Att leva med ett monster

Att leva med ett monster

Spegeln morrade till och plötsligt såg kroppen framför mig ut som en monstruös kopia av king kong. Jag vände mig snabbt om i hopp om att det bara var en synvilla och när jag återvände med blicken mot spegeln förväntade jag mig att se den vanliga Becky som jag var van vid och som jag en gång trivts med. Min besvikelse var därför stor när jag vände mig om och ännu en gång mötte monstrets blick i spegeln. Alla andra konturer i rummet löstes upp och besten framför mig var det enda jag hade ögon för. Det blängde på mig och jag blängde argt tillbaka. Vi stod så en lång stund som i duell. Jag mot monstret. Monstrets ögon var små och knappt synliga i det runda, feta ansiktet. Efter ett tag gjorde anblicken av de enorma konturerna mig illamående och jag förlorade genom att titta ner i golvet först. Monstret hade vunnit. Igen.

Jag suckade tungt. Jag som till och med hade kännt mig nästan fin i morse när jag valde ut dagens klädsel. Hur kunde samma spegelbild se så annorlunda ut bara några timmar senare? Tröjan som i morse satt lagom långt ner över höfterna var nu alldeles för kort och satt som ett korvskinn över bilringarna. Byxorna som jag köpt för stora för att de inte skulle pötta ut magen satt nu som ett skruvstäd och jag kunde knappt andas i rädsla för att knappen skulle gå sönder.
Medan jag fortsatte att deppa över min allt mer växande kropp satte jag mig i soffan och slog på TV:n. Till min stora glädje hade just ”Du är vad du äter” börjat. Jag satte mig intresserat till rätta djupt ner i soffan bland de många kuddarna noga med att inte missa ett ord av vad som sades. Medan programmet fortflöt kände jag mig allt bättre till mods. Genom att följa deras feta olyckliga liv kunde jag känna mig både smalare, snyggare och starkare som person. I sanningens namn såg jag ner på dem. De var för mig viljelösa matvrak utan karaktär. Men i slutet av sändningen, ni vet, då alla har lagt om sitt levnadssätt, börjat träna, blivit snygga och gått ner i vikt, började tankarna snurra. De lyckades, till och med DOM kunde. De var dessutom starka nog att vara stolta över det. Än jag då? Här satt jag nerhasad i soffan som en annan slashas med en påse less fat-chips och gottade mig åt andras olycka istället för att ta tag i min och min vikt. Jag pratade så mycket och påbörjade massor men lyckades aldrig genomföra någon förändring. En röst i mitt bakhuvud sa att det berodde på att jag inte hade någon övervikt att gå ned men jag stötte snabbt bort den. Tanken att jag var normal var för mig absurd. Minnet av monstret i spegeln hade väckts till liv igen och jag var tröstlös.

Efter en stund med en blandning av självömkan, självförakt och gråt beslöt jag mig för att gå till affären (bästa stället att bli smal på, hrm..). Ja gå! Köra bil blir ingen smal av. Inne i matbutiken tio minuter senare letade jag efter allt som var grönt, äckligt och sockerfritt i tron på att smaklös äcklig broccoli som jag inte åt skulle göra mig smal. Istället för att i slutet av butiken gå igenom havet av socker och godis drog jag mig bort mot tidningarna. En tidning lovade platt mage innan sommaren genom 10 minuters lätt träning om dagen. En annan lovade 4 kilos nedgång på 10 dagar. Allt lät för bra för att vara sant. Och det var det ofta också. Hade jag hört. Själv hade jag aldrig klarat mig igenom en hel 10-dagars kur. Efter två dagar av svält eftersom jag aldrig gillade den mat som ingick i dieten blev jag alltid skakig och illamående och var så illa tvungen att börja äta normal mat igen.

Vad är det som händer med mig? Allt jag gör numera är för att på ett eller annat sätt bli snyggare. Jag kan vara ute i solen och göra något med baktanken att bli brun och få färg. Därmed se smalare ut givetvis. Jag går hit eller dit, shoppar eller annat som innebär att röra sig för att få bättre kondis och kanske gå ned i vikt. Alla tidningar jag köper innehåller något av hur man ska göra för att gå ned i vikt.
Vad är det som har fått mig att bli som jag blivit? Är det massmedia? Lätt att skylla på annars. Alla bilder på trådsmala skitsnygga ”naturliga” modeller eller skådisar så som Jessica Alba som ser ut som heliga maria själv gör att man känner sig ful, tråkig och fet hemma i tv-soffan.
Nu kanske ni tror att jag är ett freak som sitter hemma i min lägenhet i ensamhet utan vänner och utan social kompetens, men fallet är faktiskt helt tvärtom. Jag är lyckligt sambo med mannen i mitt liv och familjen finns på betryggande men lagom kort avstånd för att besökas när andan faller på, allt som oftast. Vännerna som jag inte gillar har jag gjort mig av med och umgås numera nästan bara med folk jag tycker om och har roligt tillsammans med. Nja, sen finns ju alltid dom där undantagen. Bilen min rullar, många mil till och med och krånglar bara ibland. Pengarna rullar in i lagom mängder utan att jag ska bli för högnäst.
Nåja, pengar är väl ständigt ett dilemma. Åtminstone för tjejer och killar som gillar att shoppa. Sådana som jag. Utan arbete blir det ännu värre men när andra betalar åt en blir man inte så engagerad och driven heller.
Trots min inbillade fetma gillar jag att shoppa kläder. Nja, oftast i alla fall. Med undantag för byxor och badkläder. På grund av min fobi för att hitta byxor som passar min så att säga, breda baklykt, är garderoben i stort behov av ett gäng sådana. Badkläder köper jag numera utan att prova eftersom provrumsbelysning aldrig gör en till nöjes och kläderna får sen sitta som de sitter i en säsong innan jag köper nya året därpå. Det i sin tur gör att jag inte trivs på stranden eftersom jag aldrig hittar något som passar till min svulla kropp, det är lite för varmt för ylle strumpor och overall den tiden på året.
Åter till shoppingen. Shoppa är roligt! Min pojkvän har dock tröttnat eftersom han har blivit min ständige springpojke när jag står i provrummet och detta händer alltid! Vi kan ta ett exempel.

Mike parkerar bilen och vi stiger ur. Innan vi knappt hunnit in i närmaste butik har jag hänfört insett att det står rea utmed alla väggar och alla prislappar är RÖDA.
- Guuud vilken snygg tröja, jag måste bara prova. Håll den här, säger jag varpå jag slänger över min handväska på Mike innan jag springer in i provhytten. Väl inne i provhytten med tröjan på mig inser jag att det jag plockat med mig in är ett tält. Inte direkt vad jag var ute efter. Jag öppnar försiktigt dörren och kikar efter Mike. Han står en bit bort och tittar på killkläder.
- Mike! Viskar jag så högt jag kan med och efter några pinsamma rop ut i butiken ser han mig och kommer bort, kan du byta den här mot en M?
Han suckar tyst men nickar och kommer snart tillbaka med tröjan i mindre storlek. Jag provar tröjan och öppnar sen dörren för att Mika ska kunna beskåda:
- Voila! Jag snurrar ett varv framför honom.
- Den är för stor. Ska jag hämta en mindre.
- Nej! Jag blir nästan förnärmad, den ska sitta så här. Dessutom minskar den säkert i tvätten och det vill jag inte vara med om. Jag vänder mig tvärt om och stänger igen dörren i ansiktet på honom.
Efter att ha betalat går vi vidare mot nya butiker och det dröjer inte länge förrän jag ska prova. Igen. Efter en stunds vändande och vridande öppnar jag försiktigt dörren till hytten och ropar till mig Mike, ännu en gång för att hämta en storlek mindre. Hm, nej, den är för randig, den får mig att se tjock ut.
- Visste du att man ska ha kläder i samma ton på sig för att se smal ut? Frågar jag Mike när vi är på väg ut ur butiken utan att köpa något, som så många gånger förr.
- Suck, nej det visste jag inte. Men vad spelar det oss för roll?
- Åh vad du är dum, säger jag och klappar mig själv på min enorma kagge.

Skriven av: Ida Nylin Grendel