Att dö eller inte dö?

Anders låg på sin säng med ansiktet djupt nere i kudden. Inte en strimma ljus kunde skymtas i det nattsvarta rummet. I hans medvetande var det ännu mörkare. Där fanns inte en enda klar tanke, inte heller något hopp om bättring. Dom enda ord som han kunde framställa i sitt inre var ”varför?”, ”hur?”, ”när?”. Han ville verkligen inte ha svaren. Det skulle bara brinna ännu mer i hans inre. Knuten i magen skulle växa sig än större. Tårarna skulle bränna ännu mer längs hans redan våta kinder. Ikväll hade han bestämt sig, allt hopp var ute. Tjugoett år gammal hade han bestämt sig för att inte se vad livet har att erbjuda en tjugotvååring. Han reste sig sakta upp och torkade bort tårarna som aldrig verkade ta slut. Det sved som nålstick när han försökte öppna ögonen. Ännu värre blev det när han tände taklampan. Sakta började blicken fokuseras mer och mer. Han satte sig på huk för att nå den lilla kartong som han lagt under sängen. Den innehöll allt han behövde för denna, den sista kväll. Där låg två paket smärtstillande medel bredvid dom antidepressiva medel som han under dessa månader godmodigt svalt i hopp om bättring. Han stack in handen ännu längre in under sängen för att nå spriten. En 70 centiliters Renat Brännvin som han köpt under dagens obligatoriska systembesök. Han visste att nu hade han bara timmar kvar av sin livsresa. När han bröt upp förpackningarna och varsamt lade tabletterna i en hög på sängen så tänkte han, ”hur kunde det bli så här?” Han lovade sig själv att svara på den frågan innan han svalde den dödliga blandningen. Under tre månaders tid hade hans liv gått från lycka och framgång till elände och alkohol. Hans ansikte hade förvandlats från ett öppet, leende och obekymrat ansikte, till en grå massa som visade tydliga spår av sorg, sömnlöshet och framför allt uppgivenhet. För tre månader sedan så hade det exploderat en granat innehållande hat, vrede, sorg och ångest i hans bröst. En granat som hade legat vilande under lång tid, men som då hade exploderat med en kraft som totalt lamslog hela hans inre. Han vred tillbaka sitt minne tre månader och mindes tillbaka till den dag då allting började.

Jessica hade den ena dagen sagt att han var hennes livsgnista, hennes älskade fram till tidens slut, hennes anledning att leva. Dagen efter sa hon att det kändes som att han inte längre hade nåt att erbjuda henne, deras tid var förbi. Hon ville veta vad andra förhållanden hade att ge henne. Hon var väldigt noga med att poängtera hans brister under deras sista samtal. Ett samtal som Anders knappt kunde yttra ett ord under. Sedan åkte hon därifrån för att aldrig mer återvända.

Anders visste nu att hans tyngsta period i livet skulle ta sin början. Han förstod att han inte skulle kunna klara sig genom detta ensam. Efter tre dagars smärta tog han sig äntligen tid att ringa till sina vänner för att dela med sig om vad som hänt. Det visade sig att dom alla visste hur det låg till, detta eftersom att Jessica sedan en tid tillbaka inlett ett förhållande med hans väns bror.
- Va? Hur länge har dom två varit tillsammans? frågade Anders bestört.
- Dom säger ett par veckor. svarade Christer lugnt.
- Men hon gjorde ju slut med mig för tre dagar sen! utbrast Anders med en klump i halsen.
- Dom är faktiskt här och hälsar på i detta nu. Du kan ju komma förbi om du ids. Vi hade tänkt hyra en film.

