Asfaltsblomman

Det var en mörk novembernatt jag satt i fönstret och tittade ut på snöflingorna som sakta föll ner på marken det var första snön det var vakert.
Jag har alltid älskat snön men inte nu länngre nu älskar jag ingenting länngre socialjouren hade kommit och hämtat mej bara några timmar tidigare och kört mej till en tant ute på landet hon var jätte snäll men jag ville bara vara själv.Jag saknade min mamma jag ville hem. Som tur var fick jag ta med mej min älskade hund utan henne klarade jag mej inte.Jag hade fått Hailie av min mamma bara några veckor tidigare. Jga hade fått Hailie för att jag skulle slippa vara ensam så mycke.

Mamma kunnde vara borta i flera dagar utan att man hörde något ifrån henne hon var nästan aldrig hemma.Det var stökigt hemma och det fans sällan någonting att äta.Och hennes konstiga kommpisar satt kvar hos oss hela nätterna och pratade, jag visste att dom knarkade jag hade sätt en spruta och en påse med vitt pulver men mamma nekade och vart arg nöärjag frågade. Men jag är inget barn länngre jag är 14år Casandra 14år jag är stor nu jag klarar mej själ. Det har jag gjorty så många år men dom senaste månaderna har varit värst.

En natt när jag låg och sovhörde jag hur mamma skrek jag sprang till hennes rum och slet upp dörren, mamma satt i ett hörn och grät hennes kille Johan stod över henne med en kniv i handen.jag sprang fram till henne och puttade iväg Johan,han vart rädd och lämmnade snappt vårt hem.Jag har inte sett honom sen dess det är tur det för om jag ser honom så vet jag inte vad jag gör.

Mamma var helt blåslagen men skrek åt mej att gå ut ur hennes rum:Jag gick ut därifrån och la mej på min säng med Hailie burrade ner huvudet i hennes mjuka päls och grät, mamma sköt antagligen i sej en dos för att lindra smärtan.

jag hade själv testat det vita pulvret det låg ju bara där jag ville se vad det var hur det känndes. Helt ärligt så var det skönt det pirrade i hela kroppen jag vart glad,städade och kunnde inte sova jag åt inte heller.Men efter ett dyngn när det höll på att gå ur kroppen,jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv.Det vita pulvret rör jag aldrig igen. Jag fattar inte varför mamma tar det gång på gång det värsta var nog när man såg saker som egentligen inte fanns där, det var skrämmande jag var rädd skakade och grät.Men endå fortsätter hon.

Det är skönt att vara hemmifrån på sitt sätt jag hatar att erkänna det men ibland vill jag bara vara liten och ha någon som kramar mej.

Pappa är ingenting att ha han bryr sej inte jag har bara träffat honom några få gånger i hela mitt liv då var jag 8år.Visst skulle jag vilja träffa ta upp kontakten men mamma skulle hata mej om jag gjorde dethon gillar honom inte.Min farmor slängde ut mamma på gatan när hon fick reda på att hon var gravid.Jag får väll vänja mej vid att vara ensam, soc sa att jag kulle till ett hem för ungdomar det har gått snätt för men jag har inte hammnat snet det är ju mamma varför hjälper dom inte hemme så jag kan komma hem?

Casandra 17år nu är jag stor vuxen,nu klarar jag mej själv det gjorde jag inte då:Nu går jag i skolan har min egna lägenhet och äntligen mitt egna liv det finns ingen som säger åt mej vad jag ska göra eller vart jag ska bo om jag ska vara helt ärlig så är nog att flytta från mamma det bästa som har hänt mej.

Efter att jag hade bott hos tanten i skogen började jag att rymma till mamma flera gånger och soc låste in mej på p12 .Det har varit många vändor i olika städer på olika behandlingshem allt bara för att jag ville vara medmin älskade mamma.
Hon har så gott som tynat bort nu inget som hon var förut finns kvar länngre hon är en helt främande människa.Soc gör ingenting för att hjälpa henne.Men å andra sidan vill hon inte ha någon hjälp.


Vad gör jag med alla minnena du lämnar mej med?
Är så ensam med dom.
Jag går och går här med röda ögon och svullen näsa och struntar i att alla männikor ser.
Det måste blåsa vind på minnena,Många ansikten fladdrar förbi.
Än så lännge är jag full av oss.
Du här,du där,vad du´sa,vad du gjorde hur allt var...
Kommer du igen,och vad vill jag?
ska vi leva en stund tillsammans?
vi brukade tycka om det.
hur är det nu?
/////mamma


det här är en sann historia.....

Skriven av: Pernilla Westerlund