Att se det gå igen

Hon försöker komma åt smulorna på botten. Pepparkaksburkens röda plastkant är snudd på vass och klisteretiketten sitter lite snett. Spetsgardinen i fönstret rör på sig av draget och utanför på trottoaren ligger en stor fet katt och sover. Solen är på väg ned och Ellen tittar noga på smulorna som fastnat på fingertoppen. De bildar ett mönster, lite som en stjärna, och hon smakar försiktigt. Smulorna blandas med salivet och brunsåsar sig in mellan tänderna ned i halsen.

Korgstolen krumbuktar och knakar när hon lutar sig bakåt. Blicken vandrar från taket vidare till takkronan ned på affischen i hallen. Ett minne från folkparken i Karlstad. Hon stänger av radion, går upp och ställer sig mitt framför. Känner lite på kanterna som flikat sig. Luktar på den och minns Östen, basisten i bandet. Minns hur fin han var med basen runt halsen och hur snäll han var mot tjejerna i kören. Inte alls som Ola som bara pratade om sig själv och om hur mycket de kunde tjäna och hur mycket han skulle resa. Det var nog så med sångare i band, för upptagna och imponerade av sig själva. Affischen luktar rök och filmjölk. Den är signerad av alla i bandet: Lycka till Ellen på nya jobbet! Kram! Tårarna kommer fastän hon inte vill.

Med kassajobbet på Vivo kunde hon försörja sig och barnet. Han hade bett henne att inte tala om det för någon. Och hon hade lovat, han hade ju familj. När Lillan fyllde fem skickade han en rosa sidenklänning på Posten. Spektakulär och säkert dyr, det spelade ingen roll att den var två storlekar för stor, Lillan älskade den och hade på sig den jämt. Tack mamma, sa hon. Det här är den bästa presenten jag någonsin kommer att få. Jag älskar dig.

Det är mörkt ute nu. Hon borde förklarat, hon borde sagt. Det visste hon nu och till minneslunden vägrade hon att åka. Nu var det för sent ändå, hon stänger fönstret. Över hennes döda kropp, aldrig att hon åkte dit, aldrig. Det lovar hon sig själv gång på gång.

Den feta katten reser sig, sträcker ut ryggen och går ned för gatan. Den passerar en man som står tyst och tittar upp mot fönstret. Han står med händerna i fickan. Han står bara still och ser det gå igen.

Skriven av: Erik Tobias Enström