Att förlora allt...

Hon såg på honom. Han var så svag nu. Hans ansikte var helt färglöst, ögonen var blanka och han hade svårt att fästa blicken. Han kunde knappt stiga upp ur sängen längre, och om han väl kom upp behövde han hennes hjälp för att förflytta sig.
Läkarna hade gett upp nu. Det fanns inget att göra längre, sa de. Som om de någonsin gjort något. Hon kunde helt enkelt inte acceptera att de inte hjälpte honom, än mindre att de inte visste vad som var fel. Hon kunde inte ens räkna de gånger hon fått höra att man inte hittat något fel, att provsvaren inte visade något ovanligt. Herregud! De såg ju själva att han var döende! Han tynade bort mitt framför ögonen på dem, och de visste inte vad det var för fel.

Hon såg ut genom fönstret och suckade. Regnet slog mot fönsterrutan och trädens grenar rörde sig i vinden. Det var mörkt ute, men hon tände inga ljus inne i huset. Mörkret var hennes vän, det var en befrielse. Hon kunde se ut genom fönstret, ut i mörkret, koppla av och låta tankarna vandra. Men bara för en stund. Verkligheten fanns ju ändå kvar där, den försvann inte och den förändrades inte. Hon hörde hur han stönade till av smärta. Kanske försökte han att resa sig? Hon såg in i rummet, men han låg orörlig i sängen.

Maktlös! Det var så hon kände sig. Hon kunde inte hjälpa honom. Hennes hjärta värkte när hon såg på honom. Han dog sakta framför ögonen på henne, och det fanns absolut inget hon kunde göra åt det. Inte för att få honom frisk, inte ens för att lindra hans smärtor.

”Har du barn?” hade hon frågat den senaste i raden av läkare. ”Ja” hade han svarat och sett på henne med stort medlidande. ”Har du någonsin sett ditt barn dö?” frågade hon då. ”nej, det har jag inte” svarade han och såg ner i golvet ”Jag är hemskt ledsen, men det finns inget mer vi kan göra.” Hon suckade igen och såg på alla olika burkar med mediciner som stod överallt. Det fanns så många olika. Och ingen av dem kunde hjälpa honom.

Ibland önskade hon att han skulle få dö, att han skulle befrias från sina plågor. I nästa ögonblick hatade hon sig själv för att hon ens tänkte tanken. Hon fick inte ge upp! Han levde ju fortfarande, han andades och hans hjärta slog. Hon hoppades att han skulle må bättre imorgon. Det hoppades hon varje kväll. Hon skulle kliva upp, gå ut i köket och sätta på kaffe, precis som vanligt. Han skulle komma ut, sträcka på sig och sätta sig vid bordet. De skulle prata om vad de skulle göra under dagen och planera vad de skulle äta till middag.

Med ett ryck drogs hon tillbaka till verkligheten av att klockan slog. Elva. Lika bra att gå och lägga sig då, han skulle antagligen inte vakna mer ikväll. Hon gick in till honom, gav honom en kyss på pannan och gick sedan och lade sig i sitt eget rum.
Hon vaknade sent nästa morgon, vid halv tolv. Det var alldeles tyst i rummet intill. Hon gick upp, satte på kaffe hämtade ett glas vatten och några tabletter. Hon gick in till honom och drog från gardinerna, släppte in ljus i det lilla rummet. Hon gick fram till hans säng och stelnade till. Då hade dagen alltså kommit tillslut. Han andades inte längre, och hans hjärta hade slutat slå. Hon drog upp hans täcke ordentligt och gick ut i köket.

Hon satte sig tungt på en stol och såg ut genom fönstret. Idag sken solen. Hoppet var ute. Det var över nu. Hon grät.

Skriven av: Jessica