Banancykel

Så här långt hemifrån har vi aldrig cyklat förr, Micael med c:e och jag. Det måste vara många mil mellan oss och vår gård. Först har vi cyklat längs med en rätt så bred väg, på en cykelbana som också är rätt så bred, mot vanligare cykelvägar.
Nu cyklar vi på en bro, där den breda vägen har ringlat sej lite olika, den försvinner först i en smalare väg som vi inte vet vart den går, och under oss har den blivit till en mullrande motorväg, som är så bred att den får plats med flera, breda vägar bredvid varandra.
Vi kommer ner från den höga bron i hög fart, så det känns som flugor i magen, och nu cyklar vi längs med en lagom bred väg med mindre bilar och mer buskar. Den fortsätter in bland flera trevåningshus, och bakom dom husen finns höghus.
Allting blir genast mycket tystare, och vi cyklar bredvid varandra igen, efter att ha tävlat om vem som kan cykla snabbast längst. Det har blivit flera tävlingar.
- Kan du cykla utan händerna på styret? Micael tittar på mej. Han är lite, lite hård på ögonen, och ställer sej upp på tramporna.
Så släpper jag styret, och lutar mej tillbaka på sadeln. Det är en banansadel. Min cykel är blå. Det är inte alls svårt att cykla med trätollor. Bara man har breda pedaler.
- Min storebror kan cykla med bara en fot på pedalen, fortsätter Micael och svänger på styret, så att han cyklar i smala åttor över den smala cykelvägen. Ibland kommer han riktigt nära mitt framhjul, men då bara rör jag lite på ryggen.
- Du kan ju ente cykla så nära! Miffo!
Han ler under luggen, och ställer sej upp igen på sina trampor, så högt upp han kan komma på dom, och trampar ner med axlarna.

Sidan om cykelvägen ligger en lekplats, vi sneddar över en gräsmatta och cyklar på en smal grusväg, så det frasar under däcken. Den har en gungställning, med två gungor, och en klätterställning, med ett nät av rep, som har gått sönder på vissa ställen.
- Vi glömde pumpen, säger jag och ser på framdäcket när jag sparkar ner stödet. Jag älskar min cykel. Jag glömmer aldrig när pappa lurade ner mej i cykelförrådet. Jag hade ju redan öppnat alla paketen, och fått det mesta som jag ville ha, och sånt som jag inte ville ha, men behövde.
Sa mamma.
Jag stryker med handen över den varma sadeln, låser om den och lägger noggrant ner nyckeln till cykeln i bakfickan, det är den enda som går att knäppa.
Micael bara slänger sin cykel i gräset. Den är inte lika fin. Men ändå. Tänk om den gick sönder. Får han gå hem. Eller att jag ramar honom. På sadeln. För på min sadel får man plats flera stycken, säkert en tre, fyra, om man tränger ihop sej.
Vi börjar med att klättra i nätet, som är tungt och trassligt. Vi kommer aldrig riktigt ända fram, ända upp till den övre stocken och över. Micael klättrar ner och går över till den andra sidan av klätterställningen, och börjar klättra där istället.
- Så här skulle ja gjort om ja kommet ända över, säger han och låtsas att han klättrat hela vägen från andra sidan, där jag fortfarande hänger, och tar sej ner till marken igen.
- De e ju fusk! Jag klättrar ner och följer efter honom bort till gungorna. Det är mycket roligare på gungorna. Vi tävlar om vem som kan komma högst upp i luften. Micael kommer så högt en gång, att han nästan trillar ur sin gunga.
- Tänk om man kunnat gungat så högt, säger Micael, att man snurrat runt. Han tittar upp mot stocken som gungornas kedjor sitter fast i.
Då hoppar jag av min gunga, och går bort till sidorna på gungställningen, två korslagda trästockar, som är nerkörda i marken; skakar av mej trätollorna, och börjar klättra. Jag får bra fäste, och kasar mej sakta upp.
Strax har jag kommit hela vägen upp till den övre stocken. Micael sitter kvar på sin gunga, men han gungar inte längre. Han tittar upp på mej.
- Va lätt de gick! Jag är verkligen förvånad över hur fort jag kunde ta mej upp hit, det hade jag aldrig trott när jag stod nere på marken. Det är verkligen högt. Mycket högre här uppe, än vad det verkade vara när man stod nere på marken.
Allt ser så pytte ut.
Micael sparkar med sina gymnastikskor i gruset, så det ryker. Jag hänger över stocken, mitt emellan gungornas kedjor, jag har den mitt över magen, och ser mej omkring. Så mycket man kan se här uppe ifrån, det tror man inte.
Det ser inte alls ut som hemma hos oss. Även om vi också har höghus och trevåningshus, men dom ser inte riktigt såna ut, och färgen är helt olik.
Det känns konstigt.
Det ligger en fotbollsplan åt höger, av grus. Precis som det gör sidan om vårt hus. Men målen är trasiga och saknar riktigt nät. Och det är inte målat några linjer. Motorvägen ligger bara en liten bit ifrån. Precis som hos oss.
Men vi har en dunge emellan.
Då kommer det två killar cyklande över grusplanen, så det ryker om deras cyklar. Dom cyklar fort, och det verkar som att dom cyklar mot lekplatsen.
Jag vill säja något till Micael, som fortfarande sitter kvar på gungan, och då och då sparkar i gruset. Men stocken trycker in magen på mej, så det nästan börjar göra ont.
Killarna slänger sina cyklar framför klätterställningen, och går direkt mot gungorna. Micael går undan innan dom hinner ända fram. Dom säjer ingenting när dom sätter sej på gungorna. Jag känner det som att jag höll andan.
Så börjar gungornas kedjor rycka i stocken. Killarna gungar högre och högre, mycket högre än jag och Micael gjorde.
Dom håller i kedjorna till sina gungor och snuddar ibland vid varandras fötter när dom är ända uppe, nästan i höjd med stocken. Om inte högre.
Hela gungställningen skakar.
Jag är hela tiden rädd att kedjorna ska klämma mina fingrar, eller träffa ett av mina ben. Det knakar i träet. Det låter som det kan göra när det blåser riktigt hårt.
Det tar aldrig slut. Jag bara hänger där mellan dom häftigt knyckande gungorna och tittar bort mot Micael, som har gått bort och satt sej på ett lågt staket, tvärs över från gungorna. Vi tittar på varandra. Jag önskar att det var han som hängde här, och inte jag.

Författare:

Publicerat

Dela: