år 99

Speglarna vände sig nu mot himlen och fångade upp dem allra första strimmorna ljus efter det yviga mörkret. Inte för att det var så särskilt synd om Klas för det var det egentligen inte. Han hade väntat på just denna stund i 2 år och nu var den nästan som magi för till och med honom själv.

Tänk att han var född just i detta decennie så att han kunde få uppleva just detta. Kanske tänkte han, kanske så är detta på något förunderligt sätt ändå meningen. Sådant är ju alldeles för komplext för mig att veta något om. Man kan inte veta sin plats i världshistorien och i allt som sker ens om man kan historia.

Ett par minuter till och snart skulle den gormande och rytande solen inte endast tindra och se ut som halvskäror i lövverket utan vräka ner solstrålar över Klas och dem andra i publiken. Klas hämtade andan och insåg att han skulle få det svårt. Det är ju svårt för till och med mig själv att tro på mig själv i det jag framför och i något så oerhört som detta så är det riktigt svårt att tro på något överhuvudtaget och sedan att övertyga andra är ju hur svårt som helst tänkte han. Att vara övertygande i något så svårt som en världsreligion borde ju kunna få vem som helst att tveka inför sin egna förmåga.

Hans förhållande hade nyligen brustit och på ett sådant sätt att han hade blivit förtvivlad över sig själv och allt annat i livet. Detta hade inte varit särskilt trevligt för honom och han hade känt sig förlorad i en hel värld. Hela världen för sig själv kunde nu låta riktigt sarkastiskt efter dem nya omständigheterna.

Han började vandra mot Universitetet för att där ha sitt möte denna alldeles unika dag.
Vid Universitetsborgens port väntade moren på honom. Han anslöt och dem skyndade inte men vandrade taktfast genom korridorerna. Säkert var det inom Klas själv men väggarna tycktes skälva och en kvinnosång hördes liksom bortom väggarna och bortom tiden. Han bröt liksom fram genom förfluten och kommande tid och all evighet samtidigt. Hon log där hon hade väntat vid salen och han nickade en aning stolt tillbaka till henne. Spänningen steg inom Klas till att bli en enorm tystnad och ett stilla brus i öronen när han nu kom in i klassrummet.

Skriven av: Andlig ledare