Att bli halvvägs vuxen

I januari hade han fyllt sex år och fått en ny, snedrutig slipover. Den gjorde axlarna smalare och midjan bredare än vanligt. Särskilt markant framstod dessa personlighetsdrag på resultatet av grannen Gossners obligatoriska sommarsöndagsfotografering. Grodperspektivet, som denne man åstadkom med sin enkla lådkamera stående på knä framför den uppklädda familjen, förstärkte påtagligt bristerna i proportioner och kroppshållning. Gossner fick trots detta fortsätta sommar efter sommar som familjens hovfotograf. Orsaken till hans död var en helt annan.
Nu var det höst och nästan ett helt, långt år kvar innan han var gammal nog att börja skolan. Där skulle han äntligen få läsa högt för Valdina Kristina Zenobia Johansson på den egendomliga svenska, som han lärt sig från porslinsburkarna högt där uppe på hyllan i köket. Ett helt annat språk än det som praktiserades i byn och även i hans hem. Där pratade den som skulle bli en riktig karl bara bondska och ingenting annat. Språkutbildningen var helt inriktad på att få ungarna att prata riktig bondska och inte böja verben fel. ”Hä hajt int sä”, fick barnen ofta höra.
Det var som sagt höst. Norge var ockuperat av tyskarna och alla var rädda. Mest fasade nog alla småbarnsmammor för att deras män skulle bli inkallade. Mobiliseringen var det stora hotet.
Han visste att det var krig, men visste inte riktigt vad det var. Det small inte, som han hade trott. Det kom däremot en del andra konstigheter in i hans och familjens tillvaro. Ransoneringskorten var en. Hans mamma bytte till sig kaffekuponger från en gammal ungkarl till granne, som inte tålde hela sin ranson av kaffe. Hon bjöd honom ibland på mat och fick hans kuponger. Som frireligiös ansåg hon sig mycket väl veta vad som var rätt och fel, men nöden har ingen lag och utan kaffe kunde man ju inte leva. Mörkläggningsgardinerna var en annan nödvändighet i den krigiska tillvaron. Den som gläntade det allra minsta på en gardin efter mörkrets inbrott riskerade att släppa ut just den lilla ljusstrimma, som skulle få tyskarna att komma flygande och fälla bomber. Man började till och med att prata tystare i stugorna för att inte vägleda fienden. Det var nästan som om livet blivit viktigt och mycket mera värt än förr.
Hans pappa satt på kvällarna med örat tätt tryckt mot den nyinköpta sjurörs radiolan och letade på kortvågen för att få det senaste från fronterna. På Königsberg fick han ibland in nyheter på svenska. Sin oro försökte han hela tiden att dölja och ofta gjorde han nog om nyheterna en aning, när han återgav dem för barnen och mamman där hon som vanligt stod vid vedspisen och rörde och rörde. Han kom att minnas henne just som mycket rörande. Tre bröder och en trofast hustru blev faderligt lugnade och kunde sova utan onödiga nattmaror. Hä skull int val na krig i Schwärige. Skulle vi ändå bli anfallna, hade vi inga problem med att försvara oss. Sverige var mycket väl rustat och kunde möta den värsta fiende. Det hade självaste statsministern sagt i radion, och han visste vad han talade om. Pappan litade helt och fullt på sin P A, den trygge skåningen. Landsfadern var inte Gud men inte var det långt ifrån. Stalin kom trea på ranglistan.
Vintern smög sig på liksom kylan. Den enkla vattenledningen till handpumpen innanför lagårdsdörren bottenfrös. Det var bara att ta fram vattenhinkarna igen åt de två korna och kultingen som så småningom med ett nackskott skulle upphöjas till julgris. Kallvattenkällan åderläts nu dagligen med några välriktade yxhugg.
Den gemensamma porslinspottan i trepojksrummet ovanför köket var lätt att bära ut utan att spilla men svår att tömma de morgnar då den förseglats med en tjock isskorpa. Mamman såg det som en av sina självklara plikter att tömma pojkarnas potta. Annars blev det inte gjort, som hon sa.
Det här var bara början på vintern här uppe i norra norrlands inland, som det hette i väderleksrapporten. Längre söderut kallade man årstiden för senhöst och där skördade man nu vinteräpplen. Det hade han läst om i Norran. Här uppe hade kylan redan grävt stora gropar i vedhögen och husets skidor stod nu både brättade och vallade mot uthusväggen. Hans händiga pappa sörjde alltid för sådant. I sönernas ögon var han inte bara starkast i byn utan också den som var duktigast på nästan allt.
Han var mitt i allt detta på något sätt trygg eller försökte inbilla sig att han kunde känna sig trygg och säker. Visst fanns det spänningar i hans tillvaro. Inte var föräldrarna alltid så sams som han ville eller som de gav sken av och inte fanns det riktigt bra förklaringar till allt, men det mesta fick duga. Bibeln föreföll att ha svar på det mesta. Bättre än så här var det kanske inte att leva.
I dag var det hans tur att pulsa iväg genom den djupa nysnön neröver den dåligt plogade backen till Ida Persson, den helt vansinnigt krumma gamla gumman i det lilla gula huset, för att hämta posten till gårdarna längst upp i byn. Hennes inpyrda piprök hade tjärat de omålade masonitväggarna i köket. Det var till henne som postverket med hjälp av diligens och mjölkbil kom med den stora, bruna postväskan med hänglås. Hennes långa, närsynta avkomma till son utanför äktenskapet, det som aldrig blev av, satt i hörnet under vägguret och teg. Som vanligt.
Kom man i tid fick man som postutbärande barn uppleva Idas högtidliga öppnande av hänglåset som höll ihop de kraftiga järnspängerna på väskhalvorna. Ibland klarade hon det utan svordomar men för det mesta gick låset upp först när hon gnällt fram någon av bygdens saftigare eder. Det svors annars inte mycket i byn. Själv hade han börjat träna så smått när ingen hörde honom.
Nu sprang bygeln upp ur mässinglåset och det var dags för fördelningen av väskans viktiga innehåll. Ida tog på sig de gamla, solkiga glasögonen och började läsa. Bara det en bedrift.
”Järna ha du pajkong”, skrek hon och kastade en bunt med brev och hoprullade tidningar till det inte särskilt förskräckta postbudet. Han var ju van. Ida var som hon var. Det visste alla. Det var ingenting ont i henne, men hon hade nog inte haft det så lätt vare sig med karlar eller med livet i övrigt.
Innan han reste sig för att påbörja vandringen i den halvmeterdjupa snön uppför backen, bläddrade han försiktigt igenom bunten av försändelsen. Under några korta sekunder förändrades hela tillvaron.
Ett av kuverten hade hans egen pappas adress och det såg inte ut som de andra breven. Det var brunt och hade en konstig stämpel. Han kände det som om golvet försvann under honom och han började gråta.
Uppför backen mot Elofs, som var första huset att få hans besök, kämpade han inte bara med den djupa snön utan lika mycket mot klumpen i halsen.
”Visst är det så”, sade Algot, äldste sonen hos Elof. ”Andreas har fått sin mobiliseringsorder.” ”Nu bär det iväg för honom upp till riksgränsen.”
Han visste inte om han skulle gräva ner sig i en snödriva och frysa ihjäl eller gå de sista tvåhundra meterna hem och förstöra allting. Han valde det senare, för Algot hade drivit med honom förr. Kanske var det hela bara inbillning.
Den här gången visade det sig tyvärr vara som det var. Han råkade vara den postiljon som skulle komma med ödet i sin väska i ett förseglat konvolut och det fanns ingen annan utväg än att bära den bördan.
Pappan ute i kriget, mamman gråtande vid vedspisen eller hos kräken, äldre brodern rätt klen sedan födseln och en mindre bror, som behövde hjälp med både det ena och det andra. Här gällde det att inte som hittills tänka bara på sig själv.
Åren fram till krigsslutet gick ändå tämligen obemärkt förbi med avbrott för enstaka brev som kallades fältpost och kom från fronten till mamman. Pappan hade kommit hem litet tunnhårigare men för övrigt inte påtagligt förändrad av livet i fält. Ransoneringen upphörde och snart fanns det gummistövlar utan träbotten att köpa på Konsum. De svarta rullgardinerna togs ner.
Till hösten skulle han börja i femte klass och få den stränge och gudfruktige Ölmerud som magister efter att i fyra år ha haft bara fröknar.
Det såg han fram emot.

Skriven av: Rolf Lindgren