Att släppa taget

Novemberdagen är molnig och kylig med ett löfte om snö. De sista löven på träden börjar även dem ge upp sin kamp att sitta kvar.
Fiskebåtarna är påväg ut för att försöka fånga några sista fiskar innan isen lägger sig över sjön.
Jag går in i mitt gamla favoritcafé i den här lilla fiskebyn.
Jag har inte besökt den här byn som jag växte upp i på närmare fem år. Minnena har varit för hårda och jag var rädd för att möta honom.
Jag blickar ut från caféets fönster och betraktar den lätta, första snön falla från molnen, såsom de lovat. Jag ser par och ungdomar gå på kajen, fyllda med glädje. Jag fylls av ett egendomligt vemod när jag tittar på kajen. Det var där jag träffade honom, Sebastian.
Den tiden hade jag varit mycket, mycket yngre och Sebastian hade fyllt mitt liv med glädje, såsom två unga nykära människor gör.

Jag kastar en svepande blick över caféet. Människor sitter och läser tidningen, pratar eller bara njuter av det goda fikat på caféets flagnade pastellfärgade stolar.
Bordet jag sitter vid brukade alltid jag och Sebastian sitta vid.
Jag reser mig upp och går ut igen. Jag går förbi alla färgglada hus samtidigt som jag får bilder i huvudet på när Sebastian och jag brukade gå förbi. Han brukade hålla min hand eller ha armen över min axel. Ibland stannade han till och med för att kyssa mig, eller bara berätta hur lycklig han var över att ha mig. Jag brukade ta emot hans ord med sådan lycka och beundran, och överösa honom med ännu mer kärlek tillbaka.
Nu när jag tänker tillbaka på det blir jag illamående bara av tanken på att ens ha lärt känna honom.

Efter ungefär tio minuters promenad kommer jag fram till min gamla lägenhet. Där inne var första gången han visade upp att han inte var den drömprinsen han gav sken av.
Minnet fladdrar förbi och jag blinkar bort tårarna och tar ett djupt samlande andetag.
Jag minns inte exakt vad det var vi hade bråkat om, men han hade blivit så arg på mig att han förlorade behärskningen.
Han slog mig till marken och halva mitt ansikte blev ett stort blåmärke. Efter att han slog mig sa han någonting som jag aldrig kommer glömma, som han alltid sa efter att han slog mig, eller kallade mig fula saker.
“Förlåt min söta lilla duva, jag menade inte att skada dig. Jag måste bara hjälpa dig att bli en bättre människa”, och varje gång förlät jag honom. Jag ångrar att jag förlät honom nu och senare, när han fortsatte. Men är en ung och kär vill en gärna förlåta.

Jag går vidare och kommer fram till hans lägenhet.
Jag drar djupt efter andan, här är de värsta minnena. Jag minns speciellt en kväll när vi satt och tittade på film. Regnet smattarde mot fönsterrutan och vi hade det faktiskt trevligt, och för första gången på länge slappnade jag av lite runt honom.
Jag var ganska blåslagen, för vi hade haft ett ordentligt gräl dagen innan, eller han hade snarare blivit arg på mig och jag hade försökt undvika slagen, vilket förvärrade det hela. Vilket gjort honom ännu argare.
Jag blinkar bort tårarna innan jag fortsätter tänka på den kvällen. Till slut hade jag iallafall somnat och han hade våldtagit mig. Jag hade vagt försökt att säga ifrån, men han slog till mig och jag kuvade mig med tårarna tyst rinnande ned för mina kinder.
Dagen därpå hade jag smugit ut medans han fortfarande sov, jag kände mig oren och förnedrad, det var hemskt att gå med skamset böjt huvud till min lägenhet för att duscha.
Han ringde. Han kom över och alla slag kom igen. Det enda problemet var att jag inte var ensam hemma då. Jag hade ringt min vän, Ellen, för att prata om det som hade hänt kvällen innan med Sebastian.
Precis när hon såg honom slå mig höll hon i två glas med vatten som hon hade gått och hämtat från köket till oss båda.
Hon sprang fram och kastade vattnet på Sebastian, sedan jagade hon ut honom från huset. Jag hade aldrig sett henne så arg som den dagen hon fick veta allt om Sebastians och mitt förhållande.
“Så ni var alltså tillsammans i åtta månader och du accepterade med att han slog dig?”, minns jag att hon frågade mig, ganska förfärat. Jag hade skämts, vi hade lärt oss sedan vi var små att det är olagligt. Men om det väl händer en, inser man det inte förrens det är försent.
Samma dag flyttade jag iallafall till en vän som bor långt, långt bort från den här lilla fiskebyn. Att vara tillbaka här och återuppleva allt, är obeskrivligt smärtsamt. Jag skulle egentligen aldrig vilja komma tillbaka hit, eftersom det här stället är förväxlat med Sebastian, men jag måste göra det för att kunna släppa taget, vilket jag inte kunnat gjort på fem år. Minnena hemsöker mig fortfarande i mina svagaste stunder, och mardrömmar.
Jag fortsätter strosa runt i byn. Jag sätter mig på bänken Sebastian och jag alltid brukade sitta på. Hans favoritbänk till att dela ut sina falska löften på.

Jag var som drunkande kattungar i vårt förhållande, islängda i en säck, knuten utifrån, omöjlig att ta sig ut ifrån, och även om man känner att vattnet kommer in i säcken och att luften snart tar slut. Hur mycket man än skriker om hjälp hör ingen. Till slut ger de bara upp och accepterar att de aldrig kommer få se den ljusa världen igen. De kommer ligga kvar i den där säcken, för evigt på sjöns botten och det närmsta till solljus de får är smala strimlor som sökt sig ner, i ett sista försök till att hjälpa dem hitta vägen upp.

Här sitter jag, betraktar människorna som går förbi och hoppas att de aldrig kommer få uppleva någon som Sebastian. Jag hoppas jag inte behöver träffa honom igen heller för den delen. Jag vet inte vad jag skulle göra i så fall.
Jag får suga på det sura äpplet efter den tanken, för jag hör en röst bakom mig som låter obehagligt bekant.
Sebastian sätter sig bredvid mig, med en ny flicka fylld av hopp om att han ska vara den rätta. Jag vill skrika och slå på honom, varna henne att inte göra samma misstag som jag gjorde, men jag vet inte hur. Dessutom verkar de knappt lägga märke till mig. De måste få lösa det här själva.
Jag känner för att gråta när jag ser de kyssa varandra. Hennes hopp om honom kommer snart att dö ut.
Det värsta är dessutom att jag inte ens har väckt åtal för misshandel på honom. Jag kan inte längre.

Den vackra novemberdagen, börjar ta slut. Fiskebåtarna är påväg in med sin kanske sista fångst för året. Luften, som varit fylld av vemod tycks ha lättat och någonting inom mig har ändrats. Jag kommer alltid ha kvar ärren Sebastian gav mig, speciellt de i själen. De kommer nog aldrig läka helt, men mitt hjärta känns lättare. Jag kan äntligen gå vidare.
Jag önskar bara jag gjorde allt när jag levde, då skulle inte allt slutat här.

Författare:

Publicerat

Dela: