Även i den vildaste fantasin

Även i den vildaste fantasin

Linda stod mitt i publikhavet som bultade likt ett stort gemensamt hjärta. Bandet på scen var på väg att bli ett av de allra största, the Ark. Efter det sista numret var Linda och hennes vänner helt fyllda av känslor. Vilken sanslöst suverän konsert!
Linda bodde med sina föräldrar en bit utanför stan medan hennes kompisar bodde strax utanför centrum. Hon körde dit och alla fem gick upp till Pernilla för att snacka om konserten.
- Ola är det sexigaste som finns, suckade Pernilla.
- Som någonsin funnits, sa Tove.
Ola Salo var gruppens sångare med karisma som en gud. Han hade en utstrålning som sopade banan med alla de andra tillsammans. Hon kände sig plötsligt trött och kastade en blick på klockan. Den var snart halv tre och hon reste sig. Dags att köra hem.
- Ses vi i morgon? frågade hon.
De andra nickade.
Det var inte mycket trafik på vägarna när hon körde hemåt. Hon satte på radion och log lite för sig själv när hon lyssnade på en av gruppens stillsammare låtar. Hon var bara hundra meter från avtagsvägen när hon flämtade till. Lite längre fram låg en bil i diket, bakhjulen snurrade fortfarande. Vägen låg öde och hon letade med blicken runt den kvaddade bilen men inte en människa syntes till. Hon körde fram och skyndade ut, hjärtat slog så hårt att det ekade, hon var livrädd. Magen knöt sig när hon såg rufsigt mörkt hår med röda nyanser i hängandes över ratten. Hon skyndade fram och slet upp dörren. Rutan var krossad, splitter gnistrade över hela framsätet. Personen rörde sig inte.
- Hallå! Hör du mig?
Hon fick inget svar och händerna skakade när hon fumlade fram mobiltelefonen ur fickan och slog larmnumret. Ambulansen skulle vara på plats inom tio minuter. Då suckade personen till och lutade sig bakåt. Det kunde väl inte vara..? Försiktigt drog hon bort ridån av hår från hans ansikte och flämtade till. Det var Ola Salo som satt där i bilen, det var hans ansikte hon smekte försiktigt.
- Herregud…andades hon.
Han stönade lågt och hon skärpte till sig.
- Ta det lugnt, ambulansen är på väg.
Hon upptäckte att högra jackärmen var nedblodad. Han hade ett djupt skärsår på underarmen. Blodet pumpade ymnigt och hon slet av sig jackan och sedan skjortan vilken hon rev sönder och lindade om såret. Hon knöt till och pressade ena handen mot såret samtidigt som hon höll hans arm högt.
- Så där, det där borde stoppa blödningen tillräckligt, sa hon.
Han var vit i ansiktet och hon undrade för sig själv vilka skador han hade som hon inte kunde se eller göra något åt.
- Har du ont?
Gode Gud, hjälp mig tills ambulansen kommer, bad hon tyst.
- Nej…inte så farligt….mumlade han.

Hon svalde och log, försökte hålla rädslan i schack.
- Jag såg dig i kväll. Du var fantastisk. ”Echo Chamber” är min favorit, jag älskar den låten.
Han flinade svagt.
- ”Echo Chamber” är en skräplåt, svarade han strävt.
Hon skrattade till. ”Echo Chamber” var en låt på skivan som Ola skrivit alldeles själv.
- Tja, det märktes inte på scenen att du tyckte att den var så kass, sa hon leende.
Han flinade.
- Tja, jag sjunger bättre än de andra så jag offrar mig.
Hon skrattade till och mötte hans blick, och plötsligt sög det till inom henne av rädsla.
Blicken var för matt, han var för blek och hennes hand var varm av hans blod. Var höll ambulansen hus? Hon ansträngde sig för att höra sirener.
- Blöder jag mycket? frågade han.
- Inte nu längre, sa hon. Jag har bundit om såret med min skjorta.
- Är det därför du bara sitter i bh:n?
- Jepp, konstaterade hon. Så kan man sammanfatta läget.
Hennes jacka låg på biltaket. Hon hade varit för stressad för att dra den på sig igen och nu var det viktigare att hålla hans blödning i schack än att hindra honom från att titta närmare på hennes vita bh, som för övrigt var mer bekväm än utmanande.
- Jag har ont i benet, sa han. Blöder jag där också…?
Jädrans! Hon hade varit så fokuserad på armskadan att hon glömt bort att kontrollera benen.

Tacksamt upptäckte hon att taklampan fungerade. Hon kände med händerna över hans byxben och upptäckte ett skärsår på högra låret. Hon rev upp revan i hans byxor och slet till sig jackan från taket. Hon skar upp den med en glasbit och rev sönder den tillräckligt för att kunna använda den som förband.
- Så där, sa hon. Det borde duga. Hur känns det?
Han slickade sina torra läppar.
- Okej. Det känns okej.
Hon la handen på hans panna. Han var blek och kallsvettig. Hon var livrädd. Fanns det något mer hon kunde göra? Hon försökte minnas vad hon borde göra i en sån här situation…var tusan höll ambulansen hus?! Han andades ansträngt.
- Du börjar väl hoppas på att jag inte har fler skärsår nu va? Du har väl bara byxorna kvar att använda?
Hon kastade en blick på honom och log skevt.
- Tro mig, det är inget problem. De skulle fungera bra som förband om det skulle behövas.
Han mötte hennes blick och flinade svagt.
- Det tror jag säkert. Tro mig, jag säger till om jag hittar fler sår…
Hon såg på honom och rädslan glänste till i hans blick. Han skämtade för att de båda två skulle känna sig lugnare. Hon fylldes av ömhet och la handen på hans kind.
- Ambulansen är här vilket ögonblick som helst. Du kommer att bli helt okej. Tro mig.
Han höll fast hennes blick.

Det var ekande tyst omkring dem. Hans blick var matt, båda var nersölade i hans blod. Hon böjde sig fram och pussade honom ömsint och skräckslagen på pannan.
Hon fick syn på en filt i baksätet och svepte den över honom och sedan hörde hon sirener i bakgrunden. Lättnaden gick inte att beskriva.
- Ambulansen kommer, sa hon. Hör du det? Ambulansen kommer!
Han hade svårt att hålla sig vaken, ögonlocken föll och hon la händerna om hans ansikte och försökte hålla honom vaken genom att prata och sedan var ambulansen där. Ambulansmännen rusade fram och allt gick fort. Hon berättade vad som hänt och sedan låg Ola på båren och rullades in i ambulansen.
Hon stod ensam kvar på vägen och såg ambulansen försvinna in mot stan. Hon hade sagt till ambulansmännen att hon bodde nära och var okej. Hon hade trott det och de måste ha gjort detsamma men nu sjönk hon ihop över ratten, för skakad för att kunna köra. Hon satt där i en halvtimme innan hon startade bilen.

Det stod om olyckan i tidningarna och först ville hon inte berätta för sina kompisar om vad som hänt. Det kändes konstigt.
De hade suttit och snackat om honom som den sexige popguden men hon hade sett någon annan i den där kvaddade bilen och det var svårare att snacka om. Hon berättade bara för sina närmaste vänner och bad dem hålla tyst om det.
Hon ville åka till sjukhuset och träffa honom men lät bli. Hon var rädd för att det skulle verka som om hon försökte utnyttja situationen, att komma närma honom. Det var kanske idiotiskt, men hon hörde inte av sig.

London, två månader senare
Linda strosade runt på Londons gator och älskade det. Ingen av hennes vänner hade haft råd att följa med så hon hade tagit en restresa på egen hand.
Hon visste att The Ark skulle spela i stan och kunde inte motstå att lyssna på dem. Hon hade följt nyheterna om gruppen, Ola var helt återställd.
Hjärtat bultade intensivt när hon såg honom på scenen. Hon log för sig själv, lättad över att se honom med så mycket energi igen. Första ackordet på ”Echo Chamber” och hon skrek rakt ut.
- Jag vet en svensk tjej som gillar den här låten, jag är skyldig henne mycket, den här är för henne.
Linda bara stirrade. Han sjöng den för henne!
Hon mindes natten med all rädsla och ömhet.
På scenen öste Ola på som bara den.
Konserten tog slut. Hon hade hört snack om var gruppen förmodligen skulle efterfesta och hon kunde inte hålla sig därifrån.
På klubben var det packat med folk och hon kände inte en endaste människa där. Hon ställde sig i baren och väntade, kände sig nervös i ena ögonblicket och urfånig i nästa.
Tänk om de inte dök upp? Eller tänk om de faktiskt gjorde det? De kom, hela bandet. Det orsakade en hel del uppståndelse och hon försvann i mängden där hon satt i baren, hon hade aldrig känt sig så liten. Hon såg på Ola som var på väg in genom dörren till VIP-rummet där efterfesten hölls när han plötsligt vände på huvudet.
Av ren tillfällighet eller känsla av att det fanns något där fick han syn på henne. De stirrade på varann, sedan kom han gående emot henne. Folk trängdes runt honom men han nådde fram till henne till slut, delvis med hjälp av några livvakter.
- Hej, sa han och började le.
Hon log.
- Hej.
De såg på varann.
- Tack för ”Echo Chamber”, sa hon och log bredare.
Han skrattade till och slog ut med händerna.
- Jag vet inte hur jag ska tacka dig.
Hon gjorde en avfärdande gest med handen.
- Jag gjorde bara vad vem som helst skulle ha gjort.
- Vad har det med saken att göra? Det var du som var där. Du räddade mitt liv, vet du det?
Han såg på henne.
- Vad sägs om en fika?
Hon höjde leende på ögonbrynen och skrattade.
- Okej.

Han la handen på hennes rygg och de lämnade stället. Bandet hade en limousine som väntade utanför.
Han höll upp dörren och hon gled leende in i baksätet.
Det här var sanslöst.
Han satte sig bredvid henne och stängde dörren.
Plötsligt försvann världen utanför och de befann sig i en egen. Tänk om det bara var en illusion och hon statisten för natten? Men när han log mot henne och bad chauffören hitta ett enkelt fik utanför stan visste hon att allt var som det skulle. Det fanns ett äkta band mellan dem efter det som hänt. Nu skulle de fika och allt annat låg framför dem i en oviss men spännande framtid.
Hon var inte rädd längre, bara på ett sprudlande humör.
Hon var lycklig och han verkade vara detsamma.
- Jag är glad att du är här, sa han och såg på henne.
Hon mindes pussen på hans kallsvettiga panna.
- Jag också, sa hon och pussade honom på kinden samtidigt som limousinen gled iväg.

Skriven av: Camilla Hansson