid en strategi: Pladdra inte om oväsentligheter, sade jag mig själv. Svara korthugget och endast på tilltal. Till sist mindes jag Hoffmanns avslutande råd som fortfarande ringde i mitt huvud: ”Försök undvika de stora misstagen – jag är övertygad om att din sonat ensamt kommer att charma lärarkollegiet alldeles tillräckligt. De är inte mer än människor!”
Rådet skulle visa sig minst sagt tveeggat…

Så kom jag fram till skolan. Den hästskoformade byggnaden på Valhallavägen 55 fick mig först att kippa efter andan. Det var onekligen en legendarisk plats. Från de tilltagna fönstren längs rundningens låga sidovalv hördes svaga ljudslingor stiga upp mot skyn. Det var musikeleverna som övade. Med spända läppar, löpande fingrar och viftande underarmar sökte de febrilt tolka de svårbemästrade krumelurerna som de på armlängds avstånd hade placerat på små notställ framför sig. När jag höjde blicken ytterligare en våning upp, till det andra planet, där administrations- och lärarpersonalen höll till, hördes inga ljud komma. En dam med hår i knut slog upp sitt fönster på vid gavel och lät för en kort stund den kalla februariluften strömma in i lokalen. Då hon fick syn på mig höjde hon armen och vinkade glatt, som om hon ville säga ”om du bara visste vilka prov som väntar dig, du stackars människobarn, då skulle du minsann inte se så förbaskat glad och förnöjsam ut!”

I samma ögonblick tröskeln passerades, fick jag en känsla av att något stort var på gång, som att mitt liv lovade förändras för alltid. Just då tittade solen fram över hustaken i sydost. För ett kort ögonblick förgylldes den redan vackert blekröda tegelstensfasaden och fick en nyans av purpur och ljust grön. Jag klev in genom dörrarna vid entrén. Väl därinne, i foajén, möttes jag av tre höga byster i svart marmor, uppenbarligen föreställande män av betydelse för antingen byggnadens uppförande eller för musikalisk insats. Jag tyckte mig känna igen en av dem – tonsättaren Franz Berwald – han vars föräldrar invandrat från Tyskland och berikat vårt lands då ganska fattiga musikliv. Huvudet, som krönte en rundad, utsirad kolonn, visade en sammanbiten man med närmast högmodigt uttryck, som om han ville säga mig: ”Här är jag – mina verk är de bästa som skrivits i detta lilleputtland – och hör sen!”

I ett hörn längre bort, gömdes en mer oansenlig staty, en svartpolerad tingest av putsad sten som föreställde den enda kvinnan av rang i dessa sammanhang – tonsättarinnan Elfrida André. Underligt att så få kvinnliga musiker beretts plats i historieskrivningen, tänkte jag och kände mig en smula skamsen över tingens ordning. I nästa sal fastnade jag som siste man i en lång, ringlande kö av sökande i alla åldrar. Det var dags för inskrivning. En flicka i de övre tonåren drog fram sin klarinett och lät den milda klangen fylla lokalens alla skrymslen. Ytterligare någon stämde upp en spontan sång och strax var fler inblandade – till slut, efter några minuter, involverades större delen av kön i skön musikalisk aktivitet av udda slag.

I salens bortre ände, där kön började, tronade en äldre man vid ett bord och bockade av efter en lång lista. Vi luskade ut att mannen var flöjtlärare på skolan och hette André. André visade sig vara en skojfrisk herre iklädd en varm ytterrock vilken hölls ihop kring midjan av ett tunt skärp, virat i grått garn. Med vänstra handen krökt i skarp vinkel, antecknade han noggrant, alltmedan han då och då tittade upp längs kön, med flackande, irrande blick. Också vi sökande hade behållit ytterplaggen på eftersom värmesystemet tillfälligt slagits ut samma morgon. Monotont ljöd Andrés stämma alltmedan namnen lästes upp i takt med att kön krympte: ”Andersson Nils, musikerlinjen, klarinett, fjärde våningen till vänster; Jämtmyr Staffan, musikerlinjen, sång, tredje våningen till höger; Uppvik Victor, komposition, andra våningen till höger”…

Kort därefter nådde jag en smal, rundböjd korridor på andra våningsplanet. Utanför rum 232 upphörde mina steg. Jag noterade hur dussinparet ögon nyfiket vändes mot mig, något som fick mitt redan bultande hjärta att närmast slå knut på sig själv. Alla som sökt kompositionslinjen hade samlats här inför delprov 1, pianospel. Sammanträngda, längs två låga träbänkar, satt 13 tysta själar med uppdragna knän och blängde på alla nyanlända som vågat sig dit. Deras huvuden, fötter och bål såg märkligt sammanväxta ut, som om benens konturer absorberats av solljuset från fönstren som brutit fram och reflekterats mot den mörka, fernissade väggen i bakgrunden.

Jag studerade i smyg de nervösa blickarna hos dessa pressade andar, alla fullt medvetna om att endast en skulle väljas ut, 13 måste bort, som en nutida, grotesk ”Idol”- gallring, där allt blivit mätbart. Prick klockan 10.30 ropades mitt namn upp. ”Victor Uppvik ombedes komma in till lärarkollegiet.” Halvt svimfärdig reste jag mig från bänken och forcerade ned handtaget. Rummet på andra sidan var förvånansvärt personligt, som en privat lägenhet med hög mysfaktor, eller ett visningsrum med oklart utställningssyfte. En flygel i rummets mitt flankerades av ett stort skrivbord och en gammaldags soffa i brun plysch. Därinne satt tre personer. En förde anteckningar medan de två övriga ställde frågor. En äldre man i grått hår och fläta inledde:
”Vi har studerat de verk du sänt in, i synnerhet din pianosonat. Det hela ser intressant ut men frågan är om det räcker.” Jag harklade mig och försökte förklara så gott det gick: ”Jodå, kanske hade musiken sina brister, men den skulle vinna på att få klinga ut i verkligheten, med riktiga musiker, bara jag fick …” Mannen i fläta avbröt. ”Dessutom har vi Herr Hoffmanns motsägelsefulla vitsord att ta hänsyn till”, sade han torrt. ”Motsägelsefulla?” sade jag. ”Ja, minst sagt.” Han vände sig mot kollegan till vänster och viskade något. Sedan sade han:
”Hoffmann påstår att han själv komponerat sonaten du hävdar är din och menar att du tagit noterna och skickat in sonaten i eget namn.”
Det blev tvärt tyst. Jag blev kallsvettig och undrade om jag drömde.
”Nej, nej, det måste vara ett missförstånd. Jag spelade upp min sonat för Hoffmann och hans fru för någon tid sedan, det är allt. De tyckte om den och uppmanade mig att söka …”
”Du vidhåller alltså att sonaten är din egen?” Mannen i fläta såg allvarlig ut.
”Ja, absolut, kan ni inte kontakta honom på nytt? För att utreda missförståndet”, sade jag högt och tydligt så att det ekade längs den brunbetsade väggpanelen.
”Nja”, fick jag till svar, ”han går just nu inte att nå … är tydligen på resa…”

De tre männen konfererade en stund. Under tiden försökte jag greppa vad som inträffat. Var det möjligt att Hoffmanns verkligen tänkte stjäla min sonat?! Varför, i så fall?! Jag försökte minnas vad som utspelat sig i lägenheten på Linnégatan. Just det … nu mindes jag: Tanya bad att få behålla notpapperen någon vecka till, ”…kanske kan jag framföra den längre fram …” Så hade hon sagt. Några dagar senare hade allt återlämnats per brev med ett varmt tack och ett lycka till från dem båda. Sedan dess hade paret inte hörts av. ”Tänk om … tänk om Dieter … och Tanya … planerat allt, … tänk om …” När männen konfererat färdigt verkade de oense om vem sonatens rättmätige upphovsman egentligen var. Mitt vittnesmål räckte tydligen inte. Istället beslöt man att skjuta upp avgörandet till Hoffmanns återkomst, planerad till veckan därpå.

Mannen i fläta återupptog istället den inledande diskussionen och sade: ”Du talade tidigare om vikten av att höra musiken klinga ut … menar du att det inte går att avgöra musikens kvalitet bara genom att studera noterna, eller?”
”Kanske det”, sade jag, ”ingenting är så avslöjande som att höra den klingande musiken, den rumsliga dimensionen ger den liv, liksom vinden får skeppet att segla”, sade jag, nöjd med min bild från havet. Nu bröt den andra personen in i samtalet, en liten torr professorstyp med mittbena, mörk kostym och väst. ”Det kan du minsann ha en poäng i”, sade han, ”noterna är trots allt bara en död avskrift som väcks upp i mötet med de levande musikerna.”
”Vill du spela något för oss, har du förberett ett pianostycke?”
Jag svarade inte utan plockade fram nothäftet ur väskan, bäddrade lite, gick självsäkert fram till Bechsteinflygeln, placerade Schumanns ”Album für die Jugend” framför mig och slog upp sidan sju, ”Wilder Reiter”. Jag började spela, allför vildsint, passionerat, fortfarande upprörd över Hoffmanns anklagelse.

Stämningen i rummet var laddad, de tre männen satt dödstysta och lyssnade uppmärksamt medan de nedtryckta tangenternas hastiga tonflöden bombarderade väggar och tak under de knappa två minuter stycket varade. När musiken tystnat lade jag händerna i knäet och böjde ned huvudet, som en fånge inför skranklet i väntan på dom. ”Inte oävet”, sade professorn efter en konstpaus, ”inte alls illa … faktiskt.”

Jag lämnade rummet samtidigt som nästa sökande klev in i väntan på sin dom. Jag kände mig trots allt nöjd med spelningen, men beklämd över Hoffmanns brev. ”Det måste … bara måste vara ett missförstånd”, hörde jag mig säga, ”de var ju så himla vänliga…” Jag bestämde mig för att söka upp paret Hoffmann efter hemkomsten, så att allt kunde redas ut. I övrigt tänkte jag låta saken bero. Jag måste klara proven, funderade jag, måste klara proven!

En stund senare, i fikarummet, fick jag syn på Erik och John, två andra medsökande, glufsande på varsin mazarin. ”Hur gick det?” frågade jag ivrigt, ”blev ni avrättade?” Eriks berättelse förskräckte, om hur han drabbats av kort minnesförlust och fått börja om tre gånger innan allt föll på plats. För John hade det gått bättre. Efter att ha lyckats med konststycket att felfritt spela upp en komplicerad ballad av Chopin, hade professorn t o m utbrustit: ”Utomordentligt!” Jag kände mig osäker på min egen insats: Räckte svårighetsgraden på min uppspelning? Hade jag kunnat välja ett mer komplicerat stycke? Erik försökte lugna mig: ”Pianospelningen betyder inte så mycket, den är mest till för att kollegiet skall få reda på vad som behöver förbättras om man blir antagen, det viktigaste är kompositionerna i ansökan, det är där det avgörs”, sade han. Svaret gjorde mig knappast mindre orolig, beslöt dock att ingenting säga om Hoffmannbrevet, åtminstone inte ännu.
”Så bra då … då känns allt lugnt”, ljög jag och sänkte blicken.

Fikarummet låg i ett bjärt dagsljus då solstrålarna letat sig in mellan de till hälften slutna persiennerna. Inne i caféet kunde jag konstatera att värmen äntligen återvänt efter morgonens omtalade kollaps - värmesystemet hade återigen funnit sin rätta funktion.

På eftermiddagen var det dags för mellanproven i teori och gehör i stora salen. En timme senare väntade huvudprovet, dagens elddop: Att arrangera en svensk visa för stor orkester under loppet av fyra timmar, var knappast en lätt sak! Alla vi elever blev anvisade var sitt litet rum bestående av ett välstämt piano, en ytterst obekväm pinnstol och ett bord, modell mindre. På väg in hade vi försetts med varsitt förslutet kuvert vilket skulle öppnas på en given signal. En otäck känsla av olust lägrade sig i mitt bröst. Exakt klockan 15 kom signalen, vi slet upp kuverten, efter att nervöst fingrat på hemligheten i en halv evighet, åtminstone var det så det kändes.

Innehållet fick mig för ett ögonblick att darra till: Ett papper med provinstruktioner samt ett notblad med melodin ”Visa vid vindens ängar”. Vi gavs två möjligheter: Antingen skriva för en mindre ensemble, en blåskvintett, eller för stor symfoniorkester. Jag valde det senare. Orkestern behärskade jag bäst av allt. Med den kände jag mig ganska trygg. Strax äntrade jag pianot och spelade igenom melodin med högra handen, till en början försiktigt, om och om igen, som för att leva mig in i karaktären. Smygande, utan att först lägga märke till det, sjöng jag med för full hals: ”/…/ det fladdrar till i en tyllgardin /…/”

Noggrant valdes de ackord som kunde passa in: E, G#7, C#m, C#m/H… När harmoniseringen var färdig tittade jag på klockan. 16.20! Nervositeten kom åter krypande. Oroligt flyttade jag till skribordet, vecklade ut de stora, tomma partitursidorna, som alla tycktes ropa till mig: ”Kom! Skriv på oss! Ge oss dina noter så skall du bli rikligt belönad!” Jag skyndade på arbetet. Klockan tio i sju på kvällen var jag färdig. Raskt numrerade jag de åtta fullklottrade partitursidorna, samlade ihop allt i en prydlig hög, lämnade rummet och sträckte fram bunten till tentamensvakten, en ung kvinna i stickad kofta som väntade vid ett litet bord utanför. Efter att hastigt ögnat igenom sidorna, log hon och nickade instämmande.

Efteråt kände jag mig nöjd, hungrig, fysiskt dränerad, mentalt tillplattad, men mest av allt nöjd, tillfreds med dagens prestationer. En stund senare samlades vi några stycken nere i skolans foajé, på entréplan. Det visade sig vara en brokig samling. Där syntes Erik och John, mina vänner från cafeterian; där var Nils, något äldre än vi andra, som nu sökte i Stockholm för tredje gången; där fanns Britt och Tilde, två djärva tjejer från Dalarna, som gemensamt beslutat söka ”den mest mansdominerade utbildningen i Sverige”, som de, inte orätt, kallade den. Efter diverse palaver kom vi överens om att umgås vidare över en bit mat. Erik, som visade sig vara en framåt kille med lokala kunskaper, hade luskat reda på en närliggande pizzeria som bakade Calzones i stenugn för en spottstyver. ”De är fan inte klokt”, sade han, ”25 spänn - som hittat!”

På vägen var stämningen uppsluppen, skämten haglade om italienska kockar, invandrade pizzabagare och en lek som gick ut på att jämföra italienska musiktermer och läckra pizzasorter. I samma ögonblick vi klev in i restaurangen, dök där upp ytterligare två killar som synts tidigare på skolan, göteborgarna Mark och Clarence. De hade fått nys om vart vi var på väg och beslutat sig för att ansluta. Mark kände jag vagt sedan tidigare. Som nybakad redaktör på tidskriften ”Musikrevy”, hade han på kort tid fått publicerat ett par artiklar och några uppmärksammade skivrecensioner. Vi hade råkats ett par gånger i musikföreningen ”Innanför Barrikaden” vid Götaplatsen. Clarence var för mig ett okänt ansikte, men ryktet skvallrade om att han och Mark tydligen var ett kärlekspar med gemensamt boende i stadsdelen Haga – i de dismondäna kvarteren.

Erik visade sig vara inackorderad hos en äldre dam på Grev Turegatan, bara några kvarter bort. ”Hur har du råd?” frågade jag. ”Extraknäck … på en hamburgerkjedja”, kom svaret. Erik påminde sig att ägarinnan var tillfälligt bortrest och föreslog en spontan fest i tantens lägenhet. Men vi fick lova att vara lågmälda – skvallrande grannar kunde ju höra av sig! Förslaget väckte allas gillande och antogs enhälligt. Mätta och belåtna yrade vi ut i februarinatten mot närmsta tunnelbanestation i riktning Grev Turegatan 8, 2 trappor.

Festnatten blev till en munter tillställning. Åtminstone till en början. Alla talade i mun på varann, allt avhandlades, alla vedermödor penetrerades, åsikter stöttes och blöttes. John, som med glans avklarat förmiddagens pianospelning, visade sig missnöjd med sitt orkesterprov. Han hade alldeles för sent upptäckt några felaktiga ackord och inte i tid lyckats rädda sin fadäs. Tentamensvakten hade vid provtidens slut rusat in och praktiskt taget slitit partiturbladen ur Johns hand, trots hans vädjanden om några minuters extratid. I sin frustration hade John under kvällen hittat och tömt en vinflaska som stått förvarad i den gamla damens skafferi. Därefter hade han övermannats av trötthet, gått och lagt sig med skorna på under den gamla damens sängöverkast i sovrummet, och fallit i sömn – alltjämt med tomflaskan hårt knuten till sin slutna famn. När Erik upptäckte malavern uppstod ett mindre handgemäng, vilket snabbt bidrog till att festnatten avslutades vid halv 3-tiden på morgonen. Efter att först lotsat John till närmsta tunnelbanestation, försäkrat mig om att han mådde hyfsat och placerat honom på linje 17 mot Gullmarsplan där hans föräldrar väntade på honom, tog jag mig hem till hotellet vid Norra Bantorget. Jag minns att rummet snurrade rejält då jag slöt ögonen vid fyratiden på morgonkvisten.

Dagen därpå, vid lunchtid, hade jag stämt möte med min far på stan. En gemensam måltid skulle intas på restaurang "Glada Laxen" strax innanför Gallerians södra ingång vid Norrmalmstorg. Far var i krokarna för att slutföra ett par affärsuppdrag som han – i vanlig ordning - lyckats knycka till sig från en stackars kollega genom att inför chefen poängtera vikten av att just han var bäst lämpad för uppdraget. Vi 12-snåret kände jag igen hans välbekanta nuna alldeles invid NK-byggnaden: Kalufsen var på plats, likaså den böjda rygglinjen, de lätt uppdragna axlarna och den vinkelkrökta näsryggen, vilket, allt sammantaget, gjorde honom smått skurklik i sin skurna, utstuderade profil. Jag smög mig på bakifrån, förde försiktigt upp armarna och lät handflatorna täcka hans ögon: ”Gissa vem?” skrek jag till i hans öra varpå ett högljutt garv hördes eka mellan husväggarna så att folk omkring oss vände sig om.

Det blev ett kärt återseende. ”Hur mår du, Victor? Allt väl?” Vi hade inte råkats sedan julfirandet hemma på Snöflingan, då far spelat ut hela sitt register i sedvanlig tomtemundering och delat ut klapparna under granen i en sån rasande fart att ingen efteråt kunde minnas vad de innehöll eller vem de kom ifrån. Far hade till en början agerat både rimuppläsare och klapputdelare, men redan efter ett par minuter, då tröttheten gjort sig påmind, lämnades rimuppdraget över till min syster, som kvickt och elegant fann sin roll tills att sista paketet hittat rätt adressat och glatt sin ägare.

Far hade därpå somnat i favoritfåtöljen med alla sina oöppnade klappar strödda i en ring omkring sig. Mor uppmanade oss då att lämna rummet, släcka lampan, smyga ut i köket och lämna far ifred under hans välbehövliga vila. Mor berättade hur tröttkörd han var, less på sitt jobb. På nyåret hade problemen stegrats. Arbetsgivaren drev i rasande fart igenom en omorganisation som hotade späda på fars redan hårda arbetsbörda ännu några snäpp - säljområdets utökning och administrationens neddragning var liksom droppen. ”Oron har redan märkt honom”, sade mor, ”se bara, han ser alldeles tröttkörd ut, som en urvriden trashank.”

Men när vi talades vid om julstöket på Snöflingan lät det annorlunda: ”Jag älskar julen och framför allt vintern, Victor. Allt är så rent och vitt då, håller du inte med? Våren säger mig ingenting med sin svartbruna jord. Men på vintern! Då göms allt det fula och försvinner som smutsigt golv under nytvättad matta, när täcket av snö lägger sig som ullgarn över träd och mark.”

Långsamt promenerade vi längs skyltfönstren genom den folkfyllda, sportlovsstinna Gallerian. ”Berätta om gårdagen, Victor. Hur gick proven?” sade far.
”Över förväntan”, sade jag, ”speciellt nöjd var jag med orkesterprovet … det kändes som om…”
”Så du tror du kommer in, alltså?” avbröt han.
”Jag kan inte säga det ännu, far”, svarade jag, ”jag får besked längre fram, men allt kändes bra i alla fall … det gjorde det verkligen.” Jag försökte låta så övertygande som möjligt. Allt för att slippa bevittna fars besvikna min så snart han anade ett hotande nederlag. För just så hade han reagerat den senaste tiden. Så fort något inträffade som föranledde minsta lilla osäkerhet om utgången, såg han olycka runt hörnet, oavsett om det fanns grund för det eller inte, nästan som om han sökte undergången, som han trängtade efter misslyckandet för att därigenom bekräfta sin onda föraning.

När vi äntligen nådde matstället och tagit vi plats framför en uddlös pianist som tillfälligt hyrts in för att muntra upp restaurangbesökarna, beställde vi ugnsgratinerad piggvar som lossnade lätt från benraden och smälte skönt i gomen tillsammans med pepparrot och nykokt potatis. Far njöt alldeles särskilt av äggsåsen som han surplade så intensivt att det emellanåt störde pianoklinket. Ibland rann såsen tillbaks på tallriken och bildade små, ovala ringar längs porlinets gula kant eller t o m på bordsduken inunder.

Efteråt strosade vi runt ett slag kring Nybrokajen, följde uppmärksamt några vinterflagnade skärgårdsskutor som mödosamt kajade upp längs långsidan piren, unnade oss en kort fika på anrika Nordstrands konditori intill, diskuterade livsfrågor utefter snöiga trottoarer i backen upp mot Östermalmstorg, njöt av att kommentera butikernas outgrundliga skyltningstekniker, gladdes åt varandras sällskap. Då och då, alltid när jag minst anade det, drog far upp sin nyinköpta Instamatic-kamera, knäppte av en bild och bevarade ögonblicken vi båda njöt av denna magiska eftermiddag.
Just som vi passerat portarna vid Saluhallsentrén uppe på krönet, sade han: ”Vad sade skolan om Hoffmanns rekommendationsbrev?” Jag stannade upp och såg utforskande på honom.
”Vad menar du? … hur vet du det, far?”
”Äh, jag bara undrade vad de sade … om brevet gjorde någon skillnad, menar jag.”
”Vilket brev? Hur vet du något om det? … det är inget jag berättat … inte för någon, faktiskt.”
”Jaså, inte det, nähe … måste väl ha missuppfattat det hela, då.”
Fars annars så vidöppna, bruna ögon drog ihop sig, snörptes, hans kropp vände sig sakta halvt om, som om den avböjde bekantskap med huvudets tankar. Så blickade han stint ned i trottoaren, samlade sig, och började stötvis berätta något från hjärtat:
”Victor … jag har något viktigt att säga dig.”
”Vadå?” mumlade jag.
”Det … det var jag som skrev brevet …”
”Vad i helvete … vad är det du säger?!”
”Jag förfalskade brevet … Hoffmann lämnade det på Snöflingan, han kom med det en dag … en eftermiddag för ett par veckor sedan … då du inte var hemma.”
Jag blev stum. Alldeles tvärstum. Jag ville slåss … eller springa iväg, aldrig se honom igen, aldrig mer höra hans förljugna stämma som nu bara fick mig att kväljas. Inom kort samlade jag mig: ”Far … inser du vad du ställt till med? Min ansökan … och inte minst Hoffmanns … fattar du??!!”
”Vill du inte veta varför?” frågade han och tittade mig i ögonen.
”Jag vet inte … kanske…”, sade jag.
”Jag var rädd om din framtid helt enkelt, ville att du skulle ha ett yrke med fast lön … men det var fel … jag inser det nu. Här är originalet, förresten.”
Far räckte fram Hoffmanns brev som han dragit upp ur innerfickan. Jag vecklade upp papperet. När jag läst igenom de korta raderna kände mig generad som ett litet barn. Slutklämmen var enastående i sin överdrift:

”/…/ Sammanfattningsvis äga unge herr Uppvik en unik musikalisk talang, långt större än vad som kan förväntas av en så ung adept. Jag är inte en man av stora ord, men dristar mig i detta fall till att citera Joseph Elsner, Frédèric Chopins legendariske lärare från ungdomsåren i Warszawa, som med fyra korta ord beskrev elevens talang: ´Utomordentligt skicklig. Musikaliskt geni´.
Högaktningsfullt, Dieter Hoffmann,
Musikdirektör, tonsättare”

Vi tog farväl och far drog sig tillbaks till sin övernattningslya på Söder. Innan dess hade vi kommit överens om att nästa dag sammanstråla på skolan för att inför lärarkollegiet förklara hela saken. Förhoppningsvis skulle det äkta brevet, tillsammans med fars bekännelse, räcka för att övertyga de tveksamma herrarna på Vallhallavägen. Vi kramades länge i försoning innan vi skiljdes åt.

Efter att nästa morgon tillsammans med far avgett en förklaring på skolan, samlat upp bagaget på hotellet, betalat notan, hastigt promenerat den knappa kilometern ned till Centralstation, hoppat på 14.30-tåget mot Göteborg, somnade jag bums i den tomma kupén i det halvbesatta tåget. När den kvinnliga konduktören så småningom väckte mig och bad om biljetten, kände jag mig underligt nöjd, lättad över det i slutändan goda utfallet av mitt Stockholmsbesök. Strax före klockan sex den eftermiddagen var jag åter hemma på Snöflingan där mor och min syster förvånat tog del min underliga berättelse.

I mitten av mars anlände ett brunt, vadderat kuvert till Snöflingan. Mor, som praktiskt taget slitit det ur brevbärarens händer när hon insåg varifrån det kommit, klev in i mitt rum med en högtidlig min: ”Här sitter du som om ingenting hänt … titta vad som kom med posten nyss … kanske något som intresserar dig?” Hon räckte fram brevet och dröjde sig kvar i dörren, angelägen om att få vara delaktig i denna viktiga stund. Jag bad om att få vara i fred.

Brevet var avstämplat Stockholm 1 och innehöll en utvikningsbar folder om skolan, en fyllig lärarmatrikel, en stadskarta över Stockholms centrum samt en förteckning över sökande som antagits. ”Detta var alltså det formella antagningsbeskedet från Musikhögskolan”, tänkte jag högt för mig själv… ”Snälla mamma!” ropade jag irriterat och riktade blicken mot springan i dörren, där mors lilla näsa kunde anas genom gluggen. ”Ja, ja men lova att berätta senare”, sade hon och släntrade motvilligt nedför trappan. Jag väntade några sekunder som för att hämta andan. Så ögnade jag hastigt igenom alla namnen på de antagna. Jag letade upp Musikerlinjen/antagna: En bit ned, som nummer 6 stod: ”Victor Uppvik, Göteborg, kompositionslinjen 160p – Antagen”.

En våg av värme, glädje … ja, rent av eufori vältrade sig över mig, jag slängde mig på sängöverkastet och drog kudden över huvudet som skydd. Så kom gråten. Vanvettigt! Glädjetårar! Kroppen skälvde som en dallrig pudding. Kudden fuktades som doppat lackmuspapper.
”Fan, alltså! Fan, fan, faan!” hördes min röst skrika, allt högre, allt starkare. Dörren flög upp och mor visade sig på nytt. ”Vad är det, Victor? Hur är det fatt, kom du inte in?” Jag sansade mig, puttade bort kudden och såg på mor med fuktblöta, såriga ögon. ”Jo, för helvete, mor … visst faan kom jag in! Visst faan kom jag in!!”

Författare:

Publicerat

Dela: