Att ta vara på varje ögonblick

En flicka sitter vid en brygga och betraktar solnedgången. Bryggan gungar i takt med vågorna och utsikten är obeskrivlig. Vinden viner genom trädkronorna ovanför henne medan hon tittar ut över den stora sjön. Det går att urskilja några fiskar simmandes under den mörka vattenytan och en skräddare hoppar förbi hennes bara fötter. Det är alldeles fridfullt, ingenting skulle kunna göra denna stund bättre utom en sak. Hon börjar bli orolig att han inte ska hinna innan solen har gått ner. Hennes mörka lockiga hår ligger mjukt mot hennes axlar och hon plaskar otåligt med fötterna. Det har gått en timme, men hon vet att han snart är här.

Plötsligt hörs ett ljud bakom henne. Hon lyser upp i tron om att han äntligen är här, men när hon vänder sig om ser hon att ljudet hon hörde endast kom från en blåmes som hade landat i en hög av löv. Besviken suckar hon och betraktar den lilla fågel som tittar tillbaka på henne med sina svarta ögon. Blicken är vänlig och hon kan inte låta bli att le lite åt den söta varelsen som med små hopp närmar sig henne. Huvudet och vingarna har färgen av himlen medan kroppen är gul som solen med en ton av grönt. Färgerna möts och nyanserna övergår i varandra. Över dess vita tinning och förbi ögonen går två svarta linjer som möts vid näbben. Flickan har aldrig tidigare reflekterat över fåglar eller hur vackra de är.

Försiktigt sträcker flickan ut sin handflata mot blåmesen som direkt stannar till. Det är knappt en decimeter mellan fågeln och flickans hand. Tvekande tar den lilla pippin ett steg mot henne, för att sedan ta nästa och nästa tills hennes fingertoppar lätt nuddar dess mjuka fjädrar. Långsamt kliver den upp på flickans lätt solbrända hand och tittar upp mot henne. Med varsamhet omfamnar hon det lilla livet i sina händer och håller den mjukt mot sin bröstkorg. Blåmesen darrar till en början men efter en liten stund slappnar den av. Flickan kan känna dess hjärtslag slå i snabb takt och hon tänker på hur kort livstid blåmesar egentligen har, att de endast lever i ungefär två år. Hon undrar om de tar varje dag för givet eller om de vet om att deras dagar är begränsade så de försöker göra det bästa av den tid de kan tillbringa vid liv. Det är något hon själv brukar grubbla över, att hon inte kommer leva hur länge som helst och hur viktigt det är att ta vara på varje ögonblick.

Innan hon hunnit uppfatta vad som sker har hennes bevingade vän flugit ur hennes händer och är långt uppe i skyn. Förbryllat tittar hon sig omkring och precis när hon ska vända sig om för att se vad det var som orsakat fågelns abrupta flykt känner hon två armar omfamna henne bakifrån. Hon fylls av lycka och reser sig genast upp för sedan lägga armarna om honom. Hans blonda korta hår ligger mot hennes kind och hon känner en svag doft av citron från hans shampoo som han har använt i alla år hon känt honom. Det finns inget bättre än hans kramar och hon skulle helst aldrig släppa taget om honom. Hon har väntat på den här stunden enda sedan de senast skildes åt för ett år sedan. De har ett långdistansförhållande vilket gör att de endast kan ses ett par dagar under somrarna på ett läger.

“Jag har saknat dig” mumlar han i hennes hår och håller henne närmare sig.
“Jag har saknat dig mer” svarar hon och ler åt hur ofta de argumenterar om saker som detta. Antingen handlar det om vem som älskar den andre mer, vem som har saknat den andre mer eller vem som är den sötaste.
“Det är omöjligt.”

Hon drar sig undan hans kram och tittar på honom. Hans ljusblå ögon tittar in i hennes mörkgröna med en blick som utstrålar värme. Det är som att han kan se in i hennes själ och verkligen se henne för den hon är. Omsorgsfullt sätter han händerna runt hennes midja och lutar sig sakta mot henne. Alla världens fjärilar samlas i hennes mage och hjärtat dunkar så snabbt att det känns som hennes bröstkorg ska gå sönder. Det är samma känsla varje gång hon kysser honom och av någon anledning vägrar den försvinna, trots att de varit tillsammans i två år. Hon sluter ögonen och kan känna hans läppar snudda vid hennes. Utan att tveka en endaste sekund lägger hon armarna om hans hals och besvarar kyssen. Tankarna och nervositeten som nyss bubblade inom henne är nu borta och det enda hon kan tänka på är honom. Hon kan känna hans hjärta slå i snabbt takt och hon ler mot hans läppar.

Hon avslutar kyssen genom att ge honom en snabb puss på nästippen. Han skrattar till och omfamnar henne i ännu en kram. Plötsligt känns hennes ben som spaghetti och hon får anstränga sig för inte falla. Hur kan en enda kyss få henne helt ur balans? Hon tar hans hand i hennes och leder honom längre ut på bryggan där hon tidigare suttit och väntat. Solen är på väg att gå ner och hon skyndar sig att sätta sig tillrätta på bryggans kant. Han slår sig ner bredvid henne och tittar ut över vattnet. Äntligen känns allt så perfekt. Det börjar bli lite kyligt och hon huttrar till när vinden blåser genom hennes gröna sommarklänning. Ett leende leker på hennes läppar när han sätter armen om hennes axlar och drar henne närmare sig. Hon lutar sitt huvud mot hans axel och slappnar av.
Tillsammans betraktar de aftonrodnaden och njuter av varandras tillvaro. Plötsligt slår det henne att när de skiljs åt om några dagar så kommer det gå ett helt år tills de ses igen. En våg av sorg sköljer över henne och hennes ögon vattnas.

“Är du okej?”
Hon suckar uppgivet och tittar ut över vattnet. Det krävs allt hon har för att hon inte ska brista ut i gråt.
“Jag bara kom och tänka på att vi inte kommer ses på ännu ett år.”
Han kysser hennes tinning och lutar sin kind mot hennes huvud.
“Tänk nu inte på det.”
“Jag vet att jag borde ta vara på de stunder vi faktiskt har tillsammans men jag kan inte låta bli att tänka på det.”
Hon märker hur hon börjar prata snabbare och snabbare men hon kan inte stoppa sig själv.
“Jag hatar att vi aldrig ses och det är så svårt att klara av det. Vissa nätter ligger jag vaken och gråter för att jag saknar dig så mycket. Ibland tänker jag att det kanske skulle vara bättre för oss båda om vi slutade vara tillsammans men jag vill ju inte det. Det är min värsta mardröm, att du lämnar mig” fortsätter hon medan en tår rinner ner för hennes kind. Han märker att hon är på gränsen för att bryta ihop och sätter båda armarna om henne och håller henne i sin famn medan han stryker henne över ryggen.
“Jag hatar det också men jag vill inte avsluta vårt förhållande. Absolut inte. Vi vet inte vad som kommer hända i framtiden, det är därför vi behöver leva i nuet. Om du vill lämna mig så förstår jag, men jag är beredd att fortsätta försöka.”
Ett leende formas på hennes läppar och hon känner hur hon slappnar av i hans armar. Hon vet att han har rätt.
“Jag älskar dig så mycket.”
Hon tittar upp mot honom och ser att han redan har blicken fäst vid henne. Han för en mörk hårslinga bakom hennes öra och stryker hennes kind.
“Jag älskar dig också.”

Författare:

Publicerat

Dela: