Att läsa eller leva

Jag har aldrig insett att jag varit missbrukare, i alla fall inte trott att jag varit det, inte förrän den dagen då myndigheterna förbjöd denna drog, ja, den blev faktiskt klassad som en av de tyngsta droger som existerat. Den var farlig för att den gjorde människor galna på olika mer eller mindre obehagliga sätt, precis som alkohol och tyngre droger. Regeringen förbjöd försäljning på offentliga platser. Innan jag fortsätter ska jag nog tala om vad den livsfarliga drogen heter. Böcker. Ja, böcker är farliga. Det vet vi alla vad de kan åstadkomma i fel händer, det har varit känt i hundratals år. Det fanns de som eldade upp böcker på 1600-talet för att de ansågs vara farliga. Så är det även idag. Det är bara biblioteken som har monopol på böcker och litteratur i allmänhet. Man kan inte köpa böcker i affärerna längre, utom i Danmark, förstås, men de har alltid haft en annan syn på litteratur.

Jag har läst sedan jag varit liten och aldrig blivit beroende av det. Det var inte förrän jag började på Komvux för många år sedan som jag upptäckte att jag verkligen gillade att läsa, jag slukade allt av Stephen King, Per Anders Fogelström, Hjalmar Söderberg, Edit Södergran, Jan Guillou och många andra kända svenska och utländska författare. Men mitt riktiga missbruk började vid en kursfest ordnat av några kamrater från Komvux, de var besatta av att läsa. Det började, kommer jag ihåg, med en Pixibok som aperitif när vi kom in på festen. När jag vaknade till på morgonkvisten hade jag en bok av Toni Morrison över ansiktet. Det var så det började.

Jag kämpade mig genom den sista terminen av Komvux, hade då börjat läsa Imre Kertez. Mina vänner övergav mig då de förstod att jag var missbrukare. Min flickvän övergav mig senare, när hon inte lyckades få mig att sluta läsa. Jag var då mitt uppe i Krig och Fred, en bok som jag tror att jag är den enda människan i världen som tagit sig igenom, utan att hoppa över sidor. Jag började inse att jag måste göra något åt situationen, jag hade slutat tvätta mig, jag gick sällan ut och det enda jag fick i mig var kaffe och en brödskiva. Jag hade gått ner tjugo kilo och då bestämde jag mig för att kontakta AL- anonyma bokläsare, för att be om hjälp. De hjälpte in mig på en institution där jag blev avläst. Efter tre månader kom jag hem och jag mådde faktiskt riktigt bra. Jag hade gått upp tio kilo och kände mig fräsch och stark och redo för att börja ett nytt liv utan böcker. Jag anmälde mig som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Jag fick några tillfälliga jobb på ett par tre veckor åt gången så att jag klarade ekonomin något så när skapligt, det var väl inga mängder av pengar som damp ner med ojämna mellanrum. Min lägenhet hade jag kvar, den var så pass billig, 975 kronor per månad, visserligen bara en etta men helt duglig för mina ändamål. Naturligtvis fick jag A-Kassa också på ungefär 7500 i månaden om jag hade varit arbetssökande hela perioden, så nog klarade jag mig. I alla fall ekonomiskt, men jag längtade efter ett riktigt arbete och den gemenskap det ger. Jag satt varje dag vid datorn och sökte det ena jobbet efter det andra, jag hade skickat in över trettio ansökningar till olika företag, alla gav mig negativt svar; tyvärr platsen är redan tillsatt, tack för visat intresse osv. Stod det på alla brev jag fick. Det var jobbigt, men jag fortsatte att söka. Man ska inte ge upp och en dag fick jag svar från ett bemanningsföretag som ville att jag skull komma dit på onsdagen veckan därpå för en anställningsintervju. Det gjorde mig glad och gav mig hopp.

Anställningsintervjun var lätt och jag blev provanställd i sex månader. Det första jobb jag fick var att plocka kex och tuggummi på ASG. Det var inget roligt jobb, men det fick gå. Jag var där i två veckor, sedan hamnade jag på ett annat företag som tillverkade transformatorer och ställverk, det jobbet var bra, det gillade jag, där var jag i tre månader. Hur som helst så hade vi personalfest på bemanningsföretaget strax före jul det året. Jag hade träffat många av mina arbetskamrater men aldrig privat, det var en salig blandning människor med olika utbildningar i grunden, en var till och med atomfysiker och vad han gjorde på ett bemanningsföretag ville han inte berätta, men det sades att han gjort egna små uppfinningar som resulterade i små otrevliga explosioner. Om det är sant eller inte vill jag låta vara osagt, jag tyckte att han var en trevlig kille med ett avspänt sätt. Vi var ett antal killar och tjejer som fortsatte umgås privat. Det var roligt och jag började känna livsglädjen igen.

Nyårsaftonen var några av oss bjudna till Atomante som vi kallade atomfysikern. Han bodde i en liten tilläggsisolerad sommarstuga en bit utanför staden. Han bodde ensam då hans fru lämnat honom två år tidigare, hon stod inte ut med honom sa han. Han var 55 år och barnlös, han gillade inte ungar. Att han varit barn själv hade han tydligen glömt.

Framåt natten innan klockan slog tolv och det gamla året skulle bli ett nytt, ville han att vi skulle följa med honom till garaget, han ville visa oss något. Detta han visade förändrade mitt liv ånyo. Hela garaget från golv till tak var betäckt med böcker och tidskrifter. Jag har aldrig sett så mycket litteratur förutom på biblioteket. Jag kände begäret komma tillbaka, men jag visade inget, ville inte att de andra skulle få veta att jag varit missbrukare. Jag kände mig skakig och torr i munnen, jag tackade hastigt för mig och skyndade hem till mitt. De såg förvånade ut men sa inget, kanske förstod de. Väl hemma lade jag mig på soffan och stirrade i taket, jag började känna ett litet sug av att bara få läsa lite, bara lite, om så än bara en barnbok. Biblioteket slog det mig plötsligt, där kan jag låna en liten lättläst bok, visserligen hade jag varit portad där tidigare för att jag hade läst utanför biblioteket, men det var säkert glömt vid det här laget. Jag kände mig upprymd och hela nyårsdagen gick jag som i trance och bara väntade på vardagen och bibliotekets öppnande. Den dagen kom och jag var först vid öppningsdags. Tyvärr hade de inte glömt mig, jag blev bortjagad som en strykarhund, jag kände mig ledsen och förnedrad. Jag som bara ville låna en bok, om än liten. Hela livet vändes ut och in, jag ringde till jobbet och sjukanmälde mig, jag skyllde på maginfluensa. Jag var förtvivlad, vad skulle jag göra? Men när det verkar som mörkast så finns det alltid en ljusning.
Jag började helt enkelt med att skriva själv, det bubblade av spänning inom mig för denna lysande, ja, briljanta idé som jag hade fått.

Det gick inte så bra i början, det var mest korta berättelser på en till två A4-ark. Berättelserna handlade om just inget speciellt. Men som tiden gick blev jag allt mer hemma på området; att skriva. På jobbet gick det lättare, jag iakttog folk och memorerade vad de gjorde och vad de sade. Jag hittade på berättelser och noveller under arbetstid och fritid. All tid gick åt till att hitta på något som ingen annan skrivit om tidigare.

Jag skrev som en galning, ett tag skrev jag på fyra noveller samtidigt. Jag kände mig så stark och så oslagbar, jag var bäst och jag hade fler noveller väntandes på mig i den kammare i hjärnan som bara finns hos författare. Jag var övertygad att det fanns en sådan. Jag nöjde mig dock inte med att bara skriva noveller. Jag ville skriva en bok. Jag var så uppslukad av denna idé att jag började samla fakta och personer i ett par månaders tid för få ihop till en bästsäljare. På jobbet tyckte de nog att jag var konstig, höll mig tätt intill folk så mycket jag kunde bara för att få inspiration till den kommande boken.

En dag kom Atomante hem till mig och fick se vad jag höll på med, han blev lite förskräckt och påminde mig om att det jag höll på med var olagligt, att skriva själv är helt förbjudet och skulle någon komma på mig kunde jag bli av med både datorn och skrivaren, tillika papperet. Jag kunde även få fängelse i upp till två år, beroende på hur mycket jag skrivit. Jag sålde inget och jag gav inte bort något av det jag skrivit och det ansågs väl som en förmildrande omständighet.

Boken blev klar, det var en komedi på 82 sidor, inte så mycket kanske, men jag var nöjd. Jag gick tillbaka till att skriva noveller om allt som jag kunde hitta på. Men allt eftersom tiden gick, blev jag beroende av tyngre grejor, jag ville skriva en kärleksroman. En riktigt stor bok på flera hundra sidor.

Jag till och med sade upp mig från jobbet bara för att börja skriva på heltid, ingen förutom Atomante visste vad jag höll på med. Han tyckte att jag skulle sluta, men jag var besatt, inget fick stoppa mig, jag skulle skriva till vilket pris som helst om det så skulle krävas liv. Jag förlorade återigen mina vänner, denna gång de nyfunna från mina jobb. Men jag brydde mig inte, jag hade ju boken och en framtid som stor författare, trodde jag.

Idag, ett par år senare, när jag sitter här och skriver detta och ser tillbaka på vad jag har förlorat, så visst ångrar jag mig, men det kan inte göras ogjort, det man sår får man skörda, som det heter. Jag är ett vrak både fysiskt och psykiskt och jag kommer aldrig att bli samma människa som jag en gång var. Myndigheterna tog hand om mig, det var väl någon granne som ringde och anmälde mig för att det luktade bläck från skrivaren, 300 sidor är inte luktfria om man nu kan tro det.

Nu har jag varit på denna institution i två år och jag har säkert lång tid kvar. Jag är inte botad och måste vara kvar här tills jag är helt avskriven.


Författare:

Publicerat

Dela: