Att ta sig tillbaks in i livet

Att ta sig tillbaks in i livet

En måndagsmorgon är alltid en måndagsmorgon. Ändå. Det kändes inte som en måndagsmorgon.
Hoppet hade tidigt tänts; om någonting extra. Någonting som skulle släppa in honom i livet. Inget man väntar sig av en måndagsmorgon - men ändå.
Ledigheten var sedan gammalt bestämd och det var inte den som var orsaken, utan ett telefonsamtal som kommit så tidigt att det på vippen hade väckt honom. På väg till duschen kom det.
Riing.
Han använde fortfarande sin gamla Dialog med snurrskiva och riktig klocka i. Signalen lät mycket trevligare än det där digitala syntetiska oljudet, tyckte han.
Rii...
Mitt i den andra signalen tog han luren, sade något sömndrucket sitt förnamn, Det var ju bara sekunder sen som sängen tömdes på sitt semesterlediga innehåll. Den av sömn grumliga blicken klarnade på några ögonblick och den något lönnfeta kroppen liksom rätades ut, blev längre, och helt plötslig såg gestalten nästan ståtlig ut. Den trasiga t-shirten med av ålder oläslig text förvandlades till en krokodilmärkt figuranpassad tröja.
- Ja det är klart jag gör, jag har ju semester.
Orden var fyllda av förväntan, glädje var ett för starkt ord , förväntan det passade. Han tystnade, lyssnade uppmärksamt en kort stund, sedan.
- Jag kommer, hej då.

Måndagsmorgonen hade försvunnit, det var plötsligt en helt ny veckodag. Småvisslande gick han in i duschen.
Lycklighet.
Glädje radierade från honom och fastän han fick tvål i ögonen och det egentligen bara var en måndagsmorgon visslade han fortfarande när han tillredde sin enkla frukost.

Senare, på väg in till mötesplatsen hade han för mötande tett sig, ena stunden glad nästan lycklig för att strax efter få en orolig rynka i den annars släta pannan; precis som om tvivel dåp och då försköt glädjen. Dock var det inte många av de mötande, på trottoaren i den sommarvarma stadens centrum, som tänkte på dessa detaljer. Var och en hade sin egen värld att ta sig in i, och det var inte alla som hade fått ett telefonsamtal tidigt en måndagsmorgon för att hjälpa dem.
Äntligen framme. Något tidigt men äntligen på plats. Han såg sig omkring på det lilla torget, ansträngde ögonen, för att upptäcka en enskild person i det tilltagande folkvimlet. Hoppet tände hans ögon när de fokuserades på en blond kvinna som stod en bra bit ifrån honom. Men det som lyst så klart slocknade när hon vände sig om. Falskt alarm.
Ideligen gled blicken till klockan ovanför Henne o Mauriz ingången och försökte invärtes intala sig själv att inte vara orolig. Han var tidig. Hon skulle säkert komma. Hon hade lovat. Det var inget fel att vara först på en mötesplats, någon måste ju vara det. Och detta var inte vilket möte som helst - en väg tillbaks till det liv han så länge saknat.
Någon knackade honom på axeln.
- Hej. Rösten var varm,somrig och vacker.
Hon kom! Hans före detta flickvän. Med sitt blonda hår och ljusblå ögon fångade hon alla, likt hon en gång fångat honom. Nu stod hon där framför honom - förföriskt vacker.
Hon studerade hans ansikte och tydligen förstod hon.
- Du trodde inte jag skulle komma. Tonen var lekfullt anklagande.
- Jag hoppades.
- Du vet ju att jag och Jan gifter oss om några veckor. Vi tänker köpa hus så fort som möjligt också. Det här kommer att bli mitt liv. Det vet jag. samtidgt som hon talade, letade hon i sin bruna tygväska. Drog fram ett brunt tjockt kuvert och räckte fram det.
-Här har du. Skall jag vara ärlig så trodde jag inte på dig när du klagade på att jag tagit den men nu när vi börjat sortera våra saker för flyttningen dök den plötsligt upp. Det tog en stund innan vi begrep vad det var.
Han lyssnade inte på henne längre. Stunden var här. Med darriga fingrar slet han upp kuvertet och där var den. En enda sak i ett litet brunt kuvert skulle föra honom tillbaks in i det liv han så gärna ville ha.
Ett liv utan dygnsrytm.
Kärlek.
Erotik. Ondska. Skratt.
Glädje och trygghet.
Inget oförutsett skulle få hända igen.
En enda lycklig tanke dominerade honom, världen utanför var glömd.
- Min kabeltevedekoder.

Skriven av: Lenny Svensson