Äntligen ute

Det är en varm sommardag i slutet av maj.
Utanför blåser det svagt, varma sommarvindar seglar fram och vispar om i flickornas hår och får deras kjolar och klänningar att röra på sig lite extra. Solen skiner och värmer asfalten, får den att smälta litegrann.
Klockan är tjugo i tre. Emelie tittar längtansfullt på klockan för säkert tionde gången på bara tre minuter, önskar att tiden kunde gå fortare, men inte då.
Hon har matte. Alla prov för terminen är gjorda, betygen ska sättas nästa vecka, och läraren har precis börjat prata med dem om betygen. Emelie är ganska säker på sitt betyg, antingen ett VG+ eller ett MVG. Hon har vägt på gränsen sen förra våren, men nu kanske hon äntligen har gjort rätt för betyget.
- Emelie, vad är svaret på 9305c, frågar Viktor.
- Vilken, undrar hon och ser ner på sina papper.
- 9305, säger han och väntar tills hon har hittat uppgiften i boken. C. Har du gjort den än?
- Vänta lite.
Det är en ganska enkel uppgift, hon ställer upp och dividerar och multiplicerar en kort stund innan hon, inte utan lite stolthet, stryker under svaret.
- Lyssnar du? Svaret är att x=0,5*(4,7-y).
Viktor mumlar något till tack. Emelie löser några uppgifter till, ingen av dom speciellt svår, innan hon tröttnar och återvänder till att stirra ut genom fönstret och drömma.
Klockan blir kvart i tre och tio i tre utan att något händer. Hon löser ytterligare sex tal, rättar dom och ännu ett innan en reflex fångar hennes blick.
Den välbekanta vita bilen parkerar nere vi busshållplatsen. Det kan inte vara någon annan än Daniel.
Fem i tre fångar klockan även mattelärarens uppmärksamhet.
- Allvarligt, ni är trötta och solen skiner. Ni ska ha gjort fram till 9310 tills på måndag. Nu slutar vi. Ut med er, ropar han och börjar plocka med sina egna papper.
Emelie slår ihop boken och blocket, halvspringer ner till sitt skåp och kastar in grejerna. Hon har redan gjort läxan och lite till. Hon behöver inte oroa sig. I plastpåsen som tjänstgör som skolväska lägger hon ner engelskaboken, sen rycker hon ut väskan med sovgrejer och ser till att hon är samtidigt ut som dörren med Susanna, som följer henne ner till Daniel.
- Ha det så bra, ropar hon när Susanna går hemåt.
Någon undrar svagt vart hon ska, men hon bryr sig inte utan springer sista biten mot Daniel som fångar henne i sin famn.
- Hej prinsessan, utarbetad efter en lång skoldag kanske?
- Inte värre än vanligt, svarar hon. Och själv då, kakmonster?
- Själv har man ju haft ledigt, så jag har gått på stan lite, köpt en present åt dig faktiskt.
Han kysser henne precis som han brukar, och Emelie känner den där spirande känslan av upphetsning som pirrar till någonstans långt in.
Trots att de har varit tillsammans i nästan ett halvår väcker han fortfarande samma känsla av kärlek och upphetsning inom henne.
- Kom nu älskling, så åker vi, viskar han in i hennes mun.
- Vart, frågar hon som vanligt.
- Till världens ände om du så vill. Men den här gången åker vi hem.

Skriven av: Katja