Ärthjärna, kapitel 1

I många år har jag velat skriva den här novellen/boken/berättelsen eller vad det nu blir, tillslut.
Novellen är en sann händelse, det är min egen barndom, som jag vill dela med mig till andra.
Namn på personerna är inte deras riktiga namn, förtom mitt.

//Ulrika

ÄRTHJÄRNA!

KAPITEL ETT

Plats: Språksalen
Tid: Någon gång under våren 1995, jag är 14 år och går i 7:an.

Ångesten, usch denna hemska, onda ångesten! Jag tittar på klockan på väggen ovanför min engelskalärare ungefär var 30:e sekund, och när det är 10 minuter kvar till vi ska sluta börjar jag att svettas samtidigt som jag får ont i magen.

Om 40 minuter måste jag vara hemma, annars blir det likadant som igår, när jag kom 5 minuter för sent.
Jag stryker mig själv lätt över bakhuvudet där det fortfarande svider i hårbotten efter gårdagens bestraffning.

Att bli ryckt i håret kanske inte låter så farligt, men det gör ju så in i bomben ont! Det känns i hela huvudsvålen flera dagar efteråt.

5 minuter kvar.

Ska jag använda tandläkaren som ursäkt idag med? Det var ju 2 veckor sedan jag körde med den, kanske att läraren inte bryr sig?

Det gör så ont i magen. Jag mår lite illa, och jag vill bara att läraren ska släppa oss några minuter tidigare. Bara ett par, så slipper jag springa uppför den där hemska backen idag igen.

2 minuter kvar. Hoppet sjunker samtidigt som hjärtat börjar slå snabbare. Jag blir nästan lite andfådd och jag känner hur det rycker i benen av att få springa iväg. Jag är så stressad att jag inte lägger märkte till när läraren berättar vad vi ska ha i läxa till nästa vecka.
När han säger ”slut för i dag” rusar jag upp ur bänken.

Det är fredag, och på fredagar är jag extra stressad. Pappa har redan kommit hem från jobbet på fredagar, när vi kommer hem från skolan, och även om han inte använder slag lika ofta som Charlotte, vår Styvmamma, så är det alltid lika otäckt när han är arg.

Jag ser över axeln på klockan på skolväggen en sista gång, 14:33. Om 27 minuter måste jag vara hemma, och snabbt gör jag en kalkyl i mitt huvud.

Långsammaste vägen – Den vägen som Charlotte och Pappa sagt att vi ska gå:
Lyckeskolan 5 minuter, därifrån till dagiset 5 minuter, från dagiset till Västerskolan ca 15 minuter. 25 minuter. Jag skulle aldrig klara resten av vägen på 5.

Det fick bli snabba vägen, och jag bad en tyst bön att Pappa eller någon annan skulle se mig från stora vägen.

29 minuter senare står jag utanför ytterdörren.
Jag är torr i munnen och hjärtat slår hårt i mitt bröst. Men jag vet att jag inte är sen.
Jag knackar på och Charlotte öppnar dörren.

- Du är sen, muttrar hon surt. Men hon gör ingenting utan släpper bara in mig.

Medan jag tar av mig gummistövlarna och ytterjackan rycker hon åt sig min ryggsäck. Tyst suckar jag för mig själv och känner hur jag blir röd i ansiktet. Det är samma procedur varenda gång jag kommer hem och varje gång jag ska gå till skolan, och skammen jag känner är likadan varenda gång.

Systematiskt drar hon upp alla blixtlås i ryggsäcken, vänder upp och ned på den så att allt som finns i den ramlar ner på hallgolvet.

Engelskaboken
Glosboken
Regnkläder
Biologiboken

Biologiboken ramlar så illa att alla mina anteckningar som jag gjort under dagens lektion ramlar ur den och Charlotte ser genast lite lättad ut. Nästan som om hon letade efter något att få skälla på.

- Hur många gånger har jag inte sagt åt dig att du ska ha en pärm till dina papper! Hennes röst är hög och gäll och mycket arg.

- Många gånger, svarar jag tyst och ser ner i golvet. Att jag aldrig lär mig.

Plötsligt kommer Pappa ut från vardagsrummet för att se vad som står på. Han ser mycket irriterad ut.

- Vad är det nu då? Frågar han Charlotte med en trött röst samtidigt som han vänder sig till mig.

- Hur många gånger ska jag behöva säga till dig att du ska använda pärmar?

Jag öppnar munnen för att svara. Jag känner hur gråten hotar i halsen och jag sväljer några gånger först.

- Jag…

I samma sekund som jag ska svara avbryter Pappa mig, som vanligt.

- Var inte uppkäftig! Se till att fixa dina löspapper!

Han är röd i ansiktet, och ögonen är smala springor.

Charlotte går in i köket igen, och Pappa lämnar också mig ensam.

- Gå upp och byt om, beordrar Charlotte. Ingemar och Katarina är i skogen, så du kan gå ut till dom sedan.

Snabbt rafsar jag ihop biologipapperna och resten av skolböckerna, slänger ner dom i ryggsäcken och småspringer sedan upp för trappen till mitt rum.

- Och spring inte i trappan! Skriker Pappa från vardagsrummet. Har ni knäck i lurarna eller?

Jag svarar inte, Pappa väntade sig inte det. Eller rättare sagt, jag visste att det inte var någon ide att säga emot.

Jag byter om från skolkläderna: Ett par tights som det är hål i grenen på och en för liten t-shirt.

Mina lekkläder är ett par beiga joggingbyxor och en lila t-shirt.

Väl ute andas jag ett djupt andetag. Klockan är 15:15 och det dröjer nog 2 timmar innan det är dags för middag och vi får komma in igen.

**

Kapitel 2 kommer inom kort.

Skriven av: Ulrika