Bagarsonen (Fantasy)

Sedan tre års ålder hade Therim inte spenderat sin tid på någon annan plats än i sitt kök. Det var knappast ovanligt för pojkarna på gården, då köket hade många läckerheter att erbjuda för den som var snabb nog i både ben och armar. Problemet för Therim var att tyvärr aldrig var där på egen fri vilja, utan att han var där för att ta hand om disken. Det var den lott som faller på den, som är bagarens son.

Therim var en busig pojke, vilket inte heller var ovanligt för barn i hans ålder. Han plockade potatis och jonglerade med, han träffade flickor och gjorde tama försök till närmanden, men på något sätt blev han alltid upptäckt av sin far bagaren, som bestraffade honom medelst en stekspade och disk. Idag var inget undantag.

Therim hade varit nere vid dammen som låg strax nedanför gården, och byggt en flotte. När han ändå hade tillgång till stockar (rester från ett husbygge i närheten) och snören (som han hade lånat i handelsboden) så skulle det naturligtvis ha varit ett slöseri att inte göra något riktigt roligt med dem. Therim knöt alltså ihop stockarna med de små snörena, och snart hade han en liten flotte klar. Han stack ner en pinne mellan två stockar, och spände fast sin tröja i den. Flotten var klar för avsegling.

Han hoppade ombord på flotten, och stakade sig ut i vattnet med en lång pinne. Han märkte inte hur trådarna började lossna och stockarna började glida isär innan det var för sent. Plötsligt fann han sig själv stå och balansera på en ensam stock, och sekunden senare var han i vattnet. Tursamt nog för honom hade han lärt sig simma förra sommaren, och kunde ta sig iland, men tröjan och hans byxor var dyngsura.

När han kom upp på land till gården försökte han naturligtvis smyga sig till sitt rum utan att bli upptäckt av sin far bagaren, men utan någon vidare framgång. Bagaren vrålade till när han såg Therims blöta kläder, och efter några omgångar med en stekspade placerades Therim i köket för att ta hand om disken i vanlig ordning.

Bagaren var den dagen på ovanligt dåligt humör, och flängde runt i köket, muttrandes diverse fula ord och vände på varenda kastrull han kunde finna. Efter några minuter av detta skådespel vände han sig så mot Therim, som gjorde sitt bästa för att inte besvara sin fars blick.

”Therim!” grymtade bagaren. ”Har du sett mitt recept på tårtan inför stadens tävling nästa vecka!” Therim skakade intensivt på huvudet, och putsade nervöst ett grytlock tills det glänste som silver. ”Förbannat!” vrålade bagaren och kastade ett ägg tvärs över rummet. Det flög i en vid båge, innan det träffade dörren precis när husets städerska öppnade den. Hon pep förskräckt till och försvann tillbaks genom dörren. Bagarens humör var ökänt, och när han var i farten gjorde man bäst i att hålla sig undan bäst man kunde.

”Jag kan svära på att det är den där apan Menalin som har tagit det…” muttrade han för sig själv. Therim försökte göra så lite väsen av sig som möjligt, och hoppades att hans fader skulle glömma bort hans närvaro i rummet.

”Therim!” skrek bagaren till, och Therim hoppade förskräckt till. ”Jag har något vettigare för dig att göra idag, min son!” Han tog tag om Therims tröja, dyngsur efter doppet i dammen, och ryckte honom till sig. Bagaren tornade upp sig ovanför honom, med ett flin som visade upp alla hans icke-närvarande tänder, vilka var rätt många.

”Den där”, svordomar, ”Menalin har tagit mitt recept på tårta inför tårttävlingen inne i staden till helgen, och jag måste ha tillbaka det innan dess. Hör du det! Måste!” Therim nickade skrämt, och inte ett ord undgick honom. ”Den apan sitter säkert på värdshuset inne i staden och super sig full just nu, så du måste ta dig in i hans hus och ta det där receptet tillbaka, hör du det?” Therim nickade än mer intensivt.

”Då så! Ge dig iväg, och kom inte tillbaka förrän du har hittat det där fördömda receptet, för då ger jag dig en omgång! Jag måste vinna den där tävlingen, måste, hör du det!” vrålade han, men Therim hörde inte, då han redan hade satt iväg ut ur bagarstugan.

Staden Korbones var en lantbrukarstad, i den mening att det förutom de många fält staden var omgiven av inte fanns något som staden hade för sig. Therim var född där, hans far var född där, hans farfarsfar var född där, och då alla i hans släkt hade bakat så långt tillbaka i mannaminne byns äldste kunde påminna sig, visste Therim att pressen låg på honom att även han bli en bakare, och vara det resten av hans liv. Han hade inga större ambitioner, så han hade inte heller några problem med det. Dessutom, insåg han, var han alldeles för rädd för sin far för att försöka sig på något annat.

”Therim!” Han hoppade till när någon ropade hans namn, rädd för att det var hans far, men det var istället en av byns äldremän. Therim var ibland avundsjuk på dem, då det enda som förväntades av dem var att de skulle sitta på bänkar i staden och berätta berättelser för stadens unga. ”Det var värst vad du hade bråttom, unge man! Sätt dig här, vet jag, så ska farbror Einheim berätta en historia för dig!” Therim skakade på huvudet, och försökte säga något om att han inte hade tid, men orden fastnade i halsen på honom, och han sprang istället bara vidare.

Gubben skakade glatt på huvudet, som äldre människor gör, och försökte istället starta ett samtal med en ung kvinna som gick förbi. Kvinnan sneglade skrämt på den gamle gubben, och skyndade vidare. Gubben suckade tungt, lutade sig bakåt och sjönk snart in i en djup sömn. Ett par ungar på bushumör smög sig fram mot gubben, och lade ner en mask i hans mun. Han hostade till och reste sig upp, och fick nästan en hjärtattack i förbifarten. Han hostade ut masken på marken, och det krälade sakta iväg. ”Sabla busfrön! Kan inte en äldreman få sova ifred!” Han lunkade svärandes iväg mot stadens värdshus.

Menalins hus var likt de flesta i staden byggt helt i trä, ett lämpligt sätt att bygga hus på då det bortanför fälten söderut fanns gott om ståtliga träd som bara väntade på att utnyttjas till husbyggen. Den enda byggnaden i staden som var byggd i sten var kyrkan, men då man i staden hade så pass mycket att göra utan att man skulle behöva be till gudar som inte finns. Therim ställde sig på tå och såg in genom ett av fönstren, och suckade av lättnad när han såg att huset var tomt. Han kände på dörren, men den var låst. Han gick en vända runt huset, men inget fönster var heller öppet. Han var beredd att ge upp och vända om mot bagarstugan, men kom ihåg bagarens löfte om stryk om han kom tillbaka tomhänt. Therim var mer rädd för bagaren än något annat, och var beredd att krossa en ruta om det skulle bli nödvändigt.

Han kastade en blick upp mot himlen och funderade på om det skulle bli regn, när hans blick istället fastnade på husets skorsten. Han såg sig snabbt omkring på de tomma gatorna, och klättrade sedan upp på taket genom att sätta foten på dörrens handtag. Han smög fram till skorstenen och blickade ner genom den, och trodde att den var tillräckligt stor. Han svängde upp benen över skorstenen, och gled ner med fötterna först. Det gick långsamt, men han kom neråt. Plötsligt fastnade han, och han försökte desperat vrida på sig för att komma loss. Han lossnade lite och gled neråt, men bara några decimeter innan han fastnade igen. Han kände hur tårar började rinna ner för hans kinder, och blandades med soten som han nu helt täcktes av.

Efter att ha vridit på sig i några minuter utan större framgång hörde han hur en nyckel sattes in i ytterdörrens lås, och han tystnade när dörren öppnades med en smäll.
”Jo du, den där tårttävlingen blir inga problem nu inte!” skrattade en röst. Therim kände igen den som Menalins. ”Jag slet åt mig lappen när den där stollen var ute på dasset, och utan det receptet har gubben inte en chans!” Någon skrockade förtjust till svar, och sade sedan:

”Men du, är det inte lite väl kallt här inne.”

”Jo, det har du nog rätt i”, sade Menalin. ”Vänta du ett ögonblick, så tänder jag en brasa.” Therim såg hur några vedträn kastades in tillsammans med lite fnöske, och snart tändes brasan. Det blev plötsligt väldigt varmt i skorstenen. Therim skrek till vid tanken på att grillas till döds, och vred kraftigt på sig. Med ett hasande lossnade han från skorstenens väggar, och landade i brasan. Menalin kastade sig bakåt vid anblicken av den svarta varelsen som hade uppenbarat sig ur hans skorsten, och svimmade. Den andra mannen vrålade av fasa, och var ute ur huset på en sekund, och skrek hela vägen hem. Therim slet åt sig lappen i Menalins lealösa hand, och rusade ut ur huset.

Han var snart tillbaka i bagarstugan, där bagaren började skälla ut honom för hur han såg ut, innan Therim lämnade över lappen till honom. Bagaren tystnade, och mumlande åt honom att gå ner till dammen och bada. Therim rusade ut ur bagarstugan, och kastade av sig kläderna på väg ner mot dammen. Han kastade sig ner i vattnet, och låg länge kvar i vattnet och flöt. Man talade i veckor om den svarta varelsen som hade rusat ut ur Menalins skorsten, ända fram till den dag då tårttävlingen drog igång. Och det året, likt alla andra år, var det naturligtvis bagaren som vann, med sitt oslagbara tårtrecept.

Anders Norén

Författare:

Publicerat

Dela: