Avrättningen

Avrättningen

…Klockan är redan fem. Detta ljud, så monotont och dystert, men ändå vackert; kyrkklockan ringer och jag ser genom gallret i mitt lilla cellfönster, hur de alarmerade, nyvakna fåglarna flyger upp med oroliga skrin mot den fortfarande mörka novemberskyn. Jag får gråten i halsen av sorgen och med ansträngning håller jag tillbaka tårarna.

Snart ska den föraktliga hopen börja samlas på torget, som flygor på ett ruttnande kadaver, i väntan på en spännande händelse, nämligen min avrättning. Jag ska mördas offentligt, så att hopen kan bli tillfredsställd i sitt begär av en rättfärdig hämnd, kombinerad med en brutal, upphetsande syn. Jag kan nästan höra deras extatiska, djuriska skrik, som utgjuter gemensam, vild och primitiv glädje, och hat. Vilken förbannad boskapshjord.

Allt detta är egentligen lögn och bedrägeri. Jag har aldrig mördat någon adelsman och vet inte heller vem som begått brottet. Jag har bara varit i den här fördömda staden i några veckor. Bevisen mot mig är i princip löjliga, jag har blivit förtalad av en mesaktig tölp, som var för rädd för sitt värdelösa liv, för att inte ge efter för djävulens frestelse att ange en oskyldig. Sedan gick allting mycket snabbt och enkelt. Domaren, denne son till en bock, förhörde mig, och när jag vägrade att frivilligt erkänna mig skyldig till gärningen, som jag inte har begått, blev jag eskorterad till tortyrkammaren, där glödande järnstänger visade sig vara betydligt mer övertygande förhörare.

Jag måste tyvärr säga att jag var svag, ty min kropp hann inte ens bli berörd av dessa omänskliga instrument, innan jag tog på mig all skuld, vilket jag var tvungen att göra vid stängernas skrämmande syn. Om jag ångrar det? Låt mig säga det så: sannolikheten att jag skulle undgå dödsstraffet var visserligen lika stor som att min farmor, var hon än håller hus, är oskuld. Man måste inse att allt det här inte handlar om att hitta och straffa brottslingen, eller överhuvudtaget skipa något slags rättvisa, utan om att få detta gyckelspel att se ut som det. Syndabockarna har denna sönderfallande parodi på ett samhälle alltid behövt. Vad ska jag säga? Jag är dömd att dö i formalitetens namn. Varför då utsätta min kropp, som har så lite tid kvar, för onödiga plågor, vilka i mitt fall kommer ändå att sluta med samma resultat som deras frånvaro? Nej. Bödeln kommer bara att få halshugga mig. Hoppas att han är besviken…

Snart kommer gryningen och då ska ljudet av steg och nycklarnas klirrande bakom min dörr, i korridoren, underrätta mig om slutets begynnelse. Det är mycket orättvist och grymt, det här med dödsstraff, tycker jag. Det berövar människan någonting otroligt viktigt, som ingen brottsling i världen förtjänar- att bli utan hopp. Jag inser att ingenting kan rädda mig nu och det får mig att tänka på den mördade, vars död lagen straffar mig för.

Han var en högt uppsatt ,viktig och rik man, blått blod, en utav kungens nära män, kanske till och med släkt med honom. Mordet väckte uppseende i staden och naturligtvis var det nödvändigt att hitta gärningsmannen så snabbt som möjligt, vilket de mycket framgångsrikt fullgjorde. Men nog om mig; adelsmannen dog och många var de som gladde sig åt det. Han mötte sin död på natten, på en liten och smutsig bakgata (vad i helvetet gjorde en sådan man på ett sådant ställe; kanske var han berusad och med en hora; förvisso är ädla män inte helt olika pöbeln, när det gäller att hängiva sig åt syndfulla njutningar), helt trygg i sin ädla okränkbarhet.

Det var inget rent och skickligt utfört mord, har jag hört. Ett par dagar före min arrest, satt jag på ett värdshus och lyssnade på den försupne, som hade hittat liket. Då meddelade han omedelbart sitt fynd till närmaste vakt, men hann ta sig en ordentlig titt på adelsmannens kropp. Han berättade att det såg ut som om någon vansinnig slaktare med en kniv släppte lös sitt raseri på den tjocke och pompöse adelsmannen.

Just nu finner jag en viss tröst i hans död, hur konstigt det än låter, med tanke på att jag också har blivit hans mördares (må hans mor vara den hora som ska smitta honom med någonting gräsligt) offer. Ja, jag tänker med ett leende på adelsmannens sista minut. Det var en passande död för en man av hans ställning- att kvävas av sitt eget blod, rosslande och krypande på en mörk, stinkade av slaskvatten öde bakgata.

Men jag ska se till att min avgång blir värdig, ty det är upp till mig att göra det så. Det ska bli min minut, min höjdpunkt och inte fasen ska någon bödel, pöbel eller vilka tusan djävlar från avgrunden det än må vara, få bestämma över mig då! Alla vi kommer att dö, men jag vill inte göra det i en pöl av min egen urin och tiggande om nåd. Jag ska visa dem.

…Vad kan förändra en människas natur? Den frågan är det enda som oroar mig nu. Jag känner inte längre någon rädsla eller ilska, och inte ens vill jag “visa dem” längre, det är bara en fråga, som upptar mig likt en svårlöst gåta, och som en efterhängsen fix ide plågar mina tankar. En gammal häxa har ställt mig denna fråga en gång. Jag har inte ägnat mycket uppmärksamhet åt den sedan dess…förrän nu. Håller jag på att bli sinnessjuk i mina sista timmar? Vad kan förändra en människas natur?

…De kommer! Vid påvens heliga bakdel, de kommer för att hämta mig! Tunga steg, nycklarna klirrar, dörren ska öppnas nu, vilken sekund som helst. Gud benåde mig, det börjar!

Jag är så skrämd just nu. De för, eller snarare släper mig under armarna, jag har ingen kraft i mina ben, de bara viker sig under mig. Jag försöker att prata, men förgäves, ingenting vettigt eller åtminstone tydligt kommer ur min gapande mun. Tårarna rinner, jag är så svag, så skamligt svag! Men vad är det de gör egentligen, de vill ju döda mig! Varför, jag förtjänar inte det här, det har blivit ett fruktansvärt misstag! Kan ingen hjälpa mig?

…Staden glittrar och blir plötsligt vacker och ljus, när den ler så här, i soluppgångens milda, varma och glada strålar. Det kommer att bli en fin dag, en sådan sällsynt höstdag som jag alltid har uppskattat mest av naturens alla dagar. Hösten tar slut och snart ska ett nyfött vinter börja lite osäkert pröva sina krafter genom att blanda lätt, våt snö med de fortfarande härskande stadiga, grå regnen.

Jag närmar mig sakta men säkert destinationen- torget; jag åker i en bondkärra och efter den springer ett dussin mycket roade barn och sjunger obscena visor med alla sina krafter. Jag ler mot dem. Bredvid mig sitter en präst, samma präst som besökte min cell igår, och jag ångrar min stolta och högdragna ton och mitt uppförande mot honom då; han talar med lugn röst, som hjälper mig att samla mina kaotiska tankar, och åtminstone ge dem en riktning. Det är så att jag inte är redo att lämna denna värld, jag är rädd. Men nu är det inte själva döden som skrämmer mig, utan det som oundvikligt väntar på mig bortom den. Den slutliga, riktiga Domen, som är verklig och verkligen rättvis, är det jag fruktar, ty jag anar var min stackars själ kommer att hamna efter domslutet. Mina hemska synder, jag kan känna nästan fysiskt deras kvalfulla tyngd som vilar på mina axlar. Kan jag bli förlåten efter allt det onda jag gjort? Jag biktar mig för prästen och ber tillsammans med honom av alla mina andliga krafter. Mer får jag inte synda.

Vi är framme. Schavotten står i torgets centrum, omringad av vakter och publiken, den är väldig och svart, jag vet att den vill sluka ett enda liv- mitt, och sedan ska den bort härifrån. Redan ikväll ska torget befrias från denna monstrositet, som blev byggd igår, enbart för min skull. Vilken ära. Pöbeln börjar skrika för full hals, den njuter av sitt gemensamma hat mot mig. De mest engagerade passar på och kastar olika slags hushållsavfall, så att även prästen får en del skräp på sina kläder. Ännu en gång känner jag förtvivlans kalla grepp om min hals. Det var inte mitt fel att en adelsman dog den natten, men det finns ingenting att göra; jag förstår att det är värdelöst och dumt, men jag kan inte behärska mig, och skriker högt att jag är oskyldig. Publikenfortsätter att håna mig.

Jag skulle vilja hämnas på parasiterna som var inblandade i denna min förnedring och död. Jag ser deras ansikten framför mina ögon, de dömde mig till undergång! Förtalaren som ljög om mig, domstolsmedlemmarna som lyssnade på hans lögner och domaren som bestämde att använda dem för att brännmärka mig som brottsling. Jag skulle spetsa dem levande på vassa pålar, i ring, och låta dem åse hur jag våldtar och sedan stryper deras döttrar och fruar, en efter en, i mitten av denna ring. Och sedan skulle de titta på varandra och anklaga varandra, och gräla med varandra, trots sina outhärdliga smärtor. Och då skulle jag gå därifrån, belåten, och lämna skitstövlarna där att ruttna. Men…nej. Nej, jag syndar nu igen, jag får inte tänka sådana hämndlystna tankar, det är en stor synd! Vilken dåre jag är! Jag berättar allting för prästen och ber ännu intensivare än förra gången.

Dags att bestiga schavotten. En blodröd gångmatta leder till stupstocken. Jag står här, som förvirrad, ovanför den tystnade publiken och kikar på stupstocken. Den är täckt med ett rött täcke och är något högre än min knähöjd. Sedan tittar jag på pöbeln och förstår att jag känner brinnande avund mot var och en av dem. Jag hyser avund mot stadens smutsigaste, fulaste, smittsammaste luder, mot dess ynkligaste tiggande krympling ty de ska förbli vid liv och jag ska dö nu. Jag säger högt att det här är fel, att det står att man icke skall döda, men vad gör de? Är de inga människor eller något slags undantag inför Guds lagar? Tystnad. Jag syndar igen. Djävulen verkar vara fast besluten om att få mig. Nej, jag förlåter dem alla. Jag förlåter dem, därför att jag inte har någon rätt att inte göra det, ty jag är inte bättre själv. Jag ber igen om att få kyssa krucifixet.

Nu går bödeln upp på schavotten. Jag känner att medvetandet börjar lämna mig och anstränger mig för att hålla kvar det. Det fungerar, jag är fortfarande under min egen kontroll. Jag är fokuserad igen och…nej den här personen är inte alls någon bödel. Det är en liten människa som ser beställsam och driftig ut; han är klädd i officiella, rena, dock något för stora kläder, har en stor, grå peruk på sitt lilla huvud, och påminner med sina rörelser och även drag om en flink gnagare. Han går snabbt förbi mig (jag får lust att ge honom en ordentlig spark, men avstår från att bereda mig detta sista nöje, förstås inte på grund av vakten som står bakom min rygg, utan för att vinna över frestaren denna gång), ställer sig bredvid stupstocken, tar ut en rulle och avkunnar min skuld och dom med en hög, ljus och otrevlig röst. Sedan går han lika kvickt härifrån, under pöbelns sinnesstämmningsmässigt oklara tjut.

Men var är den andra huvudpersonen på denna scen- halshuggaren? Han borde ju vara här…nu kommer han. Han stiger lugnt uppför trappan (publiken buar missnöjt) med sin stora, breda yxa på axeln och kommer fram till mig. Jag såg honom igår, i tortyrrummet. Precis som igår är han klädd i bruna, enkla kläder av grovt tyg; en röd huvmask, med hål på alla nödvändiga ställen täcker hans huvud, och på händerna har han röda handskar. Han är ett huvud kortare än jag (vilken ironi), är ganska bred och verkar vara stark. Så ser min mördare ut. Han drar av mig skjortan, slänger den på schavottens trägolv och jag börjar gå med sakta steg mot stupstocken. Aldrig har jag känt livet så starkt i min darrande kropp. Prästen följer troget efter mig och läser böner, men jag blir svag i knäna och vacklar till och prästen hinner att fånga upp mig innan jag ramlar.

Jag står framför mitt mål och min slutpunkt nu. Plötsligt lägger jag märke till en mycket konstig typ i publiken. Han är lång, blek och smal, till och med utmärglad. Han stirrar på mig med en morbid blick, men samtidigt genom mig, som om jag var genomskinlig, på någonting gåtfullt som befinner sig i fjärran, eller kanske inuti honom. Han ser ut att vara begravd i sig själv. Vad kan förändra en människas natur?

Det är dags. Hoppas verkligen att han är rutinerad och det inte tar fler än ett slag. Jag lägger mitt huvud på stupstocken och väntar. Prästen läser “Fader vår”, hans röst darrar, men avrättaren böjer sig plötsligt ner och börjar viska i mitt öra, så att bara jag hör det. Hans illaluktande andedräkt slår emot mig. Han säger:
“Jag tycker verkligen synd om dig, jag menar det. Du är ingen mördare och allt det här är lögn. Ja, jag tycker synd om dig, det är inte ofta jag brukar göra det. Inte när jag torterar människor i källaren, inte när jag avrättar dem, som nu, och inte gjorde jag det när jag slaktade den där feta ockraren, adelsmannen, på gatan, den natten. Alla kommer vi att få vad vi förtjänar. Soluppgången behöver inte din avrättning, men din avrättning behöver en soluppgång. Och vad kan förändra en människas natur?”

Jag vet inte. Men det kanske finns ett svar bortom denna gräns.

Skriven av: Nameless One