Anders kastade på luren. Hans inre började bilda ett moln av hat, hämndbegär och besvikelse. Han grät hela natten, och dagarna som följde visade helt klart att alla hans vänner hade tagit hennes sida. Hans mest trogna vän, som han visste skulle stötta honom hade flyttat 130 mil därifrån och var i princip omöjlig att få tag på. I vredesmod kastade han det gitarrställ han hade fått i födelsedagspresent av Jessica rakt i väggen. Han började sedan förstöra samtliga saker i sitt rum med ett ursinne som aldrig tidigare visats. TV:n, den nyinköpta DVD:n, sängen, gitarrerna, ja allt som kunde tänkas gå i bitar om man bara slog det tillräcklig hårt mot golvet. Sedan infann sig en tomhet. En tomhet som berättade för honom att han var i starkt behov av stöd från någon. Han kom ner till sin mor och far som satt helt förstummade vid matbordet.
- Vad fan håller du på med? Ska du riva hela jävla huset? sa hans pappa.
- Jag måste få pr…
Anders hann inte längre innan nästa salva kom.
- Fan att du aldrig kan flytta så man slipper ditt jävla sätt! fortsatte hans pappa.
- Gå nu upp å städa ihop det du har haft sönder och kasta det. sa hans mor likgiltigt.
Anders började sakta gå uppför dom 23 trappsteg som ledde till hans rum. Samma tisdagskväll drack Anders upp dom sex öl och kvartingen Renat Brännvin, som han köpt till helgens förmodade fest. Det kändes som att det sista han ville var att träffa glada människor, så fann han ingen anledning att fara ut. Han kände bara att han måste hitta ett sätt att glömma allt för ett tag så fann han ingen annan lösning än att så snabbt som möjligt dricka den alkohol som fanns tillgänglig. Han somnade klockan 23.30 med saliven hängande från hans mun. På golvet bredvid sängen låg en stinkande hög av spyor. Uppvaknandet blev en orgie i ångest och tårar.

Tre månader av svek. Det hade orsakat denna bisarra förändring av en man som de allra flesta beskrivit som rolig, social och snäll. Idag fanns det ingen som ens ville veta av honom, inte ens hans familj. Han fick sparken från sitt (om än intetsägande) jobb för att han inte längre klarade av att sköta sina uppgifter. Psykologen blev den ende person han ens öppnade munnen för. I övrigt pratade han aldrig med någon. Han fick snabbt diagnosen depression av sin psykolog, och fick tabletter mot denna sjukdom. Dessa fungerade inte alls, det kändes bara som om han varje morgom blev påmind om allt igen när han skulle ta sina tabletter. Hans dagar gick åt till att stirra in i väggen medan dom sorgsnaste melodier strömmade ur den enda högtalare som överlevde hans bärsärkargång. Han skar sig själv för att kunna tänka på något annat än sin inre smärta. Det blev minst sju-åtta öl varje kväll för att klara dom ångestattacker som då blev som starkast. Han sov maximalt tre timmar per natt. Resten gick åt till att gråta, hata och sakna.

Så här såg varje dag och varje natt ut under de tre månader som just nu såg ut att bli de sista i hans liv. Nu satt han där med uppskattningsvis tjugo tabletter i sin högra hand och flaskan med spriten i den andra. Tårarna strömmade ner för has kinder när han insåg att efter det här skulle han aldrig mer få leva, älska, känna värme, kamratskap. Men han skulle heller aldrig mer behöva börja sin dag med att gråta, ej heller känna svek, sorg och saknad efter det liv han en gång hade. Att leva ett liv där ingen bryr sig, att aldrig känna sig behövd. Finns ingen anledning att kalla det för ett liv. Ej heller att begå självmord. Snarare att rent formellt ta bort Anders från denna jord så att folk slipper bli påmind om honom. När han nu hade tänkt igenom allt en sista gång så kändes beslutet lättare. Det var nu helt klart att han visste vad det rätta beslutet var.

Han la ifrån sig nitton av de tjugo pillrena. Tog en av de antidepressiva tabletterna, svalde snabbt och ringde sedan ambulans. Bad om att få komma till en klinik så snart som möjligt. Han berättade om sin situation, och mindre än fem minuter senare stod ambulansen med sirenerna påslagna ute på gården. Hans föräldrar vaknade inte, och det tog två dagar innan dom ens märkte att han var borta. Hans före detta vänner vet inte än idag att han var borta två månader på den psykiatriska kliniken.

Idag mår Anders efter omständigheterna bra, han besöker sin psykolog med jämna mellanrum och ser en liten ljusning i tunneln. Han har börjat få nya vänner, och hans föräldrar börjar inse hur dom har betett sig. Men det är en lång väg att vandra innan livet når dom höjder det hade innan allt detta. Men man måste börja med att ta ett steg för att komma en mil.

Slut

Författare:

Publicerat

Dela: