Artisten tidigare känd som Pölsa




Och så till hösten infinner sig den här känslan, det här milda ljuva vansinnet, en MOA-HA-HA-fnittrande smågalenskap. Denna melankoli blandad med cynism... skämt ingen annan förstår och knappt ens vi själva, vi vet bara att de handlar om hur förlorade vi är men vi kan ändå inte låta bli att hoppas, småputtrande myspysklaustrofobi och alldeles för SVÅRA förklaringar till problem som aldrig varit menade att lösas. Det är en känsla som inte riktigt går att sätta fingret på, som inte kan förstås och analyseras, inte som enkel vrede eller glädje eller kärlek eller driften att så här till hösten försöka dröja kvar vid sommarens gubbsjuka, långa ögonkast efter kvinnor med alltför stora ändor nedklämda i alltför trånga byxor... ett undflyende vankelmod, löje och tungsinne. En känsla som kanske ändå bäst kan beskrivas genom att jag berättar om


Artisten Tidigare Känd Som Pölsa.

Det kanske bara var en dröm, men jag tror jag såg honom för länge sedan i en liten småstad vars namn jag aldrig fick veta, jag minns bara gråa bruksbyggnader och granskog och en gropig fotbollsplan där några knattar tränade fotboll i regnet i den fallande skymningen bortom reklamskyltarna för lokala byggfirmor och bussbolag. Mina föräldrar tog mig med på bilresor genom Sverige varje sommar när jag var liten och vi brukade beta av alla sevärdheter län för län - slott och borgar och fornminnen radade upp sig längs vägarna, gruvors dagbrott och Carl-Larssons-gamla-hem där guider visade storblommiga kök och verandor som vette mot välskötta trädgårdar. Vi hade besökt en poets grav den dagen, om det var Heidenstams eller Karlfeldts eller Ferlins kommer jag inte ihåg men jag vet att jag somnade i baksätet till ljudet av vindrutetorkarnas svep i vår gamla Saab 96, och jag vaknade inte förrän vi svängde vid in ett av de OK-motell vi alltid brukade övernatta på. Det hade blivit sent men jag var lite hungrig så efter att vi installerat oss på rummet så begav sig min pappa och jag ner till restauranten för att köpa en hamburgare eller något liknande.
Jag var som sagt mycket trött den kvällen, och jag kan egentligen inte svara för sanningshalten i det jag berättar. Det har hänt förut att jag förväxlat dröm med verklighet, och det var inte förrän för några månader sedan jag åter drog mig till minnes den kvällen... bortglömd men ändå bevarad i någon av hjärnans vrår som en anorektikters cancerogena hypnosdrömmar om annars frånvarande styvfäders trånsjuka kretsande kring barndomens sängar... några människor utströdda i matsalen, bevakande sina ljumma halvfulla Stora Stark, cigarettrök och oset efter tusentals kvällar med pommes frites och lövbitar framburna på vita tallrikar av håglösa servitriser, kryddsmör beskt av stamgästernas förlorade hopp, av de genomresandes ointresse. Och på en liten scen satt en man i skinnjacka, med brylkräm i håret och en gitarr i knät. Han hade boots med tofsar och han ackompanjerade sig själv med någon slags modifierad hemmaorgel som lät som alla andra hemmaorglar gjorde på den tiden - ett stabbigt bossanova-liknande trumkomp och enkla basgångar som han skötte med fötterna medan han samtidigt spelade på gitarren. Under den tiden vi satt i restauranten hann han spela 'Min Gud Är Mig En Väldig Borg', 'Blue Suede Shoes' och några andra av de sånger som jag senare fått veta tillhörde hans paradnummer. Men han spelade också en annan sång, en som inte handlade om Gud... eller kanske gjorde den sången det också, kanske skrev han den som förtäckt kritik mot en Gud som han tyckte övergett honom, en Gud som han aldrig blivit förtrolig med utan som hela tiden prövade honom, vägrade lyssna, vägrade bli verklig bakom en frikyrkovacker Jesus blanka tomma leende.
Jag är vidrörd, jag har begåvats en ynnest, jag har hört något som få har hört. Medan jag åt min hamburgare som dröp av dressing och ketchup så spelade han sin egen sång 'Augustina Den Fina', och bakom refrängens ord kunde jag redan då som barn höra saknaden och ensamheten, den mörka avgrunden som gömmer sig i varje människa.

Augustina den fina
hon va min bästa vän
hon försvann o ja grina
o ja saknar henne än

Augustina den fina
va de vackraste ja sett
mitt liv de är en pina
för hon har mej övergett

Artisten Tidigare Känd Som Pölsa hade sina femton minuter av berömmelse någon gång på sextiotalet, i en svartvit hylandsk epok av bandyspelande sångare och Babsor som uppträdde i den lilla femtontums TV-rutan med käcka slagdängor som ett helt folk skulle nynna på nästa dag. Men till skillnad från personer som Snoddas är Artisten Tidigare Känd Som Pölsa omgiven av en långt tätare mystik, det enda TV-program där han medverkade har sedan länge försvunnit ur alla SVT:s arkiv och mycket få fonogram från hans tidiga karriär finns att uppbringa. Ingen vet säkert, men man tror att han från början var en fotbollsspelare ur någon av de lägre götaländska divisionerna. Det smeknamn han bar på planen skulle följa honom in i TV-rutan och vidare genom livet, trots att han så småningom försökte befria sig från det. Någonstans på vägen hade han börjat bli kallad 'Pölsa', och med smärtsam klarhet inser man när man forskar i hans öde att ingen verkar veta vad han egentligen hette. Det finns en del olika möjligheter men ingen går att bekräfta, på ett nästan kvantfysiskt sätt glider hans verkliga namn undan från oss och kvar finns bara rösten på raspiga EP-skivor eller på gamla kassettband som blivit ospelbara efter att tuggats alltför många gånger i bilstereos och kassettdäck, full av hemligheter och undflyende smärta. Om man talar med människor som säger sig ha sett det avsnitt av Hylands Hörna då Pölsa framförde 'Böle-Majas Slängpolska', ett gammal skillingtryck som hottats upp med slagverk och blås, så minns vissa en blyg, försynt pojke som med ljus och klar röst sjöng sitt nummer, medan andra ser framför sig en kortväxt man, redan då nära medelåldern, som förvandlades till ett rockfenomen på scenen när Hyland till slut släppte honom lös. Många tycker sig ha hört honom säga att han kom från en plats kallad Höcklemo, men på en affisch från den folkparksturné han gav sig ut på efter TV-framträdandet benämns han som 'Pölsa från Klattevallen'. Det kusliga är att någon plats med namnet Klattevallen inte existerar i Sverige. Ingen by, ingen gård. Ingen idrottsplats eller sionkyrka. Inte ens ett dike. Däremot finns det en samling sorgsna hus omgivna av taigaliknande barrskog och steniga åkerplättar vid namn Höcklemo i Småland, även om byn sedan 1997 på grund av ett fel i EU:s databehandling i alla arkiv och handlingar kallas Hocklemo. I Höcklemo säger man att byn bara åstadkommit två saker värda att nämnas: en mycket lokal sort av kryddat brännvin från sent artonhundratal som kallas för Höckle-Brännvin, samt att en man vid namn Mauritz Jonsson, uppväxt på Höcklemo Säteri, under tre säsonger på femtiotalet spelade vänsterytter i Kalmar FF. Han är en av de kandidater som vi vill tro kan ha varit Pölsa, men den teorin avfärdas av de som bor i Höcklemo.
Ändå är det här hans rike, hans marker... denna Glesbygd, denna stora tomhet bortom europavägarna, bortom viltstängslen, denna vildmark genomkorsad av slingrande vägar man följer i timmar innan hus och gårdar och samhällen till slut dyker upp ur skogen, Det Verkliga Sverige, avfolkat och lappsjukt... gubbar i vindtygsjackor med folköl i plastkassar hängande från styret på sina minimopeder återvänder från byarnas nedläggningshotade ICA-butiker... endast minnet av lanthandlarna finns kvar... svarta EPA-traktorer väntar i sina garage på nattliga räder mot de asfalterade små centrumtorgens enstaka gatukök där byns enda invandrarfamilj ser tonåringarna växa upp och bli kåta och mopedburna och raggare medan trädens flockar av kajor och kråkor blir allt större, allt hungrigare, allt mer närgångna - har kidsen tur så har de hunnit flytta vidare när kråkflockarna till slut kan slå sig ner ostörda på gatorna och grusgångarna för att smörja kråset, men många av deras gamla kamrater och bekanta kommer alltid att finnas kvar där, fångade i kärlekslösa förhållanden bara aningen bättre än ensamheten eller helt enkelt oförmögna att våga någon form av språng som skulle kunna ta dem vidare. De pendlar varje morgon förbi små fabrikslokaler och bruksbyggnader som en gång var arbetsplatser men nu förfaller, kvar finns ett och annat litet grustag eller sågverk, eller bondgårdar, familjejordbruk som försöker upprätthålla lönsamheten. Och runt omkring allt väntar skogen, mörk och tyst, på att få återtaga landet vars gläntor och hagar våra förfäder röjde.
Det var hit ut han begav sig. Han skulle aldrig mer vara med i TV, istället tog han sin repertoar av väckelsesånger och rockabilly ut på en turné som täckte in nästan hela landet, allt på initiativ av impressarion och managern Rolf Bolinder. Det hade aldrig varit de stora städerna, inte ens då på sextiotalet när minsta barn kunde sjunga med i 'Böle-Majas Slängpolska'. Det var förorterna och småstäderna. Stadshotellen och folkparkerna. Festplatserna med sina dansbanor fyllda av snurrande, buggande och twistande människor dessa varma sommarkvällar som aldrig verkade ta slut, under klara himlar i juli när myggen surrade som moln kring lamporna som lyste upp parkeringarna. Hur mycket betydde Rolf Bolinder egentligen för Pölsas karriär? Deras tidigaste överenskommelser förlorar sig i dunklet före Hylands Hörna... vi vet inte vad som sades dem emellan i begynnelsen, vilka avtal som Pölsa signerade med sitt verkliga namn... hur mycket av sin själ han tvingades sälja, och till vilken av de många Korsvägarnas Gudar han svor trohet. I början hade han med sig ett kompband, de fantastiska 'The Handsomes' av vilka några av medlemmarna fortfarande är aktiva i branschen, numera som det renodlade dansbandet 'Svängomz'. The Handsomes handplockades av Rolf Bolinder och repade på kort tid in sextio låtar som Rolf och Pölsa valt ut. Men det var, nu denna första långa underbara sommar, 'Slängpolskan' som var navet kring vilket allting snurrade:

Böle-Maja ä en rediger tös
böle-böle-böle-böle-böl
överallt dit hon kommer ä det gott me ös
böle-böle-böle-böle-böl

Böle-Maja ä go å rejäl
böle-böle-böle-böle-böl
hon sköt mitt hjärta i sank å rädda min själ
böle-böle-böle-böle-böl

Det ursprungliga skillingtrycket är en ganska osedlig historia från Halland, en kväde i tvåtakt fyllt med sexuella anspelningar och antydningar om allt från svåra alkoholförgiftningar till sodomi. Men den version som startade Pölsas karriär var rentvättad och enkel, censurerad från allt suspekt - förutsatt att man inte kände till hur texten gått från början. Kanske är detta en av nycklarna in till mysteriet Pölsa - hans dualism, hans pingstvänlighet parad med den gnutta svart rock´n´roll han lät skönja i sitt konstnärskap. Han hade egentligen inte någon stor röst, och han hade en tendens att inte sjunga riktigt rent när han började närma sig den övre gränsen av sitt register. Men han hade soul... ingen fet svart gospel-blues-själ, men en annan sorts soul, en känsla som kunde tala till alla dessa människor som åkte Volvo PVoch Amazon, som drömde om amerika och amerikanska bilar, som buggade tafatt på golv av knarrande träplankor efter att ha styrkt sig med brännvin ur medhavda pluntor bakom knuten, som klädde upp sig i västar och luftiga sommarklänningar, som väntade på bättre tider, väntade på barndomskärlekar som hånglade med någon annan under andra susande björkar längre bort, längre in i mörkret...
Efter att ha lyssnat på den LP med Pölsa som kom 1962 så vet vi att det svängde om honom och The Handsomes. I alla fall ibland. Men det här handlar inte om någon recension av Artisten Tidigare Känd Som Pölsa, det här är något som måste gå bortom kritiskt musikaliskt lyssnande. Vi måste höra det outtalade, det ospelade, det som gått förlorat. Jag återfann Pölsa av en slump efter alla dessa år. Det sägs att var och en av våra 100 miljarder nervceller i hjärnan kan lagra omkring 150 megabyte av information, och någon av mina nervceller måste ha bevarat bilden av honom, ljudet av hans röst, den snabba glimten av en affisch på vägen in till motellets restaurant. För jag triggade direkt när jag hörde en snutt av en av hans gamla låtar på radion häromveckan. Sedan dess har jag känt behovet av att fylla alla dessa luckor som utgör hans historia... genom internet så kom jag i kontakt med en högskolestuderande i sociologi som skriver en avhandling om Artisten Tidigare Känd Som Pölsa och det är från hennes forskning som jag hämtat mycket av det jag vet om honom. Men inte ens hon kunde svara på vem han egentligen var... drivna av samma besatthet har vi sökt honom på var sitt håll - jag med min bakgrund som musiker och konstnär, hon med sin jämförande blick, sin förmåga att urskilja mönstren och stråken av sanning i vår förvirrade värld. Hon ser utgivningsdatumen för hans LP-skivor som noder i Glesbygdens flöde av data, uppsamlingspunkter i populärkulturens flöde av nonsens... hon kan börja fnittra okontrollerat när hon arbetar med Artisten Tidigare Känd Som Pölsa, brista ut i skratt när hon studerar försäljningsstatistik och publiksiffror som rör hans karriär. Men jag har också funnit henne stillsamt gråtande över gamla bleknade idolkort och visböcker som innehåller noter och texter från hans repertoar.
Pölsas inspelningar såldes redan från början på bensinmackar och i småbutiker. Under åttiotalet var de stapelvara i postkontorens ställ med kassettband, och i nästan var sjunde bil som skrotades utanför storstäderna under nittiotalet fanns det ett band med Pölsa i handskfacket eller under ett säte. Men Pölsa blev bortglömd som person. Vi anar lösa kärleksförbindelser i samband med de första årens turnérande... vackra unga damer figurerar på bild tillsammans med honom men man anar ändå ett slags frånvaro i hans blick när han passerar autografjagande flickor på väg till sceningången... han kunde sola sig i glansen från frikyrkolyckliga unga jungfrurs leenden och han var både svärmorsdrömmen som sjöng barnvisor om Jesus samt den snälle men ändå lite mystiske rockmusikern som kunde svänga en aning på höfterna, mest på skämt. Men om han någonsin gifte sig så gjorde han det i lönndom.
Pölsas första popularitet dalade fort och det blev bara två LP-skivor, varav den andra förbigicks med total tystnad förutom från de som hade tagit honom verkligen till hjärtat. Han fann sig aldrig i detta, utan började söka sig djupare ned i en religiös och personlig kris som sedan dolde honom från världen under många år. Det är i samband med hans ihärdiga försök till comeback något decennium senare som kärnan i mysteriet Pölsa kanske finns. Han sökte sig tillbaka till managern Rolf Bolinder och berättade att han ville spela in nytt material för att sedan ge sig ut och turnera igen. Nu ville han göra sig fri från sitt förflutna och det gamla artistnamnet, nu hade han skrivit egna låtar som han ville sjunga istället för den första berömmelsens rockabillycovers och sånger hämtade från frälsningsarméns repertoar. Här anar vi ett uppror... en vilja att ställa sig själv i centrum, äntligen hans verkliga jag, inte längre bara en produkt av nöjesindustrin... det är en mognare och modigare människa som tar kontakt med den gamle managern för att förhandla om villkoren för de nya inspelningarna. Man kan höra det i de sånger han presenterar för Rolf Bolinder, allt ifrån kärleksballader som svider av en vuxen mans blues till mäktiga tungvrickande robban-brobergska epos som

Jag är en liten kattfisk, jag
mjao mjao, plask plask
I Atlanten simmar jag
mjao mjao, plask plask.

Men Rolf Bolinder går med på att nylansera Pölsa bara på vissa hårda villkor. Han vill inte kännas vid det egenproducerade materialet, och han vill att det redan inarbetade artistnamnet skall finnas kvar. Pölsa protesterar vilt men går sedan med på att kompromissa - på den nya skivan kommer endast en av de nya kompositionerna att finnas med, den numera legendariska rockklassikern 'Augustina Den Fina' och på skivomslaget skall hans nya artistalias Skuggan Från Ljungheden stå med liten stil nere i ena hörnet och täckas av en dekal med texten 'Artisten Tidigare Känd Som Pölsa'. Den nya skivan ges först ut i en utgåva på bara 103 exemplar, även om den senare pressats om i antal som närmar sig platina, och på den hör man också den självspelande Bontempi-orgel som sedan skulle bli hans följeslagare under resten av hans konstnärligt aktiva liv eftersom man aldrig ville kosta på honom ett riktigt kompband. Så ger han sig ut på turné igen, denna gång ensam i en trilskande Amazonkombi som många gånger lämnar honom strandad i obygden. Han spelar på ålderdomshem och hos hembygdsföreningar, i skolaulor och på sjukhus. Vissa kvällar kör han 10 mil i hisnande hastighet för att hinna med två spelningar på olika stadshotell. Någon av dessa kvällar måste det ha varit honom jag såg, i denna småstad vars namn gått förlorat, i slutet av hans långa karriär innan han återigen drar sig undan från världen.
Vi har följt honom i spåren tillsammans, Victoria för hennes avhandlings skull och jag för min sinnesro, vi har sett många av de platser dit han kom med sin automatiska orgel och sina sånger om Gud och om sviken kärlek. Vi har talat med många av de människor som träffat honom, men alla som stod honom någorlunda nära är redan borta, och ingen vet var han finns idag om han fortfarande lever. En kulen och kall höstdag stod vi på Höcklemos kyrkogård och betraktade den gravsten varunder Mauritz Jonsson, fotbollspelaren, ligger. Mycket tyder på att han var Artisten Tidigare Känd Som Pölsa, men fakta drar och sliter åt olika håll. Visserligen hade han en någorlunda sångröst ända från barnsben, men många menar att han efter sin korta karriär i Kalmar FF återvände till barndomsgården för bo där hela sitt liv, att han under långa tider som faktiskt bitvis sammanfaller med Pölsas turnéer drog sig undan och inte visade sig för någon. Det finns även en viss porträttlikhet som man kan uttyda ur suddiga och bleknade pressurklipp. Men Mauritz Jonsson dog redan 1981... två år innan jag såg Pölsas framträdande med egna ögon... kanske har vi att göra med en hel grupp pölsaplagiatörer som reser genom Sverige... en Pölsans hemliga orden vars många medlemmar tillåter honom att uppträda på flera platser samtidigt, vilket faktiskt bevisligen skall ha hänt... människor som inte kan låta hans minne vila, som kanske fortfarande sprider hans budskap genom att smussla ned Pölsakassetter och CD-skivor i postkontorens musikställ... Victoria och jag talar om det ibland när vi ligger och håller om varandra bak i vår hyrda husbil som vi använder för att tappert resa dit endast Pölsa varit tidigare... vi har blivit ett par men det blir ändå aldrig riktigt bra, Pölsa finns emellan oss som en tredje part, alltid i våra tankar... vi vet båda utan att behöva säga det att när denna resa är över så kommer vi återigen att gå skilda vägar... kanske kommer ingen någonsin att tala så innerligt och vackert om kärlek som Pölsa, kanske kommer ingen att kunna beskriva höstens långa farväl så målande som han i Augustina.
Allihop tillsammans nu:

Augustina den fina
Hon hade något visst
så min kärlek aldrig sina
men hon är borta och det är tri-i-isst



Författare:

Publicerat

Dela: