Atlantvindar

Atlantvindar
Dag 1

Huset står på pelare i sin ensamhet med en milslång sandstrand och Atlanten som en mäktig syn genom det stora perspektivfönstret. Och från det andra fönstret ser jag ut mot bara sand som en öken så långt ögat når. Här ska jag tillbringa en månad avskuren från allt mänskligt liv bara jag, Atlanten, den blå himlen och sanden. Jag har bestämt mig för att komma närmare mig själv och lyssna på vågorna som häver sig skummande upp på stranden. Ljudet från dessa välvda dyningar ska ger mig ro.
Att komma hit har också inneburit att en smygande oro inom mig. Oron att inte klara av ensamheten. Att vinden och havets ljud inte skall kunna bli den nära vän som ska få mig att vara här en månad.
Jag har inte behövt tänka på att ta med mig något, bara lite personliga tillhörigheter som jag har i min ryggsäck. Annars finns allt som jag behöver. En stor frys och ett stort kylskåp med mat som skall räcka en månad. Det är nödvändigt för på denna ö mitt ute i Atlanten är jag den enda människan och om en månad kommer båten som jag åkte hit med att hämta mig.



Dag 2
Jag står med fötterna nedsjunkna i den varma sanden och blicken ut mot horisonten. Vattnet och himlen sjunker in i varandra som en suddig uppenbarelse. Ett dis svävar vid deras möte och i mitt nästan sovande medvetande är det bara ljudet från vågorna mot stranden som upptar mig. Då kommer vinden som en stöt in i min kropp. Det tjuter runt husknutarna. Vi horisonten ser jag mörka moln glida över himlen och det starka ljuset mattas. Jag känner regndroppar och tar trappan upp till huset. Låter handen skrapa av sanden som fastnat mellan tårna och så går jag in. Sätter mig i den ljusblå soffan och ser ut över havet. Regnet kommer med en sådan kraft mot huset att ljudet från regndropparna som piskar sig mot fönster, väggar och tak blir till en ogenomtränglig ljudmassa. Jag försöker tyda regndropparnas smatter om om det vore röster jag kunde kommunicera med. Jag tar fram papper och penna. Skriver upp namnen på mina närmaste vänner. Tänker mig var och ens röst som skulle passa med regndropparna. Men dom finns inte där. Jag börjar tvivla på om jag har några vänner. Om det bara är illusioner som jag själv skapat. Dessa regndroppars röster är en röst inom mig som jag inte har koden till.


Dag 3
När jag vaknar ser jag fågeln vid vattenbrynet och fågelkroppen fångar morgonljuset och glänser praktfullt. En härskare på väg in i dagen.
Gårdagens regn har bildat en liten vattensamling nedanför fönstret. Sanden suger snabbt upp vattnet och lämnar plats åt den nya dagen. Jag ser hur havet skiftar i olika blå nyanser. Himlen och havet som ett språk att förstå. Är det något jag vill förstå? Kan jag förstå mitt liv? Jag tvekar och öppnar dörren och känner den friska morgonvinden som rensar bort alla tankar på att förstå. Nu finns bara nuet. Jag går med försiktiga steg nedför trappan. Den är fortfarande lite fuktig efter regnet. Jag är barfota och fötterna gräver sig ned i den svala sanden som ännu inte hunnit bli uppvärmd av solen.



Dag 4
Jag står stadigt med de nakna fötterna nedborrade den heta sanden. Solen bränner från en blå himmel. Ljudet från bränningarna är det enda som min tanke bär. En slags tomhet finns i mig. Det är som en väntan på osynliga moln som skall skydda mig från allt. En genomskinlig kåpa som hindrar allt det svarta.
Kvällsbrisen ger lugn. Havet ligger spegelblankt och väntar på solnedgången. Sakta färgas allt rött som mitt pulserande blod. Jag lever och andas djupt. Går uppför trappan till huset. Stänger dörren försiktigt. Inte ett ljud. Allt är stilla.


Dag 5
Jag släpper inte taget. Håller mig kvar i gårdagskvällens tystnad och lämnar inte huset. Betraktar dagen från fönstret. Havet är mörkblått och himlen med ett skimmer av overklighet. Sjunker in i soffan och känner kroppens tyngd som svävar in i mig som en förebråelse. Varför sitter jag här i väntan?
När nattens mörker omfamnat dagen öppnar jag dörren. Trycker mitt kön mot vinden. En kärleksakt utan hud.


Dag 6
I natt har jag inte sovit. Legat och lyssnat på vinden och vågornas brus mot stranden. Inte en tanke har dykt upp utan bara ljuden som till slut blivit en tanke. En tanke av ljud som upprepat sig. Trots det är jag inte trött när jag stiger upp, ställer mig vid fönstret och ser ut över havet. Ännu har inte gryningsljuset förmått avslöja dagen. Fortfarande är allt suddigt och dunkelt. Vinden och vågornas ljud finns kvar, men inte som en tanke. Nu är jag befriad med tusentals andra tankar.


Dag 7
En natt med febriga drömmar. Fortfarande lever dom inom mig när jag sitter vid fönstret och ser solen sakta stiga upp vid horisonten. En av drömmarna framträder mycket tydligt. Jag sitter hukad vid en av vinbärsbuskarna. De röda bären glänser av dagg och morgonsol. Försiktigt tar jag ett bär i taget och stoppar i mun. Efter en liten anstrykning av besk smak kommer sötman som en befrielse. Kroppen blir stark och jag hör min mamma från det öppna köksfönstret, men kan inte höra vad hon säger. Det är bara hennes röst som tvinnas in i morgonens lätta bris och fåglarnas morgonkonsert. Jag är lycklig. Och en humla surrar i mitt öra. Den svävar som en ullig liten boll innan den hittar en blomma. All förtrollning bryts när grannen startar sin lättviktare och motorljudet skaver sig in i hörselgångarna.
Innan jag tar trappan ut i sanddynerna bär jag vinbärsbusken och de röda bären som ett minnesfragment att placera ut i dagen.


Dag 8
Sanden omfamnar mina nakna fötter. Varje steg ger mig olika upplevelser. Nyanser av värme och ibland finkornigt len och i nästa steg grövre och högröstad. Ett meddelande som jag ännu inte kan tyda.
Dessa dagar har jag gått efter stranden och vågornas rytmiska röst. Nu tar jag stegen upp mot öns mittpunkt. En liten höjd varifrån jag kan se hela ön med sanden som ett hav och Atlanten runt omkring. Här växer en buske, stolt och övergiven.
Jag sätter mig ned bredvid busken. Det känns som om den vore en nära vän i denna värld av himmel, hav och sand. En gren puffar till mig i ryggen när vinden tar i. Busken har givit sitt tillstånd. Vi är kompisar.
Innan jag går ned till huset ser jag fågeln vid strandkanten. Den står stilla med sina smala ben precis där vågorna vänder tillbaka mot havet.
Kvällens färger är starka. Rödblå moln glider stillsamt över himlen. Jag sitter länge i soffan tills horisonten förenar sig med havet och det blir svart.


Dag 10
Idag ska båten komma och hämta mig. Jag vaknar tidigt, ännu har inte gryningsljuset uppenbarat sig. Det är mörkt och bränningarna fräser mot sandstranden.
En dröm om en stad har fastnat i mitt minne. Jag har kvar bilden av staden med kyrkan i mitten på en höjd med grässlänter på alla sidor. Stadens hus ligger tätt intill varandra i prydliga kvarter. Efter bara några hundra meter slutar staden tvärt och ett öppet landskap breder ut sig. Staden är en trygghet och de öppna fälten en utmaning.
Drömmen tonar bort och vid horisonten ljusnar det. Solen är på väg upp. Redan nu börjar jag att spana efter båten. Jag vet inte vilken tid den ska komma. Tiden har för mig blivit gryningsljuset, den brännande solen mitt på dan, gryningsljuset och så nattens mörker.
En sista gång går jag upp till busken på öns mittpunkt, vidrör dess spretande grenar som säger ”Hej då kompis.” Busken rister i vinden och dagg droppar ned i sanden.
Jag spanar med min blick runt ön, men ingen båt i sikte. Jag ser fågeln från igår. Den står blickstilla på samma ställe med sina spinkiga ben. Jag fixerar den i flera minuter och så plötsligt brer den ut sina vingar och lämnar ön. Flyger rakt ut mot horisonten med graciösa vingslag. Blir till en liten prick och försvinner.
Så upptäcker jag båten. Vit lyser den i morgonljuset. Jag springer ned mot huset. Samlar ihop mina tillhörigheter och packar ned de i ryggsäcken. En sista gång går jag ned för trappan och vadar ut i vattnet för att möta båten.

Göran Frick-Meijer

Jag är en man i 73-års åldern, som skriver det som kommer på mig.
Göran Frick-Meijer är medlem sedan 2016 Göran Frick-Meijer har 1 publicerade verk