Bang Bang, your dead

Prolog
Hur allt upphör
(5:a januari klockan 23.00)

Smärtan tilltog, var det bara amfetaminet som var på väg ut ur kroppen? Förblindad, men det varma blodet som rann genom fingrarna gick inte att ta miste på. Utandning till ånga, vinande januarivind och tunga blöta snöflingor. Hat strömmade genom kroppen, självförakt. Allt som var ogjort, allt som fanns kvar att göra. Saker man inte kunde börja med innan man uppfyllt de krav världen ställer för att acceptera en. Man kan börja leva, om man hinner med. Livet rann ur kroppen och ut på den kalla asfalten. Hans liv spred sig ut i luften och ända bort till horornas tillhåll i Green Market. Livet som likt Ceasars sista andetag snart skulle vara spritt över hela världen. Det livet, var bara bortkastat. Kanske hade det varit bortkastat ändå, även om det inte hade blivit taget nu. Kanske var droger, våld och horor inget riktigt liv. Att dö, var att lämna smärtan bakom sig. Men att bli mördad, var att missunnas den slutliga benådningen. Och istället tas från jorden i en enda våg av hat.

Kapitel 1
En midsommarnatts dröm
(5:a januari klockan 22.00)

”Jonny var inte farlig, kanske för sig själv, men inte för andra. Han var en allmänt, korkad, förvirrad och en patetisk människa. Äcklig, utan mod och utan kraft att ta tag i sitt eget öde. Ingen logik, inga riktiga känslor, de hade drogerna tagit från honom!” Tänkte Alex.

Huden kring Jonnys ansikte var förvriden, som om någon dragit den ett kvarts varv och sen inte besvärat sig att dra tillbaka den. Skinnet i ansiktet och på armarna var sprucket och flagnat, det var vitt, såg nästan dött ut.

”I baksätet av min bil, en smutsig människa, han är fördärvad av livet själv. Se på hans krampaktiga tag om påsen, det som innehåller hans enda vän i den här världen.

Jonny kliade såret kring stickhålen efter sprutorna. Blodstänken över den vita t-shirten skvallrade om misslyckade drogupplevelser. Bilen startade sakta och körde ut från uppfarten, radion var på. Solen hade just gått ner och månen spelade tillsammans med snöflingorna upp ett mäktigt skådespel mot bilens vindruta. Jonny betraktade flingorna vid hans fönster med samma entusiasm som ett barn. Bilen rullade sakta längs hamnen.

”Jag låter bilen rulla fram sakta förbi hamnen, den här platsen är underbar.
Industriområdet låg drygt två kilometern här ifrån. Efter det följde ett getto, en gudsförgäten plats, som gick under namnet Green Market. Över sin axel kunde han se hur köttets lustar rev och slet i Jonny när dom körde förbi ett horornas tillhåll. Med tummen kände han den kalla pistols kolven. Munstycket låg tätt pressat mot hans lår. Den var laddad. Lastbilschaffisarna stod samlade vid rastplatsen och åt smörgåsar och drack kaffe ur en termos. De tog ingen notis om dem. En öde parkering två hundra meter från rastplatsen, här skulle bli bra”.

Han stannade bilen, klev ur och drog sitt vapen.

Kapitel 2
Mannen med den blodröda rosen del 1

Vissa människor existerar – till den paradoxala gräns som det är möjligt – mer än andra. De skiljer sig från mängden. Medan andra bara existerar som svartvita nyanser i bakgrunden.

Kapitel 3
Mannen med den blodröda rosen del 2
(6:a januari klockan 23.00)

Skuggan virrade omkring innanför Hardigans hud. Den kastade sig mot han lemmar, studsade mot hans lungor och hoppade på hans hjärta. Detta fick honom att rysa. Skuggan, var förvirrade tankar, djup sorg och förlorade drömmar som kommit på villovägar. Nu fanns dom alltid där, någonstans i hans inre. Jämt störde de honom. Men han sökte aldrig efter dem. Istället dränkte han skuggan i sprit och kvävde den med billiga cigarrer och tystade dens eviga klagotjut med flickor och sex.
Hardigan blåste rökringar upp mot taket, nersjunken i en gammal skrivbordsstol av svart slitet läder. Rummet var rektangulärt, med fuktskadat tak, förfallna väggar och ett repig dammigt parkettgolv. Skrivbordet stod i mitten av den bortre långsidan, vänt så att den som satt i stolen bakom det hade blicken mot dörren i andra änden av rummet. Små snöflingor föll mot fönstret, de var de första på flera veckor. Det hade varit ovanligt varmt för januari. Månens strålar gjorde ett ansträngt försök att tränga igenom all lort på glaset. I vänstra ändan stod en säng, obäddad och med skitiga vita lakan. Luften i rummet var kvav och tjock.
Klockan ovanför sängen slog sex. I takt med klockslagen började hans huvud dunka. Spriten verkade inte längre, den smakade inte, den fick honom inte att glömma.

”10 år, och man börjat lära sig, tänkte han.” ” 10 år och man vet när det är saker i görningen. I kväll var en sån där kväll när solen skulle gömma sig bakom molnen tidigt för också den visste att något var på gång att hända”. ”Men vad som hände ikväll var morgondagens problem, och kanske månadens brödföda. 10 år som detektiv och man börjar känna branschen. Åren hade sakta tickat på, de var en lång tid. Varför fortsatte han? Döden, var inte glamouröst, men kanske var det som var lockelsen, han hade aldrig riktigt passat in, jämt och ständigt känt sig avskild från den övriga världen. Så kanske fann det sig naturligt att han skulle bli den som städade upp efter andras misstag”.

Långt där inne, dit inte ens skuggan vågade färdas, dolt i hans inre; fanns en annan sanning. Tre år tidigare hade han själv fått uppleva samma sak som hans kunder alltid kände. Sorgen av att mista någon.
Hans bror - Hamilton – och han hade varit kollegor. De hade varit lyckliga, nöjda. Hamilton hade blivit mördad. I tre år hade han kämpat mot skulden och känsla av att vara otillräcklig. Om han nu kunde fånga alla sorters skurkar, varför kunde han då inte ge sin egen bror den upprättelse han förtjänade? Nog visste han vem som gjort det. En andra klassens skurk, själv kallade han sig maffia boss. Och på gatan gick han under namnet Sir Alex. Nog kunde han en kväll som denna smyga ner mot hamnen, med sin revolver i bältet. Och utan att riskera att bli upptäckt skulle han kunna sätta tre, kanske fyra tunga kulor i Alexs bröst. Men också visste han, att han inte kunde riskera det. Hans bror hade lämnat kvar en son: DC, som han kallades. Bara åtta år gammal hade han varit den där dagen, när hans far genomborrats av kulor nere i centrum. En maskerad man hade kommit ut ur en bil, dragit vapnet och skjutit. Sedan hade mannen varit borta igen lika snabbt. Men hans gärningar hade fått konsekvenser för en livstid. Hardigan älskade den pojken, och han visste allt för väl vad som skulle hända om någon fann Sir Alex mördad, det var väl känt på gatan att det fanns en öppen konflikt mellan honom och Hardigan. De senaste åren hade en manisk, tvångsmässig nästan sjuklig jakt på brottslingar varit allt för honom. Det höll tankarna borta, och minskade känslan av skuld.
Nu öppnades dörren, och en kvinna kom in. Hon var skönhet själv och hennes parfym spred sig likt en vinterstorm en solig morgon i rummet. Hon bar en lång svart kjol och en vit urringad tröja. Över den bar hon en lång röd kappa, och en vit ljuvlig hatt. Det strålade om henne. Irvana. Hon hette Irvana!

- Kan jag tvätta av mig? Jag trillade. Du har ett tjockt lager is utanför dörren vet du om det, fullständigt livsfarligt, sa hon och blottade sina blodiga händer. Så gick hon till handfatet i rummets högra ände och tvättade sig. Sedan fortsatte hon, fram mot honom. Han tittade på henne med sina stora svarta ögon och kände någon sorts avlägsen glädje han inte kunde sätta ord på. Så kysste hon honom, sakta och varsamt. Han kysste henne.
- Du verkar lycklig i kväll, sa han och såg in i hennes oändliga ögon.
- Jag är lycklig

Kapitel 4
Mannen med den blodröda rosen del 3
(2: januari klockan 11.00)

På stolen jämte sängen låg en svart rock. Rocken var prydligt vikt och under den låg ytterligare kläder helt svart. Där fanns en skjorta, en skinnväst, en slips, ett par kostym byxor och överst en hatt med ett svart sidenband. Allt var svart. Det svarta speglade en evighet, en bottenlöshet, rent mörker. Hardigan bar alltid de svarta kläderna, tillsammans med röd ros i rockfickan. Ur ett psykologiskt perspektiv skulle någon tråkig forskare kunnat analysera sönder rosens och de svarta klädernas innebörd tills han föll sönder, men Hardigans tyckte bara att det såg jävligt fräckt ut. På väggen i hans rum hängde en bild, på honom och hans bror. Hardigan var lång, muskulös och bredaxlad. Ögonen var smärtsamt svarta, men samtidigt väldigt närvarande och vackra. Hans hår var grått, nästan silverfärgat, och han hade ett kraftigt ansikte. Hardigan log där han stod jämte sin bror.
Jämte bilden hängde en inramad tidningsartikel med Hardigan på bild. Leendet hade sedan länge bleknat från hans läppar, och dess upphov hade han sedan länge glömt.
Fotot och artikeln skakade kraftigt. Fotot föll ner från väggen, slog i golvet och glaset sprack. Hela rummet verkade skaka kraftigt. Allt skakade i takt med sängen.
Dunk dunk, stön stön. Dunk dunk, stön stön. Varsamt trevande händer, smekande fingrar. Läppar som möts, livet symfoni, perfektion. Sakta, försiktigt, glädjefullt.
Så öppnades dörren och en pojke smet in, nästan ljudlöst. Ljuset som spred sig när dörren öppnats drog till sig mannen i sängens uppmärksam het. Stönandet och dunkandet upphörde.

– Mord, Green Market. Nyligen. Pojken försvann ut igen och stängde varsamt dörren efter sig.
Snabbt var han påklädd. Medan han försökte få hatten att sitta rätt såg han det krossade glaset på golvet. Han såg fotot som trillat ner. Vredet spred sig i kroppen. Ilska strömmade ut, och även då han ville så kunde han inte behärska sig.
- Du tog sönder mitt foto, hans läppar darrade. Städa upp här innan du åker. Kanske har jag inget liv, men jag har i alla fall ett jobb, du också, så åk tillbaka till Green Market din slampa. Tystnad, och så smällen efter dörren som för igen bakom honom.

Kvar satt flickan. Naken i sängen, med mjuk gyllene hud och blont långt hår, röda läppar och tårfyllda blå ögon. Flickan satt på sängen och frös. Hon var smal och vacker. Hennes parfym var drömmar, minnen, snö, en brinnande brasa och kärlek.
Kudden fick ta hennes tårar, hon grät, ty han förstod inte. Han förstod inte att hon älskade honom. Hon förstod inte, ena sekunden så älskvärd så ömsint, och så nästa var han ett monster. Men det var kärlek och hon grät ty hon visste att den var förbjuden.

Kapitel 5
Godhet

DC var genomgod. Ungdomligt naiv, och en av de få som fortfarande trodde att världen var god, eller i alla fall hade hyfsade förutsättningar att bli det. Världen är inte god, den är mörk, endimensionell och trist. Världen är betong och höga väggar. Bakom varje dörr väntar bara en annan. Världen är ritad i gråskala. Men vart DC en gick, så spred han glädje. En liten bit av honom själv, en gnutta hopp, DC var en färglagd person i en svartvit värld. Det var delvis ett skal, längs inne grät han. Han hade ju förlorat sin far Hamilton.
Han älskade tre saker. Sin faster: Eva, som han bodde hos för tillfället. Sin farbror Hardigan och att lösa brott. Det fick honom att känna sig så levande. Egentligen ville han inte alls bo med Eva, utan med Hardigan som han gjort innan. Men han förstod att saker blivit komplicerade. Att sprit, kvinnor och djup sorg inte var rätt plats för honom. Dess bättre kunde han om dagarna följa Hardigan vart han än gick, som hans lojala medhjälpare. Och hans ansåg det som ett väldigt ärofyllt uppdrag.
Ibland önskade han att han var korkad som dom andra. Dom som inte uppskattade livet. Att få sin far dödad var ett högt pris att betala för en kunskap om livet och döden som han kunnat vara utan. Fast saker var som dom var, och det var bara att göra det bästa av dem. Och den här dagen såg ut att bli spännande.

Kapitel 6
”Vissa hungrar aldrig, för dom vet inte hur det känns att vara mätta. Andra sörjer aldrig ty de har aldrig varit glada. En del hatar aldrig, för dom har ju inte älskat. Och Jonny visste nog inte att han var död, han hade ju aldrig riktigt levt”.

Döden är inte högt värderad i någons ögon. Men de flesta respekterar den. Dess färre är det som har någon som helst respekt för livet. Livet i all sin prakt är ett väldigt privilegium. De som inte respekterar det, är oftast de som är som räddast för döden. De hastar, och försöker hinna med, försöker få lite tid över att leva. Dom slösar mest bort livet, för de stannar aldrig och bara njuter. Jonny var inte rädd för döden, han respekterade inte livet. Han fann sig själv som ett offer för omständigheterna, även då hans själv aldrig skulle uttryckt det så. Livet var bara något som överraskat honom halvvägs genom allt, och det hade inte visat sig vara allt för underbart. Med andra ord kunde hans historia få en att hålla sig för skratt. Född var han, så hade allt traskat på ett tag.
Jonny och hans äldre bror Ray hade fått stryk nästan varje dag. Slag uppfostrar inga människor, det skapar djur. Gatan blev hans hem och droger han vardag. Han var full av lättja och oerhört korkad och lättmanipulerad. Så den dagen han träffade Sir Alex – självutnämnd Sir titel – var hans lycka gjort till det visat att han alltid hade pengar till droger. I gentjänst hade han fått göra det som Sir Alex ansåg sig för fin för att blanda sig i.
Och nu var han alltså död.
– Sir Alex kan ha dödat honom, sa DC när deras långa svarta Mercedes – som de ”beslagtagit” ett år tidigare - rullade ut från parkeringen.
– Det var polisen som ringde om mordet. De ville ha din hjälp med det här, sa DC som alltid hade hand om samtalen.
– Vem betalar?
– Polischefen, knarkarna är ju inte högt värderade, inte vill polisen lägga tid och pengar på dem, men mord är ju mord. Fixar du det här väntar en belöning på ett par laxar i varje fall.
– Vi börjar i slummen. Klockan tickar och vi har ett mord på halsen. Sen ska jag dra mig tillbaka.
– Har du fått nog med brott? DC såg förskräckt ut.
– Nej, men jag behöver sova.

Kapitel 7
Tre misstänka

Sir Alex hade ingen andledning att gömma sig. Dessutom var det bara bortkastad tid, speciellt i den här staden, speciellt när det gällde Hardigan. Han fann vad han sökte och så var det bara. Just nu hade han låtit en av Sir Alex springpojkar på gatan veta att han ville träffa Sir Alex vid parkeringen utanför Green Market. Och om det meddelandet inte gick fram eller om Alex av någon andledning inte infann sig där vid klockan två, så skulle någons mamma få ett helvete med att känna igen sin egen son dagen efter. Orsaken till att han valt parkeringen till mötesplats var lite diffust, även för han själv. Om nu Sir Alex var mördaren, skulle skuldkänslor och Jonnys torkade blod på asfalten inte ha någon inverkan på hans samvete. Men i och för sig skulle det nog vara användbart att ha skapat sig en egen uppfattning, samt att ha talat med några tänkbara vittnen.
Och mycket riktigt, lastbilschaffisarna – som efter nattens körningar var tillbaka på rastplatsen – hade sett en svart bil som mycket väl kunnat vara en sån som Sir Alex själv ägde kommit körande mot mordplatsen. Och med två personer varav en mycket väl kunnat vara Jonny, och den andra, ja… ”Om de nu slapp vittna och så? Jaha, så bra”. ”Jo då skulle nog den andra kunna ha varit Sir Alex”.

Och bilen hade de sett köra mot parkeringen. Sedan hade det varit rena vandringsleden mellan Green Market och den nämnda parkeringsplatsen. Först hade Sir Alex kommit med riktning mot bordellen där borta. Dessutom hade han burit ett vapen, och han hade inte ens brytt sig om att försöka dölja det. Efter det hade vacker flicka, möjligen en av hororna – ”nej, de kunde inte ge någon mer detaljerad beskrivning” – vandrat i motsatt riktning, alltså mot parkeringen. Tio minuter senare hade en flicka kommit tillbaka ”jo det var troligt att det var samma flicka”. Bara minuterna senare hade en sliskig man i vit skjorta och vita jeans gått mot parkeringen, men han hade kommit tillbaka betydligt fortare än flickan. Precis framför chaffisarnas rastplats hade den sliskiga mannen och Sir Alex mötts, de hade bara utbytt ett par blickar varav båda sedan fortsatt åt sitt håll. Men med betydligt raskare steg.
Redan nu torde sig Hardigan veta vilka de tre personerna som besökt brottsplatsen var. Och så mycket som han visste så hade de alla syndad, alla förtjänade de fängelse, kanske också döden. Men rättsväsendet trodde inte på rätt och fel, inte på det sättet. De trodde på offer och öga för öga, tand för tand. Så en skulle nu få sona för sina brott, och fram till dess var han lagen. Det var upp till honom.
Kapitel 8
Sir Alex

Prick klockan två anlände Sir Alex i sin svarta bil. Då var Hardigan redan på plats. Han syntes tydligt med sin svarta rock och hatt i kontrast till de grå byggnaderna. Omgiven av ett stort rökmoln och med molnets upphov; cigarren i mungipan väntade han. Försöken att behärska sig hade misslyckats totalt. Han skakade kraftigt, och han knöt nävarna så att det knakade om hans vita knogar. DC stod ett par meter bakom, med händerna i fickorna och betraktade himmelen. Den var oroväckande mörk, precis som hans farbrors humör den här dagen. DC förstod, under fyllan hade Hardigan mumlat om Sir Alex och hur han hade mördat DCs far. Men våld löser inte våld, tänkte han. Samtidigt som han brottades mot sitt samvete och hämndens sötma, som redan börjat sprida sig i hans mun när han såg Hardigans spända näve. DC var rädd. Han drog ner skärmkepsen ytterligare, så att han såg lika lite av vad som hände framför, som de såg av honom.
Sir Alex klev ur bilen, han var ensam, men inte obeväpnad.
- God dag, sa han med ett hånflin på läpparna.
- Dina händer bär hundratals människors blod, hur sover du om nätterna? pressade Hardigan fram mellan tänderna.
- Tänk på pojken, han har gått igenom mycket. Inte ska det behöva bli några större problem under vårt lilla samtal här? Som gäller vad förresten? Sa Sir Alex och spelade ovetande.
-
Om uppgifterna han fått från lastbils chaffisar stämde hade han antingen dödat Jonny själv, eller i alla fall kommit lagom i tid för att se honom dö just där de nu stod, tänkte Hardigan.

- Jonny jobbade för dig, och nu är han mördad. Och försök inte, jag har vittnen som kan bekräfta att du är den sista bortsett från hans mördare, om det nu inte var du, som sett honom i livet.
- Jasså, det är den lilla incidenten vi talar om, i så fall borde vi väl kunna få det överstökat snabbt. I och för sig var det med mig han anlände hit. Jag hade ett litet ärende att uträtta borta vid bordellen. Dess bättre kan jag berättade att jag utan tvivel vet vem mördaren är, förkunnade Sir Alex och kostade på sig ett kort skratt.
-
DC mådde illa. Att en människa kunde prata så här om en annan numera död människa som han dessutom kände. Som om det var något formalitet som bara behövdes redas ut. Det var hemskt.

- Jasså, och vem är då vår mördare?
- Ray, ni vet mannen som äger bordellen. När jag begav mig härifrån var Jonny vid liv. När jag var på väg tillbaka till bilen efter att tagit hand om affärerna och dessutom hunnit bekanta mig med en av flickorna, mötte jag Ray. Han var på väg därifrån. När jag kom till parkeringen fann jag Jonny död.
- Och du ringde polisen?
- Nej, jag ansåg att det var på någon annans ansvar, dessutom hade jag ett väldigt pressat schema.

DC spydde. Hemsk värld, tänkte han.
Det var ju rent omöjligt att avgöra vem som mördat honom, men hittills stämde det ju med vad chaffisarna berättat, tänkte Hardigan. Han frågade inte om ärendet. Det skulle snart reda ut sig, och med rätt frågor kvar att ställa senare skulle de kunna bli rysligt effektiva. Istället bad han Sir Alex vänta på just den här platsen, i si sådär fyrtiofem minuter. Så skulle han komma tillbaka.

Kapitel 9
Green Market, Miranda och Ray

En flickas ögon bör vara blanka som en nyvaken sjö efter att hon älskat. Men Mirandas ögon var inte lyckliga, de var djupa och kalla. Hennes kropp var sliten och hennes andetag tunga .Hon hade haft ett tufft liv. Miranda var vacker, men svår att ta på, det var som om hon inte riktigt existerade i fast form. Det var svårt att sätta fingret på var hon började och slutade, hennes konturer flöt iväg; precis som hennes drömmar. Hon satt på sängen med de svarta sammetslakanen inlindad i ett tunt vitt stycke tyg, utan en övrig tråd på kroppen. De befann sig i ett kalt rum på bordellen som tillhörde Miranda och hennes ”kunder”. DC betraktade henne med sina unga blå ögon.
– Du är för ung, sa hon med släpig röst.
– Han är med mig, och du ska inte ”jobba” nu, bara lyssna. Miranda sken upp, inte så väldigt påtagligt men det märktes att hon andades ut, och slappnade av.
– Det var länge sen, vad gör du här?
– Jonny är död, mördad.
Mjukt och ljudlöst sjönk hon ihop, som om hennes kropp inte längre fann det nödvändigt att slå tillbaka längre, den skulle inte få upprättelse. Den gav upp.
Ironiskt, tänkte Hardigan. Ord är mäktiga, tänkte han. Allt var omvänt nu. Fyra år tidigare på samma plats, hade ord haft samma effekt på honom. Men hans kropp hade inte gett upp då, den hade fortsatt sin redan fördömda resa ett tag till. Orden ekade Innanförs hans huvud, han mindes.
” Jag älskar din bror, och han älskar mig”.
Kanske var han kär då, kanske bara fylld av avund, men han hade aldrig återvänt till Green Market efter den dagen. Ett år senare hade hans bror mördats.

- Hämta Ray, han och jag ska prata

Ray var en hallick vars inkompetens bara överträffades av hans perversion. Likt Jonny – hans numera avlidna broder – hade han vuxit upp i ett helvete, med misshandel och fattigdom. Alltid underlägsen, för hur försvarar sig ett barn mot slag? Hela tiden han varit rädd, han var fortfarande rädd. Men rädslan hade börjat uttrycka sig i andra former med årens lopp. Första gången han kände att han hade kontrollen över något i hans liv var när han torterade grannens katt, andra gången, när han slog en kvinna. Och så hade det fortsatt. Nu ägde han en liten bit av Green Market, en tillflyktsort för så väl affärsmän som knarkare, så länge de betalade var de alltid välkomna. Just den här morgonen satt han bakom sitt skrivbord inne på hans så kallad kontor – vilket egentligen var husets tidigare städskrubb – och hade just tänt en cigarrett.
DC hade blivit beordrad att vänta utanför.
Plankorna under Hardigan knakade när han marscherade rakt fram till skrivbordets kant, böjde sig över det för att nå cigarretten. Han stirrade Ray i ögonen samtidigt som han tog den glödande cigarretten ur munnen på honom och fimpade den mot Rays nakna – han bar en uppknäppt skjorta - bröst. Ray skrek öronbedövande och smärtsamt i flera sekunder innan Hardigan avbröt honom med:
- Rökning dödar. För att fortsättningsvis placera sin gråspruckna knytnäve ett par centimeter in i Rays ansikte. Näsbenet knakade till och läppen sprack. Blodet forsade ut över hans vita flanellskjorta. Om Ray hade sett för djävlig ut tidigare, i sina vita jeans, sin inte-längre-så-vita-skjorta och hans stora falska guldsmycken, såg han tio gånger värre ut nu. Han hade ett orakat, lång/smalt ansikte med utstående öron, varav de vänstra var beprytt med en stor guldring. Ögonen var insjukna i ansiktet –ansiktet var numera insjunket i nacken, efter slaget – hans ögonbryn var svarta och buskiga. Milt talat var han ingen skönhet och som sagt förbättrade inte blodet, den platta näsan och den spruckna läppen hans läge.
- Vaaf i heflete ha jaa gjott deej? Fick han fram mellan blodspottandet. Tydligen hade han också bitit av en bit av sin egen tunga.
- Din bror är död, men det visste du väl redan. Därmed är jag lagen, och min långa arm kommer att fortsätta plocka dina tänder tills jag får ett erkännande.
- Jaaf haa inne gjoof shhiit, spottade han fram, och ut föll till och med en hel tand.

Hardigan frågade inte mer, han hade redan strategin klar för sig. I huvudet hade han redan räknat ut hur det skulle gå till, smidigt men kanske inte helt smärtfritt. Han bad Ray sitta kvar en stund, så skulle han komma tillbaka. Så gick han in till Miranda i rummet bredvid.

Miranda/Jonny historien var okomplicerad. Den handlade om kärlek. Om två unga människor som älskat varandra, så bekymmerslöst och enkelt som det nu kan bli mellan en fattig pojke och prostituerad flicka. Men nog var de halvvägs till lyckliga. Men så kom drogerna som tidvattnet över en ö och förändrade allt. Jonny blev viltsint. Ville ha pengar, ville ha mer sex. Och så fortsatte det. Tills det blev för mycket och de gick skilda vägar. Och så fann det sig så att Mirande hittade en ny kärlek. Denne blev dessvärre mördad två år senare: Hardigans bror.

- Vad gjorde du där borta i går kväll Miranda, Hardigan lät lugn och sansad för en gångs skull.
- Jag dödade honom om inte Hardigan, det gjorde jag inte.
- Vad gjorde du då där?
- Jag hörde dom prata, Alex och Ray alltså. Hörde dom nämna Jonnys namn, så jag gick för att kolla. Jag hade ju sett varifrån Alex kommit. Och så såg jag Jonny stå där utanför bilen, det var mörkt, nästan omöjligt att urskilja något, kunde ha varit vem som helst, men jag kände igen honom på det blonda håret. Jag ville inte att han skulle se mig, så jag vek av och gick längs kajen och havet tillbaka hit.
- Gick du inte samma väg hem?
- Nej?
Nog hade chaffisarna gjort ett misstag i alla fall, tänkte han. Men om dom skulle få någon ordning på det här fanns det bara en sak att göra. Han hämtade Ray, som fortfarande blödde kraftigt. Så tog han honom under ena armen, och lät Mirande gå själv på hans andra sida. Tätt följda av DC gick de alla bort mot parkeringen.

Kapitel 10 (Hardigans tankar)
Sanningen

Jag radade upp dem på led. En nerblodad hallick, en nästan naken hora och en döende maffiaboss. Döende... hans klocka tickade på, och jag redo att sätta stopp för det eviga tickandet som höll mig vaken om nätterna. Vi var en patetisk grupp, och regnet föll över oss. Ett ensamt moln över oss, och dess regn föll på oss där vid stod på parkeringen denna söndag klockan halv fyra. Regnet öste ner, bara här, just kring oss. Precis bredvid, en bit utanför parkeringen där DC stod och väntade sken fortfarande solen. Skuggan, den som levde där inom mig stannade inte längre i magen. Den vandrade mot fingertopparna, jag kände hur jag fylldes av det; makten, hatet, vanvettet. Jag fimpade cigarren vid Sir Alexs fötter, den var ju ändå genomvåt. Så började jag verkställa min plan.
– Jag bryr mig inte ett jävla dugg om dig och dina affärer, men Alex berätta nu, kan ditt ärendes upphov ha varit motiv nog för Ray att döda sin egen bror?
– Ni är väl detektiven, så varför berättar inte ni det för mig?
–
Jag berättade. Jag förklarade för honom att jag bara hade tre misstänkta och att jag snarast möjligt ville veta vem som var den skyldige. Så berättade jag att mitt bristande tålamod, lätt fick konsekvenser i form av blåtiror och fläskläppar. Jag berättade allt detta. Så bröt jag tre av hans fingrar rakt av. Sir Alex skrek.

– Ben läker, men mitt tålamod är redan brustet så tala nu. Eller så ska jag se till att du tiger för alltid.
– Jag kom för att berätta om att Jonny skulle ta över bordellen. Jag skulle se till så han fick ta över den, fick han fram mellan stönandena.
– Så Ray, dödade du din egna bror för att få behålla ditt syndernas tillhåll?
– Jaf skufle aldree dödsha hoonomf, problemet med den spruckna läppen och den avbitna tungan var ett faktum.
– Nicka, eller skaka på huvudet. Visste du att han satt i bilen och vart den stod? Gick du dit för att skada din bror?

Han nickade till svar på den första frågan, och skakade sedan demonstrativt på huvudet om den andra frågan.
- Skulle du bara prata med honom?
”Han nickade”.
- Levde han när du kom fram?
”Han skakade på huvudet”.

Stämde det? Någonting sa mig att han talade sanning. Men vem visste vad aset var kapabel till? Jag bad, bad för att inte Miranda skulle vara som vanligt. Bad för att världen hade en gnutta godhet i sig. Inte kunde det vara Miranda. Men faktum var att hon inte verkade vara sig själv. Hon verkade förvirrad, som om hon egentligen befann sig någon annan stans.
Så mindes jag chaffisarnas ord om att Alex burit vapen.
- Bar du med dig ditt vapen för ditt ärende, eller var du på väg att gömma det innan du begav dig till bordellen? Och glöm nu inte att du fortfarande har sju hela fingrar kvar.
- Jag trodde att det kanske skulle vara svårt att övertala honom, Ray är ju så fäst vid sina horor, sa Sir Alex med nyvunnen självrespekt.
- Varför var det så viktigt för dig att Jonny fick ta över bordellen? Va fan bryr du dig egentligen?!
- Jag vill bara mina vänner väl.

Så avbröts allt av Miranda. Hon hade fallit ner på knä, längs hennes mjuka kind rann en tår. I den tåren rymdes allt hon bar inom sig. Sakta rann den längs hennes rödrosiga kind. Hon skrek.

- Lögnare! Skrek hon.
- Du brydde dig aldrig. Du ville bara köpa honom tyst. Jag hörde er prata, jag stod bakom dörren. Jag hörde hur du berättade om att han drogs med dåligt samvete. Att han ville tjalla, vill erkänna sina brott.
- Vilka brott, sa jag samtidigt som jag drog min revolver. Jag hade sett hur Alex fört handen mot bältet. Men ingen kula skulle få hindra sanningen den här gången.
- Att det var Jonny som dödade Hamilton, på Alexs order.

Allt exploderade. Jag brann inombords. Skuggan var mättad, för en sekund blev allt svart. Jag kände hur mitt grepp kring revolvern hårdnade. Jag kände hur jag hatade .Hur jag ville slita ner gud från himmelen, hur jag ville fånga solen, hur jag ville hämta alla stjärnor bara för att få förstöra allt. Människa - Monster, Monster – Människa!! Jag vet inte hur länge jag stod där och vägde. Men jag förstod att jag var tvungen, tvungen att fixa det här först. Och det var bråttom, djävulen hade bestigit jorden och tagit mig i besittning.
- Vad gjorde du? Miranda, vad gjorde du?!
- Jag hämtade revolvern, den som Ray gömmer bakom bokhyllan. Så gick jag mot parkeringen, för jag hade sett att Alex kom därifrån. Det var mörkt, men när jag kom riktigt nära kunde jag se att det var Jonny som stod lutad mot den parkerade bilen. Så jag gick fram. Miranda grät, från hennes näsa rann rött blod.
- Miranda! Vad gjorde du?
- Jag hatade honom, han har förstört mitt liv och tagit det ifrån den jag älskade. Men jag förmådde inte att skjuta, kunde inte döda en annan människa. Men jag förstod, att jag inte kunde låta honom komma i närheten av en annan kvinna en gång till. Det var mitt ansvar, så jag kastrerade de jäveln.
- Dödade du honom inte?
- Nej det gjorde den andra, Miranda slutade gråta, tittade på mig och såg uppriktigt förvirrad ut, som om hon just smakat på sina ord och inte riktigt trodde på dom själv.
- Den andra?
- Den andra flickan! Hon kom dit, så jag berättade. Berättade att det var den här som dödat Hamilton, precis så sa jag, ”han har dödat Hamilton” sa jag. Och flickan förstod. Flickan sköt Jonny i huvudet. Sen försvann hon.

Miranda trodde inte på sig själv. Desperat, förvirrad och definitivt sjuk. Jag vet inte om hon förstod det själv, om hon visste i vilket tillstånd hon var. Miranda var för god för att mörda en människa, därför hade hon skapat en annan person, som bara existerade i hennes huvud. En låtsasperson som var fullt kapabel till att kallt avrätta en man med ett skott genom huvudet.

Ray förstod. Förstod vem som dödat hans bror. Och även om det var rätt så skulle han inte låta det passera. Jag var i lågor, jag märkte inte. Såg inte. Hur Ray lyfte sin lilla revolver – troligen samma som dödat hans bror – och avlossade ett skott.
Kulan dånade förbi mig, jag såg det. Såg hur den träffade Miranda mitt i mellan hennes perfekta bröst. Jag såg hur hennes kropp föll till marken livlös.
Jag kämpade inte längre emot. Jag skulle släppa ut all min vrede, det fanns inte längre något att ta hänsyn till. Jag tyckte mig höra Miranda, tyckte mig se hur läpparna i hennes stela ansikte rörde sig.
”Jag älskar dig” sa hon.
Så osäkrade jag mitt vapen, jag tänkte skjuta.
”Hämnas” sa hon.

Ett tungt föremål träffar mig i nacken. Allt blir svart. Jag hör DC snyfta bakom mig, jag hör ljudet av sirener. Jag förlorar medvetandet.

Kapitel 11
Män i vita rockar

Vitt. Allt är vitt när jag vaknar. Jag är fastspänd. Jag bär en tröja som gör det omöjligt att röra sig. Mitt huvud känns många storlekar för stort. I ett litet rum, med väggar av tyg sitter jag fastspänd och med en tröja, som gör det omöjligt att röra sig. Bakom glasfönstret i andra änden av rummet står DC. Han gråter. Han blåser ut varm luft, så att det blir imma på fönstret. Så bokstaverar han med sitt finger:

FÖRLÅT SLOG DIG
Han gråter.
RINGDE POLISEN
Han ser ner i marken.
DE TOG RAY
FÖRLÅT.

Så utan en blick vänder han sig om och går.
Alla vägar ledde hit, fastspänd i ett vitt rum med väggar av tyg med en tröja som gör det omöjligt att röra sig.




Epilog
Hur allt upphör

“I tried so hard And got so far But in the end It doesn’t even matter I had to fall To lose it all But in the end It doesn’t even matter”

- In The End, Linkin Park.

Slutligen ställer alltid någon rätt frågor. För när allt kommer till kritan så finns det en ytterligare dimension bakom den synlige. Bortsett från allt du ser, det du kan ta på och sånt du vet. Så finns det alltid en alternativ sanning. Förr eller senare ställer alltid någon rätt frågor!
Någon frågar sig om isen inte smälter efter flera veckor utan kyla. Någon undrar om det verkligen fanns is där utanför Hardigans dörr, den där januari kvällen. Och om inte, går det då att slå sina händer blodiga där?
Den som redan tro sig veta allt, har inga betänkligheter. En sjuk flicka är en sjuk flicka, och sjuka flickor ser saker som inte finns. Sant? Eller är det bara sanningen som är lite för sjuk, för att vi ska kunna tro på den? En sjuk flicka säger att det var den andra flickan som mördade Jonny, må så vara att hon var sjuk. Men om hon ljuger, vem var det då chaufförerna såg gå tillbaka till Green Market den där kvällen?
Tror du på slumpen? Tror du på tillfälligheternas makt över alla oss? Tror du att människor dör, bara för att dom råkar vara på fel plats, vid fel tillfälle.
Frågar du dig om det är möjligt att älska någon så mycket att man vill göra den lycklig, till vilken pris som helst? Och om det är sant, att hämnd kan göra någon lycklig?

På Hardigans kontor hänger en inramad artikel, jämte den hängde en bild i en ram, men den är trasig nu. Bilden föreställde han och hans bror. Men brodern är död nu. Artikeln förkunnade detta, den berättade också att han var mördad och vem den tänkte mördaren var.
Artikeln hade fått hänga där, för att sporra Hardigan ytterligare, för att alltid påminna honom om att aldrig vila förrän hämnden var säkrad.

Den där kvällen, den där mörka kvällen då månen förkunnade att en människas livsverk – även om det inte var någon speciellt – gått åt helvete, den där kvällen då Jonny dog. Just den kvällen gick Miranda för att se Jonny, hon kastrerade honom. I mörkret var det omöjligt att se vem det var. Men hon sa – till den som nu lyssnade, må så vara att det bara var hon själv och självaste natten – att mannen där, men bly mellan bena var Hamiltons mördare. Sedan gick hon tillbaka längs kajkanten. En annan flicka går tillbaka till Green Market, förbi chaffisarna. Där hämtar hon sin bil, sen kör hon till den enda fristaden hon har, den enda platsen där hon känner sig säker. Flickan har blod på händerna, men hon förmår sig inte torka av det, hon vill tvätta bort det.
Den kvällen älskar hon passionerat med den ända mannen hon bryr sig om. Den enda mannen värd att döda för.

Skriven av: Adam M. Kjellgren